Det var överhusledamöterna själva som nyligen klubbade lagen som innebär att de sista ärvda platserna försvinner. Det innebär att hertigar, earler och vicomter inte får lämna över sina stolar till nästa generation.
Ärvda platser i parlamentet har länge kritiserats för att vara otidsenligt, men det var premiärminister Tony Blair som med jordskredssegern i valet 1997 i ryggen kunde börja riva upp de gamla traditionerna. Lagen som blev resultatet gjorde att överhuset kring millennieskiftet krympte från över 1 300 platser till i det läget knappt 700.
Men adelsmän låter sig inte flyttas på lättvindigt. För att få igenom lagen gick Blairs Labour med på kompromissen att ett antal – just nu 92 – ärvda platser skulle kvarstå tills reformerna slutförts. Och det har dröjt ända tills nu, trots att många håller med den nuvarande premiärministern Keir Starmer, som 2022 sade:
– Det skulle förvåna mig om någon kan lägga fram ens ett halvhyfsat argument för ärvda adelsposter.
Men det finns de som ihärdigt har försökt, däribland Charles Courtenay, mer känd som earlen av Devon. Han innehar nu överhusplatsen som funnits i släkten sedan kejsarinnan Matildas tid på 1100-talet.
Courtenay tycker att arvslorderna får oförtjänt hård kritik jämfört med exempelvis övriga ledamöter, som inte heller är folkvalda.
– Under en intressant debatt om arvsplatserna sade någon: ”Hur kom de egentligen in här, arvslorderna?”, har han sagt till The Guardian.
– Och jag råkade sitta bredvid hertigen av Wellington. Det är ganska tydligt hur han kom in – det finns en bild av honom på väggen där, under slaget vid Waterloo.
Han syftar på att den dåvarande hertigen av Wellington ledde segertåget mot Napoleon 1815, och menar att den meriten inte är sämre än de spretiga skäl som gör att ledamöter utses numera.
– Liksom, hur kom de andra in här? Det vet man inte riktigt.
Courtenay hävdar att med titlar, sysslor och i många fall ägor som gått i arv i tiotals generationer blir det lättare att tänka långsiktigt.
– Jag tror att vi har längre tidshorisonter än de övriga i överhuset. Vi kan se på saker på 100, 200, 300 års sikt.
Som exempel tar han miljön.
– Ett problem är att alla ser på den i avkastning, politiska cykler. Allt handlar om fem, tio år. Men framtida generationer då? Hur får vi in det i vår politik?
Earlen, vars titel ungefär motsvarar en svensk greve, får mothugg av Nicklaus Thomas-Symonds, Labourminister med den traditionsvördiga titeln Paymaster General (ungefär storkassör).
– Vårt parlament ska vara en plats där talang erkänns och meriter räknas, säger han enligt nyhetsbyrån AP.
– Det ska aldrig vara en samlingsplats för det gamla grabbgänget, eller en plats där titlar från svunna sekler övertrumfar folkets vilja.
Kvinnor släpptes in i överhuset först på 1950- och 1960-talen. Numera utgör de ungefär en tredjedel av ledamöterna. Dock är ingen av arvslorderna kvinna. Inslaget av minoriteter är också ytterst litet.
Earlen av Devon håller med om att gruppen är otidsenligt sammansatt, men menar att felet är att regeringen inte ändrat lagar och regler för vem som släpps in.
– Vi är bara vita killar för att vi inte tillåts vara vita tjejer.
Oavsett kön och oavsett etnicitet är tiden alltså nu ute för hans nästan 900-åriga jobb. Eller? Den nya lagen har ett tillfälligt kryphål. Alla arvsplatser i överhuset tas bort när den nuvarande parlamentssessionen slutar i maj. Men källor säger till brittiska medier att arvslordernas motstånd blidkats med ett löfte om att ett mindre antal av dem innan dess ska livstidsutnämnas.
Därmed får de i stället ”vanliga” överhusplatser. Sådana går alltså inte i arv. Men konservativa britter kan trösta sig med att de månghundraåriga traditionerna lever kvar i alla fall med denna generation.
