I år har det gått över 70 år sedan Thomas Mann dog. 1929 års Nobelpristagare i litteratur och huvudman i sin tids kulturella adelsfamilj. Alltså är hans verk nu fria att ges ut eller översättas av vem som helst, utan att vare sig be om lov eller betala hans efterkommande.
I Sverige passar Modernista – bokbranschens nekrofager – på att ge ut Walborg Hedbergs och Karin Boyes hundra år gamla översättningar oreviderade, i uppsminkad förpackning.
Det är inte bara Thomas Manns barnbarn och barnbarnsbarn som nu går miste om en inkomst, utan också de litterära agenter som har skött rättigheterna åt familjen. I Norden var det Lena I Gedin som kom att ta hand om hela den skrivande familjen Mann. Hon tillhörde den lilla skara pionjärer som etablerade yrket i Norden och dominerade det under större delen av 1900-talet.
Yrket som litterär agent är inte gammalt, och trots att agenterna spelat en avgörande roll för att sprida litteratur över världen finns inte många spår av dem bevarade. Medan författarna är föremål för mängder av studier, och förläggarnas självbiografier fyller hyllorna, saknas i stort berättelserna om agenternas roll.
De första dyker upp i Tyskland och Storbritannien omkring 1870. I Norden dröjde det till början av 1900-talet, eftersom förläggarna drog sig för att inträda i Bernkonventionen från 1886 om konstnärers immateriella rättigheter. De ville gärna fortsätta att översätta litteratur utan att be om lov eller betala författarna.
Den första som på allvar etablerar sig i Norden är David Grünbaum i Köpenhamn 1914. Som många andra inledde han karriären med att vilja översätta en bok, och blev ombedd att skaffa rättigheterna till den. Det ledde till den litterära agenturen Bookman som kom att officiellt leva kvar ända till 2024.
I Sverige var det på liknande sätt en ung språkbegåvad kamrer, Gösta Dahl, som drömde om att bli översättare och 1929 började skaffa rättigheterna för de böcker han ville få i uppdrag. Hans översättningar väckte inte någon entusiasm. I stället tog agentverksamheten långsamt fart, och agenturen fanns kvar som Gösta Dahl & Son fram till 1996, då sonen Gunnar dog.
Den temperamentsfulla David Grünbaum får våldsamma utbrott med jämna mellanrum och agenterna baktalar varandra energiskt vid minsta anledning!
Den tredje som tog plats var Lena I Gedin. Hon var uppvuxen i Sverige men hade gift sig till Berlin 1926. Som yrkeskvinna innan äktenskapet var planen att återgå till arbete så snart hon hade fått barn stora nog att klara sig utan henne. 1930, när sönerna var två och tre år gamla, satte hon igång att försöka sälja tyska författare till svenska förlag, livligt uppmuntrad och stödd av sin man.
Det gick så där. Speciellt eftersom hon mest försökte sälja sin mans favoriter – socialistiska proletärförfattare och hans judiska vänsterintellektuella vänner. Men även om framgången var måttlig kom några av dem att på olika sätt få betydelse: Lion Feuchtwanger, Hermann Kestner, Anna Seghers, Erich Kästner, Joseph Roth och den ännu okände Franz Kafka.
Knappt hade verksamheten kommit igång så var det 1933. Nazisterna erbjöds makten, redo med bokbål, yrkesförbud, koncentrationsläger, Walter PPK och knogjärn.
Familjen Israel-Gedin förberedde sig i det längsta. Först 1938 kom de som flyktingar till Sverige.
Att etablera sig som litterär agent i Sverige var inte lätt, förlagen förstod i det längsta inte varför de, som alltid köpt rättigheterna direkt från sina utländska kolleger, skulle behöva dras med en mellanhand. ”Parasiter” skrev en engelsk förläggare på 1890-talet; ”en cancersvulst på verksamheten” kallades David Grünbaum av en dansk förläggare.
När förläggarna ändå motvilligt började inse fördelarna med kunniga förmedlare, som inte bara skötte de komplicerade utlandsförhandlingarna utan också hittade passande texter åt dem, hade Grünbaum hunnit lägga sig som filt över den nordiska marknaden. Han var rotad hos förlaget Gyldendal, dominanten i Danmark och Norge, och gick som barn i huset hos sina ”kære venner” Bonnier i Sverige. Både Gösta Dahl och Lena I Gedin kämpade i motvind.
Men Gedin hade sedan sin tid i Tyskland arbetat med flera mindre länder i Europa, liksom hon hade erfarenhet av att ta direktkontakt med författare, att vara huvudagent. Dessutom hade hon ett upparbetat kontaktnät som nazisterna nu hade kastat ut över världen. Bland annat kunde hon sälja ”Röde Orm” till Holland, Marika Stiernstedt och Jan Fridegård till Finland och Vilhelm Moberg till USA.
Hon svarade genom att skicka kontrakten rekommenderade – till de nazistiska byråkraternas ångest; kunde de bryta mot postreglementet?
Agenterna levde på sitt rykte. Affärerna gjordes från bok till bok och när som helst kunde de bli bortvalda av författare eller rundade av förlagen. De tvingades oavbrutet slåss för sin position, mot förlagen och mot konkurrenterna som gärna försökte ta över om de såg sin chans. Den temperamentsfulla David Grünbaum får våldsamma utbrott med jämna mellanrum och agenterna baktalar varandra energiskt vid minsta anledning!
Andra världskriget förändrade spelplanen drastiskt. Postgången och penningflödet ströps mellan västländerna, och Grünbaum isolerades i Köpenhamn under ockupationen, för att till sist tvingas fly till Sverige. Där expanderade Gedin med sitt stora kontaktnät när de krigsdrabbade konkurrenterna krympte. Hon såg till att de ockuperade grannländerna fick böcker, samarbetade med de brittiska och amerikanska legationerna och upprätthöll relationen med flyende författare över hela världen.
Det var inte ofarligt. Den nazistiska underrättelsetjänsten Abwehr i Köpenhamn fick ögonen på henne och beslagtog hennes post. Hon svarade genom att skicka kontrakten rekommenderade – till de nazistiska byråkraternas ångest; kunde de bryta mot postreglementet? – och använda ombud som avsändare.
När kriget var över var hennes position stark och trygg, medan David Grünbaum och Gösta Dahl tvingades försöka bygga upp sina på nytt. Och hon erövrade snart flera troféer bland klienterna – bland dem familjen Mann.
Relationen mellan huvudagenten och författaren byggde på förtroende och omhändertagande. Den brittiska agenten JB Pinker betalade räkningar för både mjölk och cigarrer åt Joseph Conrad.
Det var genom en gemensam vän som Klaus Mann, Thomas äldsta son, tog kontakt 1947. Han ville komma till Sverige på föreläsningsturné, med så kort framförhållning att Gedin har svårt att hitta engagemang.
”Have you REALLY tried HONESTLY? I want to emphasize once more that I am quite an experienced old lecturer – in fact, I am not a bad one! –, that I have the most thrilling things to say, and that I am not expensive”, skrev Klaus Mann i ett brev.
Med mycket arbete kan hon boka ett antal uppträdanden, och när det kommer ett desperat telegram från Köpenhamn att han saknar cigaretter ordnar hon det åt honom. Väl i Stockholm tar hon och familjen hand om honom på alla sätt. Det blir upprinnelsen till en intensiv vänskap under de ett och ett halvt år som återstår innan Klaus Mann tar livet av sig i maj 1949.
Eftersom Lena I Gedin, hennes man och söner var bland de sista som träffade honom kom Thomas och Katia Mann till Stockholm för att få deras berättelse om mötet. Detta blir grunden till en livslång relation med familjen. Eftersom hustrun skötte affärerna, som så ofta i författarparen, och Thomas Mann dessutom oväntat dog 1955, var det med Katia och närvarande barn som Lena och hennes man Georg åt lunch i Zürich varje höst medan åren gick och sorgerna hopade sig.
Efter Klaus och Thomas dog Erika 1969 och Michael 1977. Gedin såg till att Thomas Manns böcker kom i nya nordiska utgåvor och bevakade kontrakten, allt medan balansen mellan de två kraftfulla yrkeskvinnorna allt mer gled från affärer till vänskap.
Katia Mann dog 96 år gammal i maj 1980, och inom ett år följde Lena I Gedin, 82 år. Hon drev då fortfarande sin agentur med samma obönhörliga noggrannhet som hade byggt hennes mer än 50 år långa karriär.
Artikeln utgår från material ur en kommande bok om framväxten av litterära agenter i Norden under 1900-talet.
Läs mer av DN:s litteraturbevakning här
