Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Tora Andersson
”Tar något vasst drar det mot kindhuden”
Modernista, 214 sidor
”Jag var tolv år gammal när jag fick för mig att jag hade varit SS-soldat i mitt förra liv.” Så inleder Tora Andersson sitt debutantporträtt i Svensk Bokhandel, och det är ju också ett sätt att presentera sig på. ”Helt plötsligt var jag skyldig till ett enormt antal människors lidande och död. Jag fick en stor dödslängtan. Denna föreställning pågick i ungefär två veckor.”
Måste man vara sjuk i huvudet för att skriva poesi? Nej, det skulle jag inte säga, men det hjälper. Om man samtidigt är tillräckligt frisk för att ordna sina galenskaper i en stringent och dynamisk enhet. Också autofiktion är en fråga om form, såklart, vi låtsas bara inte om det. I vårt begär efter det äkta, okonstlade och sanna.
Det här har Tora Andersson fattat.
”Tar något vasst drar det mot kindhuden” har en barnbild av författaren på omslaget. Den skriver sig rakt in i samtidens traumalitteratur med ett barndomsminne av en blåsig dag på stranden, den röda flaggan är uppe: ”det var en helt vanlig dag på stranden, röd flagg inget ovanligt”.
Diktjaget och en annan flicka i åttaårsåldern leker, de drar upp gränser med pinnar, trycker ner fötterna och känner suget när vattnet drar sanden tillbaka. Strandscenen pågår länge, jag litar på den. Skinnet som blir ”hönshud”, den smutsiga frottén knastrig av sand, läpparna som blånar, införstådda lekar som vuxenvärlden inte begriper. Jag är där. Havet blåser, skriker, är fullt av skum.
Här har Andersson en mycket närvarande intensitet. De prosalyriska dikterna är rakt fokuserade, det finns en narrativ dragningskraft som vi förstår ska leda till något otäckt. Dikten berättar: ”havet eggade oss till brutala lekar som oftast handlade om / att en utvald person skulle offras, / alltid blev det honom vi lämnade / för han var sämst helt enkelt, han var långsammast, han var också / minst”.
Ja, lillebrodern var minst, och han dog. Det hände. I den här boken. I den här berättelsen. Jag vet inte om Tora Andersson faktiskt hade ett syskon som drunknade, men det här diktjaget har en bror. Även om det kommer andra utsagor långt senare, efter nästan tvåhundra sidor, som påstår: ”du har inte funnits” eller ”ingen har sett dig”. Diktjaget konstaterar: ”min sanning blev en sorg” och: ”den var bara min” / ”och liksom ensam bar jag dig genom alla rum”.
Det är ett svekfullt och vanskligt berättande. Amoraliskt kanske, men inte värre än en berörande skådespelare på en scen. Jag tror ju på den här berättaren. Också när hon säger: ”dom säger att jag är sjuk och jag vet inte vad som är vad längre / vad är en form / vad är en motvind. vad är en säsong och vad är sommaren”.
Vad jag menar är att jag känner känslorna som förmedlas. Stilen är stadig och tonläget sitter. Som titeln antyder handlar ”Tar något vasst och drar det mot kindhuden” om en prövande destruktivitet. Om skuld, sorg, ensamhet och svårigheten att vara flicka och växa upp. Om att springa ”rakt in i förövarens famn” och att vara bottenlöst ensam. När känslorna är starka och medvetenheten för stor, återstår lögnen, fantasin och dikten som fria riken. Omfånget till trots är detta en stram bok, utan ironi.
Det börjar och slutar med tidig sommar. Jag tänker på Ester Bergs självhatande debutdiktsamling från förra året, ”Schlager om sommaren”. Eller Little Jinders Expressenkrönikor om ”summers of sadness”. Kanske handlar hela boken, som Andersson skriver, just om ”den här fucking årstiden”. När det stora ljuset anländer och aldrig vill sluta skina och det sällan är så hemskt att vara belyst, känna sig ful och olycklig som då. Men nu kommer hösten, med det snälla mörkret. En bra tid för poesi.
Tora Anderssons debut är både kraftfull och spröd, framför allt har hon ett språk som håller.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur