På pappret låter det så enkelt: riv bort det gamla, renovera och blanda boendeformer – och vips minskar fattigdom och kriminalitet. I verkligheten är ombyggnadsprojekt av utsatta områden något av det mest komplicerade man kan ta sig för.
De drar ofta ut på tiden – i 15, 20 eller 30 år – och någon garanti för framgång finns inte.
I Frankrike, där DN nyligen följde Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson Lawen Redar på ett studiebesök, har myndigheten ANRU rivit, rustat och byggt omkring en halv miljon bostäder sedan år 2004. Men segregationen har inte minskat.
Innebär det att ”riv, rusta, bygg” inte fungerar?
– Det beror på vad du menar med ”fungerar”. Det finns många exempel på att kvaliteten på bostäder och omgivningar förbättrats avsevärt, säger Kath Scanlon vid London School of Economics, som forskar om europeisk bostadspolitik.
– Den här sortens ombyggnadsprogram kan också vara effektiva för att minska brottsligheten lokalt, säger hon.
Ur ett klimatperspektiv är det dock problematiskt att riva.
– Det finns mycket kol lagrat i byggnaderna. Så man bör först se om man kan renovera, även om det ibland kan ta längre tid och bli dyrare, säger Scanlon.
Hur ”blandade” områdena blir beror främst på hur attraktiva de är för medelklassen.
– Ofta är problemet att de här områdena ligger långt ut i periferin. Då blir det viktigt att kollektivtrafiken fungerar bra.
Men om man gör rätt – kan ”riv, rusta, bygg” då bidra till bättre integration?
– Om du med integration menar att olika socioekonomiska grupper bor tillsammans i samma område, så finns det exempel på det, som i delar av Paris. Men om man menar att grupperna umgås socialt med varandra, att deras barn leker tillsammans och så vidare – då har det visat sig vara svårare att få till, säger hon.
För det krävs andra samhällsinsatser – som satsningar på skolan, språkundervisning och nya jobb (vilket Socialdemokraterna, Moderaterna och andra partier i Sverige säger sig vilja göra, om än på olika sätt).
– Men frågan är också vad som händer med invånarna som tvingas flytta, säger Kath Scanlon.
Hyrorna stiger ofta när områden blir attraktiva – och en del kan då inte bo kvar.
I Paris innerstad utgör subventionerade hyresrätter nu 25 procent av bostadsbeståndet, så där finns viss beredskap. Men i Sverige har allmännyttans andel minskat från 25 till 16 procent sedan 1990-talet, enligt en rapport från tankesmedjan Agenda 2030.
Det är känsligt för Socialdemokraterna.
I den rapport som Lawen Redar lade fram förra året föreslog hon en satsning på billiga hyresrätter i socioekonomiskt gynnade områden – vilket gav upphov till en debatt om huruvida Socialdemokraterna ville ”tvångsblanda” befolkningen.
Tidöpartiernas kritik bidrog till att S-kongressen till slut nöjde sig med ett mer allmänt hållet förslag om statliga investeringsstöd för nya hyresrätter. Och Lawen Redar säger att hennes fokus nu ligger på de utsatta områdena – även om tillgången på hyresrätter utanför dem är ”relevant”.
Melissa Fernandez, som forskar om europeisk bostadspolitik vid Universitat Autonòma de Barcelona, anser att man inte kan bortse från hur det ser ut i samhället i stort.
– Den här sortens ”uppstädningsprojekt” uppmuntras och rättfärdigas ofta av politiska och mediala diskurser som kopplar byggnadernas dåliga skick till människorna som bor där – som om det vore de och deras kulturer som orsakat det socioekonomiska förfallet, snarare än större strukturella förhållanden, säger hon.
Det leder inte sällan till konflikter, som i Danmark, där den så kallade ”getto-lagen” utmanats i domstol av boende som anser sig utsatta för etnisk diskriminering.
– Fattigdomen och utsattheten utrotas inte av den sortens projekt. Den flyttas bara någon annanstans, säger Melissa Fernandez.
Finns det positiva exempel?
– Ja, men de är sällsynta. Jag har bland annat studerat ett program i Barcelona där man erbjuder mark och subventioner till projekt som involverar boende och leder till lägenheter med låga, reglerade hyror.
Kath Scanlon framhäver, å sin sida, att det går att tolka utfall olika, beroende på mål.
– Men en sak som är väldigt kraftfull är om stat och kommun äger mycket mark. Det ger fler valmöjligheter och makt över bostadsbyggandet. Det är till exempel en delförklaring till att Wiens system med hyreslägenheter är så generöst, säger hon.
Läs mer:
S-toppen vill riva sig till integration: ”Fysisk omdaning är möjlig och den är bra”
Karin Eriksson: Både danska och svenska politiker får vänta på tydligt gettobesked
M och S laddar för stenhård tvekamp om integrationen: ”Ödesfråga”
Wien ett paradis för hyresgäster – eller byråkratisk mardröm?
