Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Jag har väntat på en mellanåldersbok som Alexandra Dahlbergs ”Allt brinner”. Huvudpersonen Isolde är engagerad i miljöfrågor och drar sig inte för att ta till drastiska åtgärder för att få folk att förstå att jorden håller på att gå under. När familjen bokar en koldioxidosande resa till Thailand vägrar hon följa med. Ensam kvar hos farmor bestämmer hon sig för att göra allt för att få vuxenvärlden att lyssna. Hon ska tillsammans med sina två bästa vänner sätta eld på Gävlebocken, den världsbekanta bock i halm som varje jul pryder stadens centrum. Framför bocken ska hon rulla ut en banderoll: ”Bocken brinner! Planeten med! ORGANISERA ER!”
Isoldes plan är briljant. Bocken har ställts upp sedan 1966, brunnit eller förstörts över trettio gånger under åren, men aldrig i syfte att föra fram ett budskap. Dahlberg är en skicklig berättare och skildringen av Isoldes förberedelser är olidligt spännande. Likt i debutboken ”Vi är bara inte vänner längre” från 2024 är tonen inkännande och varm. Utöver politik innehåller ”Allt brinner” också en rejäl dos relationsproblem och humor.
Jag tror mig därför länge sitta med en bomb i händerna: äntligen en miljökritisk bok för mellanstadiet med lite jävlar anamma. Upplösningen dödar emellertid alla sådana förhoppningar. Slutet i ”Allt brinner” är en stor besvikelse. Det är tillrättalagt, övertydligt och rent utav fegt.
Den amerikanska litteraturvetaren Roberta Seelinger Trites beskriver, i sin flitigt citerade bok ”Disturbing the universe: Power and repression in adolescent literature” (2000), hur ungdomslitteraturen ofta gestaltar tonåringar som efter en tid av revolt slutligen anpassar sig till vuxenvärldens normer. Unga huvudpersoner inkluderas så i de sociala sammanhang som de till en början velat revoltera mot. De går från att känna sig alienerade till att vilja samarbeta med vuxenvärlden. Forskning på ungas subkulturer visar att de ofta genomgår en liknande process och snabbt tas över av engagerade vuxna och kommersiella intressen.
Dahlbergs roman är ett bra exempel på en dylik rörelse från utanförskap till inkludering. Ur det perspektivet går det att med behållning läsa ”Allt brinner” som en generationsroman. Isolde och hennes vänner tillhör en generation unga som är tätt knutna till sina föräldrar, vars mjuka uppfostringsmetoder och fokus på närhet gjort barnen till osjälvständiga fegisar. Deras trygga anknytning verkar omöjliggöra alla försökt till uppror. Det är alltid bäst att ringa mamma.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
