Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
När mamma och jag flyttade från Stagneliusvägen i Fredhäll till Västmannagatan i Vasastan 1964 skulle jag fylla tio år. Kvarteren var helt nya för mig, även om jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus, ett stenkast därifrån.
Eftersom jag hade alla mina kompisar i Fredhäll och på Lilla Essingen ville jag inte byta skola, trots att det fanns skolor på närmare håll.
När vi hade installerat oss i vårt nya hem gick jag på upptäcktsfärd och rätt snart hittade jag ganska många jämnåriga. Inte för att vi blev vänner, men vi hade ett gemensamt mål. Det låg på Upplandsgatan 17, ett kvarter från mitt och lika långt från Adolf Fredriks skola där de gick.
Målet var Karamellkronan. Där blev jag stammis och jag var långt ifrån ensam om att vara det.
Båda tanterna var utrustade med tång och en stor portion tålamod.
Bakom disken stod två tanter i pastellfärgade nylonrockar. Jag tror att de var systrar och i mina ögon var de ganska gamla. Den enas nylonrock var ljusblå, den andras var ljusgrön och båda tanterna var utrustade med tång och en stor portion tålamod.
Även om vi kunder inte hade mer än en krona att handla för ville vi ju ha valuta för pengarna och det fanns gott om både tvåöres- och ettöresgodis att välja mellan bakom glasdisken. Det kunde med andra ord ta sin lilla tid innan köpet var avslutat och man gick ut med sin godisstrut.
I dag går man till mataffären, tar en plastspade och öser upp snasket i en påse. Rätt charmlöst, i mitt tycke.
Lösgodis (fast om rätt ska vara rätt heter det lösviktsgodis) är ett av nyorden från 1980-talet, då många både ord och prylar såg dagens ljus.
Det var med stor förtjusning och med ännu större nostalgikänsla jag läste den nyutkomna boken av Arne och Sanna Norlin med titeln ”Vi minns 80-talet – en nostalgitripp”.
Bakmaskinen var inget för mig. Visserligen gillar jag att baka, men det handlar också om att ha avställningsyta. Det hade jag inte. Köksö är också 80-tal, men någon sådan hade jag inte heller. Däremot skaffade jag rätt många cd-skivor. Några har jag kvar, trots att den sista cd-spelaren jag hade satt i bilen som jag sålde för två år sedan.
Med eller utan musik är det spännande att blicka tillbaka och läsa om ”Dallas” (missade inte ett avsnitt), om bröllopet mellan Charles och Diana (satt som klistrad vid tv:n) och Berlinmurens fall (samma där).
Det är något visst med tillbakablickar ändå.
Läs mer:
Flera av EKG:s kåserier, som det om att gå på återträff med klassen.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.