Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Riktigt hur många gånger jag har försökt vet jag inte, men det är vid ett ansenligt antal tillfällen vid det här laget.
Försöka duger heter det ju, men nu har jag gett upp och i ärlighetens namn är det inget jag sörjer och det är huvudsaken.
För det är huvudsaken det handlar om – att ha något på huvudet – eller inte. Jag föredrar det sistnämnda.
Kanske undrar vän av ordning om jag är barhuvad även när jag är ute och cyklar. Svaret är nej! Jag skulle aldrig komma på tanken att sätta mig på sadeln utan hjälm – inte ens om jag skulle vara lite i hatten. Så var det sagt.
Men bortsett från när jag rullar fram på hjul: Inte ens i dag, på Hattens dag, kan jag tänka mig att sätta något på skallen även om jag tycker att hatt är ett stiligt plagg – för den som kan bära upp den eftersom det kräver viss hållning.
Visserligen har jag intervjuat några modister och även skrivit om en och annan hattparad i denna tidning under årens lopp och jag gillar hattar, men jag känner mig inte bekväm i huvudbonad. Inte för att jag har så mycket till frisyr att vara rädd om (har haft i princip samma klippning i 30 år) men jag tycker att det är skönt att känna vinden fläkta i håret.
Sommaren 1992 var mamma och jag i Paris tillsammans med våra äkta män. Ett bestående minne från den resan är att mamma och jag köpte varsin stråhatt med färgglada sidenband. Jag vet inte vad som flög i mig när jag köpte hatten. Jag visste ju innerst inne att den inte skulle komma att användas särskilt ofta, men köpte den ändå. Det tog inte många minuter på vår hattparad förrän det kom en lätt vindpust och hatten flög av.
Blixten, som har obefintlig frisyr, renrakad som han är, går så gott som aldrig ut genom ytterdörren utan att ha något på huvudet. Som på Bellmandagen för ett par år sedan då vi åkte till Hasselbacken för att lyssna på Dubbeltrubadurernas Bellmantolkningar. Blixten i stråhatt, jag var barhuvad när vi satte oss under ett träd på terrassen. Vi njöt av våra intryck – ända tills en duva, som satt i trädet ovanför våra huvuden passade på att lämna avtryck. Så var den dagen – och hatten – förstörd.
Där och då var det inte läge att komma med en kommentar av typen ”Håll i hatten!”
Läs mer:
EKG:s senaste kåseri: Helt qrasst, Q:et måste göra comebaq!
EKG-klassikern: Visst har längden betydelse
Alla DN:s kåserier finns samlade här.