En kväll står han i dörren till School Bar som han och hans kusin startade. Liu Hao hade en karriär som basist i det populära bandet Joyside bakom sig. Bandet spelade punk och rock i Peking och gjorde turnéer i Europa, men splittrades 2009. Kusinen Liu Fei hade varit Joysides manager.
– Vi hade inget att göra, drack varje dag. Då var det bättre att vi drack i vår egen bar, tyckte vi, säger Liu Hao.
Klubben de startade blev ett fiasko.
Ingen ville lyssna på den elektroniska musiken, som ingen av dem hade någon erfarenhet av, men som de hade fått för sig skulle vara kommersiellt gångbar.
När de öppnade igen, med punk på programmet, gick det desto bättre.
– I dag får banden ha vilken stil de vill, punk eller annan. Vi vill ge dem en chans att spela här, särskilt unga band. När jag var ung fanns det ingenstans att spela live, säger Liu Hao.
Numera är musikklubben Pekings mest kända undergroundscen med 600 spelningar om året.
Klubben ligger i Wudaoying hutong, en traditionell gränd, just innanför den andra ringleden i Peking, där gentrifieringen är i full gång. Skomakare och lokala hantverkare har redan åkt ut. In har i stället kommit kaféer, restauranger och exklusiva butiker med stora skyltfönster. School Bar håller sig kvar bakom en oansenlig dörr. Och bidrar till grändens skiftande karaktär genom klungan av besökare som samlas utanför.
En fredag har en duo med rötterna i mongolisk folkmusik fått rycka in med kort varsel, när ett annat band fått förhinder. Anledningen till skiftet är oklar, men det är sådant som händer i Kina. Censurmyndigheter kräver att musiker skickar in sina sångtexter för godkännande i förväg. Innehåll som handlar om känsliga ämnen tillåts inte. Några ämnen är alltid desamma, andra varierar från tid till annan. Kritik mot det styrande kommunistpartiet är totalförbjuden.
Partiet ser populärkultur som en viktig arena, och ibland som ett verktyg för att ingjuta patriotism. Under ledaren Xi Jinping har partiet ökat kontrollen över kultursektorn.
För fem år sedan slog myndigheterna ner mot hela landets underhållningsindustri. Den beskrevs bygga på en toxisk kändiskultur, som skadar Kinas unga generation.
Andra gånger svartlistar partiet genrer av musik, vilket hänt hiphop. Kinesiska rappare har offentligt bett om ursäkt för sina texter som glorifierat droger och sex.
Trots restriktioner och kontroll fungerar School Bar som ett andningshål för både band och publik.
– Varje gång jag kommer hit känns det som att komma tillbaka till min gamla skola. Jag känner igen mig, och vi som är ett litet band får hjälp att bli bättre, säger Xiao Lu, bandet Jiu Qus 29-åriga basist.
Hon arbetar som videoregissör av reklamfilmer. Bandets sångerska Fan Yirun är producent för barnprogram på en tv-kanal i Peking. Hon säger att bara 20 procent av banden i staden kan överleva på sin musik. Gitarristen Lao Wei försörjer sig som gitarrlärare. Bo, den 26-årige trumslagaren som är bandets fjärde medlem, är utbildad i symfonimusik och spelade bara klassiskt på trummor mellan nio och femton års ålder.
– Sedan började jag med det här, alternativ popmusik, och det är egentligen svårare, jämför han.
Bo jobbar i en grannskapskommitté i staden, den lägsta nivån i hierarkin av statsanställda i Kina.
– Jag hjälper till vid konflikter mellan grannar som grälar eller om någon vill att fler parkeringsplatser byggs. Jag löser inte alla problem på egen hand, utan är en bro mellan människor och de som bestämmer, säger han i väntan på att bandet ska upp på scenen.
Speldagar är sköna, tycker Bo. För då kan han ta ledigt en halv dag från arbetet för att gruppen ska hinna repa. Det ger honom en oväntad frihet i hans statliga jobb, trots att det är tid som han redan har jobbat in.
Sedan intar de fyra vännerna scenen. Förra året spelade bandet tio gånger på klubben. Bo attackerar trummorna, spelningen går bra, tycker han. Men publiken är sparsam med applåderna, snålare än en vanlig svensk konsertpublik.
Två kvällar senare är spellokalen helt full och stämningen på topp.
School Bar har hittat sin egen stil. Här blandas nya band med etablerade musiker. Publiken består till stor del av medlemmar i andra band. Alla lär känna varandra. Många band som blivit kända i Kina har uppträtt här, säger ägaren Liu Hao och nämner Penicillin, Big Wave, Rustic och Summer Invasion Project.
På en plaststol i mörkret på taket till klubben sitter promotorn Zhang Ran och diskuterar dagens musikscen med andra i branschen. Han tar utländska band till Kina, bland annat svenska Mando Diao, åren 2018 och 2019.
Vilka band han bjuder in beror på var i Kina de ska spela eftersom musiksmaken skiljer sig åt i olika städer.
– Publiken i Peking vill ha klassisk rock’n’roll. Shanghai vill ha elektronisk och psykedelisk musik. Och i södra Kina, nära Hongkong, är det pop som gäller, säger Zhang Ran.
Hans jobb som promotor kan tyckas avskräckande, när han ska lotsa de utländska banden genom en uppfordrande pappersexercis för att få visum. Låtlistorna måste godkännas i förväg av kulturmyndigheter. Och många band tar sig inte igenom nålsögat.
Andra gånger kan konserter ställas in med kort varsel, trots att banden har alla papper i ordning. Det drabbade den japanska jazzkvintetten The Blend i vintras. Gruppen var mitt i en soundcheck inför en spelning i Peking när civilklädd polis kom in i lokalen. Alla konserter med japaner är inställda, sa polisen.
Det var Kinas svar i ett diplomatiskt bråk med Japan, sedan den japanska premiärministern sagt att japansk militär kan komma att sättas in för att försvara Taiwan i händelse av en kinesisk attack.
För en musikklubb i Peking är fallgroparna många. De traditionella gränderna i staden ser ut som en attraktiv plats att etablera sig på. De har en bohemisk karaktär, men byggnaderna är ofta i behov av renovering för att uppfylla regler för säkerhet och ljudisolering.
Hyreshöjningar och klagomål från lokala invånare på oväsen har stängt många av klubbarna i gränderna. Länge drevs de i en gråzon för vad som var tillåtet. Det har blivit svårare för dem att behålla tillstånden och stå emot allt starkare kommersiella intressen.
School Bar har klarat båda sakerna.
– Alla känner mig, jag är uppvuxen här i området, det är en orsak, säger ägaren Liu Hao.
Klubbens ljudisolering är bra och det ljud som ändå tränger ut när banden repar står grannarna ut med eftersom ägaren är en av dem.
Helt avgörande är uppskattningen från den politiska kommittén i Dongcheng, stadsdelen där klubben ligger.
– De säger att vi står för ett bra kulturuttryck i området.
Och när lokalpolitikerna har problem att hitta platser för sina aktiviteter rycker musikklubben in.
– Pensionärsgrupper behöver ibland ett ställe där de kan lyssna på konserter, då får de låna våra lokaler, säger Liu Hao.
Läs mer: Nya trenden: Robothundar lockar lediga Pekingbor
