Europas tunga trio på fallrepet

Frankrike: Macron på väg ut

PARIS. Emmanuel Macron får inte ställa upp till omval i nästa års presidentval – och även om han fick det är det inte säkert att han skulle vinna.

Han har ett gott anseende utomlands, men på hemmaplan har han haft svårt att driva igenom reformer. De som ändå gått igenom har visat sig vara impopulära – som höjningen av pensionsåldern till 64 år – vilket gjort att stödet för Macrons mittenallians krympt.

I det extrainsatta parlamentsval som hölls sommaren 2024 blev resultatet tre stora block: ett rödgrönt, ett mittenblock och ett högernationalistiskt block. Inget av dem har egen majoritet – vilket tillsammans med ett högt budgetunderskott lett till långa och svåra förhandlingar i nationalförsamlingen.

Flera regeringskriser har följt. I vintras var även den nuvarande premiärministern Sebastien Lecornu nära att falla. Men han lyckades till slut övertyga Socialistpartiet om att släppa igenom hans budget.

Nu har Frankrike hamnat i ett politiskt dödläge i väntan på nästa års val, som hålls i april 2027. I mätningarna leder högernationalistiska Marine Le Pen (alternativt hennes ersättare Jordan Bardella). Men det finns ännu många väljare i Frankrike som instinktivt värjer sig mot tanken på att rösta på Le Pen och hennes parti, som har rötter i fransk högerextremism och fascism.

Storbritannien: Många längtar efter en stark ledare

Sex premiärministrar på tio år. Det kan bli en sjunde om Keir Starmer ger efter för avgångskraven, som följt på fiaskot i lokalvalen häromveckan, och lämnar Downing Street.

Vad är det som har hänt med Storbritannien, har landet bokstavligen blivit oregerligt?

Det är frågan som inhemska kommentatorer för närvarande ställer sig. Svaren är av mycket varierande slag.

De som riktar in sig på personlighet och retorik har dominerat debatten. Många verkar, medvetet eller undermedvetet, längta efter en ny Churchill eller Thatcher, det vill säga en stark ledare som inte är rädd för att stöta sig med väljare och som med tydliga direktiv håller ihop detta brokiga örike där en tredjedel av landets yta när en självständighetsönskan.

Keir Starmer kritiseras för sin vaghet och för att sakna visioner. Han medger själv att han misslyckats med att övertyga eller ens förklara för britterna vad han står för och hur Labourpartiet kan förbättra deras liv. Och detta, att livet för många blivit tuffare ekonomiskt är en helt central faktor.

Det finns inga pengar, ingen tillväxt, och statsskulden ligger nära 100 procent av BNP. Hushållen sliter. Vissa analytiker menar att Storbritannien står på randen till en finanskris. Det väcker ilska mot 10 Downing Street, oavsett vem som bor där.

Tyskland: Varför är landet så svårt att regera?

Tyskland brukade vara ett förutsägbart land. Nu surfar högerpopulismen på en framgångsvåg och regeringens reformer har fastnat.

Förbundskansler Friedrich Merz är en av de mest impopulära tyska ledarna sedan andra världskriget. Bara 16 procent av tyskarna är nöjda med Merz, enligt de senaste opinionssiffrorna. Det är inte säkert att detta enbart är Merzs fel.

De tre senaste åren har tyska ekonomin krympt. I år såg prognoserna lite bättre ut. Ekonomin skulle äntligen börja växa. Sedan anföll Trump Iran, och i år blir det nolltillväxt – i bästa fall.

Det innebär att rörelseutrymmet för att driva igenom reformer är litet. Tyskland har en överstor välfärdsstat och skenande sjukvårdskostnader, som regeringen nu försöker begränsa.

Landet har lång erfarenhet av koalitionsregeringar, som tidigare kunde genomföra stora reformer. Nu har till exempel pensionsreformen fastnat. Regeringen är inte enig. Kristdemokraternas regeringspartner, Socialdemokraterna, är nervösa för att förlora ännu fler väljare till vänsterpartiet Linke och högerpopulistiska AFD.

Tidigare har tyska ledare inte behövt oroa sig för populistpartier, nu är situationen en annan.

Dessutom är Tyskland ett federalt land, där förändringar aldrig går att genomföra snabbt. Förutom förbundsdagen ska 16 delstatsparlament också ha sitt ord med i laget.