Utställningar
”In minor keys”: 61:a upplagan av La Biennale di Venezia
Koyo Kouoh
Giardini, Arsenale och andra platser i Venedig. Visas t o m 22/11
Konflikterna kring årets internationella konstbiennal i Venedig har närmat sig nivån vid studentrevolten 1968. Bråken briserade under öppningsdagarna, då Pussy Riot och den ukrainska feministgruppen Femen genomförde två aktioner mot Rysslands kontroversiella återkomst på biennalen, med rosa balaklavor, rykande bengaler och slagord som ”Fuck Putin”.
Protester mot Israels deltagande, i solidaritet med det palestinska folket, påverkade tidigt både Sydafrikas och Australiens medverkan. Under öppningsveckan var det nu dagliga demonstrationer med flygblad som ”Death in Venice. No to the genocide pavilion” och 15 nationer höll i protest sina paviljonger stängda under en hel dag.
Dramatiken förstärktes av att prisjuryn häromveckan avgick eller möjligen avsattes. Detta efter deras beslut att utesluta Ryssland och Israel från tävlingen om Guld- och Silverlejonet, där nu publiken istället ska rösta fram bästa paviljong och konstnär.
Läs mer: Protester när biennalen öppnar
Samtidigt har biennalen stått utan handfast styrning efter att den konstnärliga ledaren Koyo Kouoh tragiskt avled förra våren (då ansvaret för att genomföra hennes vision överläts till fem medarbetare). Att det tidvis ösregnade under förhandsvisningen och vi fick klafsa runt i lervälling spädde på domedagskänslan.
Ändå var det i huvudsak ”business as usual” – med tanke på det ökade antalet VIP-gäster som till pressens förtret genererade enorma köer till både huvudutställningen och de mest omtalade nationella paviljonger.
Ingen konstkritiker kan i dag blunda för de geopolitiska spänningarna, vilket denna gång fick mig att prioritera de nationella paviljongerna. Efter att EU hotat den italienska biennalorganisationen med indragna bidrag var kompromisslösningen att Rysslands paviljong endast skulle hålla öppet under förhandsvisningen och enligt ryktet bara för inbjudna.
Det senare var dock felaktigt. I stället bjöds det på sprit, folkloristisk sång och dans, jämte videor från bergiga Burjatien i sydöstra Sibirien. Allt inramat av absurt stora blomsteruppsättningar, även runt väldiga trädrötter vända mot himlen.
Snacka om ”artwashing”. Att skyla över krigsförbrytelserna i Ukraina med sockrad konst om poetiska naturvärden och ett pittoreskt men sannolikt utsatt mongoliskt urfolk. Samtidigt gled den pressansvarige runt i djurmask och duckade för frågor. Värst är ändå att utställningens curator enligt SR är dotter till en man som leder ett statligt vapenföretag.
Snett emot Rysslands paviljong, precis vid Giardinis ingång, hade dock biennalen tillåtit Ukraina att lyfta fram en hjortskulptur av Zhanna Kadyrova. En motståndssymbol, då denna skulptur räddats från förstörelsen i Donetskregionen och färdats 300 mil på en lastbil till Venedig – dokumenterat i en videoinstallation.
Israels paviljong i Giardini är stängd för renovering och i detta fall bistod biennalorganisationen med en ersättningslokal i Arsenale. Där var lösningen en harmlös installation av Belu-Simion Fainaru, ”Rose of nothingness”. En röd ros i en frysbox intill en vattenbassäng med porlande miniatyrfontäner mot svart botten.
Nykomlingen Qatar, som i sin tur storsatsar på soft power för att tysta kritiken mot bristande mänskliga rättigheter, har som första nation på decennier fått köpa en markbit i Giardini. Där står nu en knallröd, abstrakt mönstrad paviljong. Även där bjöds det på en musikperformance, naturlyrisk videokonst och riklig servering för dem som klarade att svälja.
Strax intill reser sig den ståtliga amerikanska paviljongen, ifrågasatt även den i år. Detta efter Trumpadministrationens krig och krav på ”amerikanska värderingar”, jämte avskedandet av den professionella urvalskommittén. En ny, Trumptrogen organisation valde en så omeriterad konstnär att såväl ”flopp” som ”illamående” har rapporterats. I mitt tycke är Alma Allens biomorfa skulpturer generiskt modernistiska, läs menlösa. Detta i största kontrast till utställningen av afroamerikanska Simone Leigh som vann Guldlejonet 2022.
I år är Österrikes paviljong den största snackisen, där plakat varnar för nakenchock – vilket givetvis skapar köer. Här står den omtalade regissören och performancekonstnären Florentina Holzinger (som i höstas gästspelade på Dansens hus) för biennalens häftigaste och mest halsbrytande föreställning; ”Seaworld Venice”. Nakna aktörer hänger och dänger som kläppen inuti en klocka, medan andra gör till synes livsfarliga akrobatiska klättringar, allt medan en vattenskoter fräser omkring och städerskor fejar golven.
På tröskeln till paviljongen står det präntat ”I live in your piss” – sant då en naken kvinna med syrgasmask är instängd i ett akvarium, ihopkopplat med bajamajor där publiken uppmuntras att kissa. Men reningssystemet gick enligt hörsägen i baklås när någon gjorde stort och vi fick se brunt vatten strömma in i en annan bassäng.
Hur som helst, en starkt symbolisk bild av känsliga ekosystem, inte minst i ett Venedig plågat av översvämningar och förorenat vatten.
Den andra stora snackisen är Japans paviljong, befolkad av tvåhundra bebisdockor, därtill nappflaskor och skötbord. Den queera konstnären Ei Arakawa-Nash fick idén efter att ha blivit förälder – i ett stockkonservativt land med kris i befolkningsfrågan.
Publiken uppmanas att ta hand om dockorna med speglande solglasögon. Vi ser oss själva bära runt, klappa och automatiskt vagga småttingarna. De som även byter blöjor på dockorna får på köpet en qr-kod. Den leder till ett orakelmässigt poem, baserat på de fiktiva barnens födelsedagar, kopplade till Japans laddade 1900-talshistoria. Här fostras och bildas blivande föräldrar.
Även i Danmarks paviljong diskuteras fertilitet och framtid men med andra förtecken. I Maja Malou Lyses videoinstallation agerar porrskådisar i minimala underkläder, kvinnor med sjukt förstorade bröst, bakar och läppar som enligt en studie sägs förbättra mäns spermakvalité. Emellanåt hysteriskt rolig civilisationskritik, där porrstjärnorna verkar njuta av de överdrivna sexposerna och även syns laborera med provrörsbefruktning på en ägg- och spermabank. I paviljongens andra rum suggereras spermierace av små bilder på kryogena behållare.
Spaniens paviljong är en annan favorit, där Oriol Vilanova tapetserat väggarna med 50 000 vykort! Insamlade under 20 års tid på loppmarknader och i museishoppar, dessutom färgmatchade och grupperade utifrån motiv. En kalejdoskopisk världsbild med alltifrån berömda turistattraktioner och imponerande landskapsvyer, till söta djur, blommor och artefakter.
I den nordiska paviljongen står Finland värd och nationaleposet Kalevala i centrum. Nordisk mytologi, folklore och sagotradition är en utgångspunkt för konstnärerna, där Klara Kristalova representerar Sverige, Tori Wrånes Norge och Benjamin Orlow Finland.
En lekfull trio som fungerar fint tillsammans i den öppna, ljusa arkitekturen. Särskilt Wrånes surrealistiskt huvudlösa figurer som slingrar sig genom takbjälkarna ner mot Kristalovas nedfallna kvinnliga trädgestalt, befolkad av sagolika hybridvarelser med mus- och fågelhuvud.
Därifrån är steget kort till centralpaviljongen. Här startar huvudutställningen, där Koyo Kouoh i sin programförklaring nämner magisk realism som en inspirationskälla, i synnerhet av författarna Toni Morrison och Gabriel Garcia Marquez, liksom jazz, kreolträdgårdar och parader.
Titeln ”Minor keys” betyder mollstämd och det är en nedtonad, luftigt hängd och bitvis visuellt vacker presentation, där vi uppmanas att andas och möta kaoset i världen med sänkta axlar. Fokus ligger på taktilt lockande textilier, lerskulpturer och figurativt måleri men bara ett fåtal videor, fotografier och konceptkonstverk. Högteknologisk AI-, VR- och kryptokonst lyser med sin frånvaro.
Flera Venedigbiennaler har på sistone haft konstnärliga ledare från det globala syd (Kouoh föddes i Kamerun), som i olika uppgörelser med den länge kritvita, manliga och västerländskt dominerade konstvärlden lyft fram underrepresenterade grupper. En historisk skuld som behöver klareras.
Denna gång är en majoritet av de 111 utvalda konstnärerna afrikaner, afroamerikaner eller afrobritter. Dock välutbildade i motsats till 2024 då det vimlade av verk av oskolade konstnärer. Men precis som i förra upplagan är få namn internationellt kända, åtminstone i västvärlden. Nick Cave och Laurie Anderson, mer omtalade som coola musiker än konstnärer, har dock fått generöst utrymme.
För Koyo Kouoh var två konstnärer särskilt viktiga: afroamerikanska Beverly Buchanan och senegalesen Issa Lamb, som drev en kollektiv konstverksamhet i Dakar. Där startade Kouoh själv Raw material company, med undervisning och konstnärsresidens. Men utifrån urvalet av hennes team har jag svårt att riktigt förstå Buchanans och Lambs storhet. Särskilt som de delar rum med Marcel Duchamp och hans efterlämnade studiomaterial.
Här tänker jag att huvudutställningen säkert hade fördjupats om Kouoh fått slutföra sitt arbete, med tanke på att hennes utställning ”When we see us” (aktuell på Liljevalchs) har en så skarp och tydlig idé.
Läs mer: Glädje, fest och frigörelse starkt gestaltat av svarta konstnärer
Fast nog finns det en hel del minnesvärda verk, som Maria Magdalena Campos-Pons monumentala hyllningsfresk ”Anatomy of the magnolia tree for Koyo Kouoh & Toni Morrison”. Eller kongolesen Sammy Balojis uppgörelse med kolonisatörernas konststölder och de sensuella, väldoftande tvålskulpturerna av sydafrikanska Buhlebezwe Siwani.
I Arsenale utmärker sig Daniel Lind-Ramos väktarfigurer av återvunnet material. Men allra mäktigast är kenyanen Kaloki Nyamais måleriinstallation, där de väldiga minnesbilderna är genomborrade av hål, ”sår” som samtidigt lagas av trådar. Här drabbas jag också av Alfredo Jaars installation ”The end of the world” med stickande rött ljus och geopolitiskt sprängstoff – tio kritiska mineraler hoptryckta i en liten kub.
Så här långt börjar jag bli trött på ett övermått av terrakottaskulpturer och måleri där afrikanska myter mixas med surrealistiska inslag. Och i brist på svenska deltagare får jag glädja mig åt svenskkopplingar. Färgstarka pastellcollage av sydafrikanska Mmakgabo Helen Sebidi återfanns efter 30 år på en folkhögskola i Nyköping och nu bereds hon stor plats på biennalen.
Nina Katchadourian (svensktalande efter uppväxten i Finland) är representerad med flera fantasifulla projekt och i Somalias paviljong ute på stan deltar Stockholmsbaserade Ayan Farah med ockrafärgade tygtavlor med sirliga växtbroderier.
Under den långa promenaden i Arsenale dras jag in i Argentinas paviljong, där Matias Duville med kolpulver ritat ett både förött och förlovat land på hundratals kilo salt.
Allra längst ut i Arsenale lockar Kinas paviljong med ”Dream stream” – dataspelsaktiga videor med kinesiska gudafigurer. Här finns även biennalens första robot, som tjänstvilligt bistår publiken med kalligrafi. Jag väljer ”dröm”, för nog behövs det i vår anspända, konfliktfyllda tid.
Läs mer: Venedigaktuella Klara Kristalova ställer ut i nordiska paviljongen
Läs mer: Ayan Farah vill lyfta Somalia som konstland
