Debatten om sjukvården sänker romandebuten ”Silkesbadet”

Idén som läkaren Agmall Sarwari har för att binda ihop Afghanistan och Sverige i sin debutbok är inte alls tokig: silket. Den fina tråden som kan framställas i en grönskande afghansk dal men också i en industristad i den svenska Sjuhäradsbygden.

När berättelsen börjar har Sovjet invaderat Afghanistan. Den unge mannen, som sedan kommer att kallas Baba, håller på att renovera ett bevattningssystem för sin mullbärsodling som ska producera silkeslarver. Hans drömmar är stora: han ska starta ett silkesspinneri och tjäna pengar. Han ska också gifta sig med den begåvade Camila som han träffat på Kabuls universitet. Det är hon som nu kommer farande i en Land rover och berättar att de har fått möjlighet att fly. Men det måste i så fall ske nu. Baba tvekar – men han älskar henne, vill vara där hon är, och följer med.

”Silkesbadet” berättar historien om hur det afghanska paret kommer till textilstaden Borås på 1980-talet och försöker bygga upp ett nytt liv. Baba får ironiskt nog arbete på en av konstsilkesfabrikerna där han tvinnar trådar han själv en gång drömt om att producera på äkta vis i sitt hemland. Camila arbetar som tolk och drygar ut familjekassan genom att baka och sälja bröd. Till en början bor de i miljonprogramsområdet Hässleholmen men lyckas sedan köpa ett hus i ett villaområde där de aldrig känner sig riktigt välkomna. De och deras tre barn förblir främlingar.

Romanens huvudpersoner är Baba och äldsta sonen Asad som utbildar sig till läkare. Asad gör en tydlig klassresa uppåt, fadern gör motsvarande resan nedåt. Egentligen inte inledningsvis, när han kommer till Sverige, då vill han vara en modern pappa som delar ansvaret för barnen och gläds åt att hans fru är driftig. Men sedan börjar slitaget.

Det är i porträttet av fadern som den här debuten lever, i beskrivningen av hur hans kropp slits ner och hur han med åren allt tystare och mer förbittrad sitter i soffan och tittar på text-tv

Slitaget som kommer av att leva med krockande normer: släktingar som kräver att han skickar pengar, ensamheten på fabriken, svenskarnas vardagsrasism. Det är i porträttet av fadern som den här debuten lever, i beskrivningen av hur hans kropp slits ner och hur han med åren allt tystare och mer förbittrad sitter i soffan och tittar på text-tv.

Så långt är allt väl i romanen. Men det som tyvärr sänker den är beskrivningarna av Asads dagar på vårdcentralen. I en blandning av skuld och ansvar återvänder han som läkare till problemområdet där han växte upp. Sarwari låter Asad utgjuta sig över de fulla väntrummen, över hyrläkare, vinstkrav och ojämlik sjukvård. De avsnitten känns som långa debattinlägg om svensk vårdpolitik och gifter aldrig ihop sig med resten av romanen. Det hjälper inte att Sarwari slår knut på sig själv för att göra sitt bildspråk så litterärt och konstfullt det bara går.

Det finns teman i den här romanen som hade vunnit på att moduleras fram mer omsorgsfullt. Som alla dessa kroppar som slits ner på den segregerade svenska arbetsmarknaden och sedan dyker upp i Asads mottagningsrum, som oändliga variationer på hans egen pappa. Men för att det motivet skulle ha blivit starkare och konstnärligt verkningsfullt skulle mycket i den här debutromanen behövt skärpas, ansas och strykas. Allt som Sarwari säger om svensk sjukvård är sant, man förstår hans frustration i egenskap av läkare, men romangenren ställer ändå andra krav än en debattartikel.

Läs fler aktuella bokrecensioner här.