Detta händer när svenskarna blir allt färre

Förvåningen i Stockholm blev stor förra året då ett flertal skolor och förskolor plötsligt stängde runtom i staden. Orsak? För få barn. Samma sak har hänt i både Malmö och Göteborg. Redan i dag står var femte elevplats tom i Göteborg. Om mindre än tio år kommer Sverige ha 172 000 färre barn i grundskoleåldern, visar prognoserna.

– Det här är en direkt konsekvens av låga födelsetal, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia vid Stockholms universitet, där han forskar om klimatförändringar, matförsörjning, epidemier och demografi.

Den officiella statistiken ger honom rätt. För i Sverige har den så kallade fruktsamheten, antal födda barn per kvinna, minskat varje år sedan 2010. Förra året hamnade födelsetalet på 1,42 – en historisk bottennotering. Aldrig tidigare, inte sedan mätningarna började år 1749, har svenska kvinnor fött så få barn. 1,42 är en bra bit från den ”magiska” gränsen på 2,1 barn per kvinna, vilket behövs för att en befolkning, utan invandring, inte ska börja minska.

Sverige är inte ensamt. I två tredjedelar av världens länder och i alla världsdelar, förutom Afrika, är födelsetalen nu under reproduktionsnivån. Även i Latinamerika (1,7) och i så vitt skilda länder som Kina (1,01), Indien (1,96), Iran (1,68) och USA (1,63). Nedgången har varit så kraftig att den tagit världens demografer på sängen – och gång på gång har FN:s, EU:s och svenska SCB:s prognosmakare underskattat med vilken hastighet den sker.

– Prognoserna har hela tiden utgått ifrån att efter en period med låga födelsetal kommer de att gå upp igen, för så har det sett ut under 1900-talet. Men det har inte skett nu. I stället har födelsetalen fortsatt att minska, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.

Europa är den världsdel med lägst födelsetal (1,4) och 2026 tros bli året då EU:s befolkning – trots utomeuropeisk invandring – för första gången börjar minska.

Sammantaget, menar Fredrik Charpentier Ljungqvist, betyder det att vi just nu befinner oss i en helt ny demografisk situation.

– Tidigare befolkningsminskningar har alltid orsakats av krig, svält eller sjukdom. Men inte nu. Exakt vad det innebär på sikt vet vi inte, eftersom situationen är ny och historiskt helt unik, men att det kommer få långtgående konsekvenser råder det inga tvivel om. Den demografiska förändring som sker nu är av samma dignitet som den industriella revolutionen, säger han.

Enligt de flesta ekonomer är en befolkningsminskning dåliga nyheter. Färre yngre som ska försörja alltfler äldre är en ekvation som inte går ihop, helt enkelt. Fredrik Charpentier Ljungqvist är inte lika dystopisk. Tvärtom.

– Historiskt sett har en befolkningsminskning nästan alltid resulterat i mer resurser per capita och ett ökat välstånd för det stora flertalet i befolkningen. Lönerna och köpkraften ökar, samtidigt som mark och bostäder blir billigare.

Visst, befolkningen blir allt äldre, men också friskare och mer arbetsför, varför en minskning av antalet yngre inte behöver bli den samhällsekonomiska belastning som många befarar.

Därmed inte sagt att det inte finns förlorare. Eftersom det samtidigt pågår en urbanisering, då människor flyttar in till storstäderna, är det framför allt på landsbygden och i de mindre städerna som konsekvenserna av en krympande befolkning blir som tydligast. I Spanien, som är ett av de hårdast drabbade länderna i Europa, har avfolkningen av landets centrala delar gått så långt att demograferna numera pratar om ”det tomma Spanien”.

– Det kommer att bli smärtsamt. Framför allt för dem på landsbygden och i mindre städer och för dem som äger fastigheter. När efterfrågan på bostäder minskar kommer priserna att gå ner, utom i de allra mest attraktiva områdena. Förmögenheter kommer att förintas. I Japan, som ligger tio till 15 år före EU i den här utvecklingen, står över nio miljoner hus övergivna och i delar av Italien finns hus att köpa för bara en euro, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.

Men varför går födelsetalen ner?

– Det här är ett internationellt demografiskt fenomen som, åtminstone delvis, har att göra med förändrade värderingar och livsval. Födelsetalen går ner i såväl fattiga som rika länder, och oavsett om de är mer religiösa eller mycket sekulära. Födelsetalen går ner i Afrika också, men långsammare och från en mycket högre nivå.

För att komma tillrätta med situationen har länder vidtagit olika sorters åtgärder, men ingenting tycks hjälpa.

– På flera håll har barnomsorgen byggts ut i tron om att det skulle ge effekt, men födelsetalen har ändå fortsatt ner. I länder som Ryssland, Kina och Ungern har regeringarna infört ekonomiska incitament för att få upp barnafödandet, men utan resultat.

I Sverige har regeringen tillsatt en utredning, som pekar på hjälp till ofrivilligt barnlösa som en möjlig lösning. Fredrik Charpentier Ljungqvist är dock tveksam.

– Det finns en tendens att se den här demografiska förändringen med alltför nationella glasögon och försöka hitta landspecifika orsaker, när det i själva verket handlar om ett skifte som äger rum samtidigt över större delen av jorden, säger han.