Den internationella sjörätten ger länder generellt kontroll över vattnet som ligger 12 sjömil ut från land, alltså drygt 22 kilometer. Eftersom flaskhalsen Hormuzsundet på sin smalaste plats är knappt 40 kilometer är det tekniskt sett Irans och Omans territorialvatten.
Men FN:s havsrättskonvention UNCLOS från 1982 öppnar för en mer nyanserad bild. Enligt dess 38:e artikel har fartyg och flygplan rätt att passera vatten som används för internationell sjöfart och artikel 44 förbjuder i princip kuststater från att hindra eller häva genomfarten – nära till hands att tänka på rysk trafik genom svenska, danska och finska vatten.
– Det är territorialvatten, iranskt eller omanskt, men frågan är om ett land kan ta betalt av fartyg bara för att få passera. Mitt svar är nej, eftersom alla länder har rätt till genomfart. I det avseendet är Hormuzsundet precis som Öresund, säger Said Mahmoudi, professor emeritus i internationell rätt vid Stockholms universitet.
Han förtydligar att avgifter i sig inte behöver strida mot folkrätten, men det gäller inte under de förutsättningar och för de ändamål som Iran nu tänker sig. Däremot är det tillåtet om genomfarten skulle kräva hjälp, till exempel med lots – då får kuststaten ta betalt för själva tjänsten.
Men att bara ta en avgift som Irans parlament beslutat om – cirka 20 miljoner kronor per fartyg – är däremot inte förenligt med folkrätten. Krigets lagar gäller förvisso, men de är i strikt mening bara tillämpliga mellan de stridande parterna – kort sagt Iran, Israel och USA samt de länder där USA har militärposteringar.
– Även under krig finns neutrala fartyg, exempelvis oljetankrar som kanske till och med tillhör länder som är vänliga med Iran. Att ta sanktionsavgifter mot sådan sjöfart ser jag inget som helst stöd för i folkrätten och det gäller också att över huvud taget förneka passage som de gjort sedan krigsutbrottet, säger Said Mahmoudi.
– För länder som inte är i krig med Iran och gäller alltså fortfarande UNCLOS, det vill säga att de ska få segla igenom utan att stoppas eller betala för det, precis som tidigare. Irans utrikesminister Abbas Araghchi har flera gånger betonat att Hormuzsundet inte är stängt, men de flesta rederier har ju ändå låtit bli för att de löper så stor risk att bli attackerade.
Trots att det juridiska läget i detta fall är förhållandevis tydligt har inget land protesterat på folkrättsliga grunder, noterar han. Många i Iran har nästan tvärtom hävdat att sundet tillhör Iran och att de därför, vare sig man gillar det eller inte, kan förbehålla sig rätten att agera lite som de vill.
Folkrätten, eller snarare hur den just satts på undantag, har lyfts många gånger på senare tid – så också staters självsvåldiga beslut i trots mot omvärldens protester. Mot Trumps USA har de här aspekterna bland annat uppmärksammats i fallet Venezuela, de två krigen mot Iran och de protektionistiska strafftullarna. I ljuset av det kan Irans beslut betraktas som ett slags ”om ni kan göra si, kan väl vi göra så”.
– Absolut. Principen är att inte skämmas över att fullständigt strunta i folkrätten utan att ens försöka hitta en förträfflig förklaring till vad man gör. Det råder nu en fullständig respektlöshet mot folkrätten, som en kulmen på det som från USA började efter 11 september-attackerna 2001, säger Said Mahmoudi.
Läs mer:
Expert: Räkna med detta om USA invaderar Kharg
