Fakta i frågan: Är Sverige inte längre ett högskatteland?

Jobbskatteavdrag. Slopad värnskatt, arvsskatt, fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Tillfälligt sänkt matmoms.

Sedan 1990-talet har skattepolitiken i huvudsak präglats av skattesänkningar.

Det känns ganska långt ifrån bilden av Pomperipossa, Astrid Lindgrens sagofigur som 1976 räknade ut att hon betalade 102 procent i marginalskatt. Sagan blev sinnebilden för Sverige som skatternas förlovade land.

Få länder förknippas så starkt med höga skatter. Men är Sverige fortfarande ett högskatteland?

Det korta svaret är: ja, skatterna i Sverige är fortfarande jämförelsevis höga. Men avståndet mot andra länder krymper och flera länder har gått om oss.

Det vanligaste sättet att jämföra skattenivåer mellan länder är skattekvoten – hur stora ett lands samlade skatteintäkter är i förhållande till ekonomins storlek, mätt som bnp. Om ett land producerar varor och tjänster för 100 kronor och det offentliga tar in 41 kronor i skatter är skattekvoten 41 procent.

Den svenska skattekvoten steg kraftigt jämfört med andra länder från 1960-talet fram till början av 1990-talet. Efter den stora skattereformen 1990-91 började den falla, men steg sedan åter till omkring 50 procent fram till millennieskiftet (detta hängde delvis ihop med budgetsaneringen efter 1990-talskrisen). Sedan dess har skattekvoten sjunkit stadigt med nästan nio procentenheter.

Sveriges skattekvot har inte varit så här låg på ett halvt sekel. Samtidigt har den långsiktiga trenden i både EU och OECD gått mot högre skattekvoter.

Vid millennieskiftet skilde det 17 procentenheter mellan Sverige och OECD-genomsnittet. År 2024 skilde det 7 procentenheter.

Sverige har sjunkit från första till åttonde plats i OECD:s ”skatteliga”. Länder som Danmark, Frankrike och Belgien har numera högre skattekvot än Sverige.

Sveriges nivå är alltså fortfarande hög, men inte längre extrem i jämförelse.

USA hör till de större avancerade ekonomier som har lägst skattekvot, 26 procent. Kanske inte så överraskande – mycket av det vi i Sverige finansierar över skattsedeln betalas där via privata försäkringar.

En närmare titt på de svenska skatteintäkterna visar att nedgången i skattekvoten nästan helt förklaras av allt lägre skatter på arbete. Den utvecklingen har skett under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar.

Det här gäller enbart så kallade direkta skatter på arbete, sådana som betalas av den som arbetar (främst kommunal och statlig inkomstskatt).

Indirekta skatter på arbete är de som normalt inte syns i lönebeskedet utan som istället betalas av arbetsgivare och egenföretagare (främst arbetsgivaravgifter respektive egenavgifter).

Graferna visar också att vissa skatteintäkter är betydligt viktigare för de offentliga finanserna än andra. Nästan 80 procent av de samlade skatteintäkterna kommer från skatt på arbete och moms.

Bilden skiljer sig tydligt beroende på vilken skatt man tittar på:

1. Skatt på arbete

Skatterna på arbete har visserligen sänkts. Men i ett internationellt perspektiv är beskattningen fortfarande relativt hög.

Ett sätt att illustrera det är att jämföra hur stor del av arbetsgivarens totala kostnad för en anställd som går till skatter och avgifter. Detta mått kallas ibland för skattekil, eftersom det skapas en ”kil” mellan arbetsgivarens lönekostnad och vad arbetstagaren får ut.

För en ensamstående medelinkomsttagare utan barn har denna andel minskat från omkring 50 till 41 procent mellan 2000 och 2025. Följande graf visar utvecklingen i Sverige och ett urval av tio andra höginkomstländer. Sverige ligger fortfarande klart över OECD-genomsnittet – men numera en bit under länderna med allra högst beskattning av arbete.

I flera länder går utvecklingen mot allt lägre skatt på arbete. Men inget land har minskat skatteuttaget med lika många procentenheter som Sverige.

Alla jämförbara industriländer (även USA) har progressiva skattesystem, vilket betyder att högre inkomster procentuellt beskattas hårdare än lägre. Men skillnaden i skatteuttag mellan låg- och höginkomsttagare är fortfarande hög i Sverige. Skattesänkningarna på arbete har samtidigt omfattat hela inkomstskalan – både låg- och höginkomsttagare har fått lägre skatt.

Bilden blir mer komplicerad allra högst upp i inkomstfördelningen. Enligt en ny studie låter de allra rikaste hushållen i Sverige – omkring 5 000 hushåll – en stor del av sina inkomster ligga kvar som vinster i egna bolag, i stället för att ta ut dem som lön eller utdelning. Om även sådana kvarhållna vinster räknas som personlig inkomst (vilket är en kontroversiell fråga där det finns olika meningar bland forskarna på området) framstår skattesystemet i stället som regressivt i den absoluta toppen, det vill säga de allra högsta inkomsttagarna betalar en lägre andel av sina totala inkomster i skatt än inkomsttagare med lägre inkomster.

Hittills har vi jämfört skatten på hela inkomsten. Ett annat sätt att mäta är att fråga: Hur mycket skatt går bort på nästa intjänade krona? Det kallas marginalskatt. För riktigt höga inkomster ligger Sverige fortfarande i OECD:s toppskikt. För den som tjänar fem gånger genomsnittslönen, omkring 232 000 kronor i månaden, går 64 procent av arbetsgivarens kostnad för en löneökning till skatt och avgifter – den sjätte högsta nivån i OECD.

Att jämföra skattenivåer mellan länder är inte helt enkelt. Skattesystemen skiljer sig åt på flera sätt. I vissa länder räknas makars inkomster ihop innan skatten beräknas, så kallad sambeskattning. Sverige har i stället sedan början av 1970-talet individuell beskattning: varje person beskattas för sin egen inkomst. Dessutom finansieras en del tjänster via privata försäkringar eller avgifter i vissa länder och via skatter i andra.

De siffror vi har använt oss av är konstruerade för att göra länderna så jämförbara som möjligt, trots att skattesystemen skiljer sig åt. Det fångar inte alla skillnader, men ger en mer rättvisande jämförelse än en enkel jämförelse av skattesatser.

Sammanfattningsvis har Sveriges relativa position i fråga om skatt på arbete förändrats. År 2000 låg Sverige på femte plats i OECD när det gäller skatteuttaget för en genomsnittlig ensamstående löntagare. År 2025 hade landet fallit till elfte plats (om man bortser från de länder som tillkommit i OECD under perioden).

2. Skatt på kapital och egendom

Om skatterna på arbete fortfarande är höga i ett internationellt perspektiv är bilden en annan för kapital och egendom.

Under de senaste årtiondena har flera sådana skatter sänkts eller avskaffats. Arvs- och gåvoskatten slopades 2004 (regeringen Persson), förmögenhetsskatten 2007 (regeringen Reinfeldt) och den statliga fastighetsskatten på småhus ersattes året därpå (regeringen Reinfeldt) av en kommunal avgift med ett tak.

Sverige har också infört flera särskilda sparformer. Investeringssparkontot, ISK, och kapitalförsäkringar beskattas inte utifrån den faktiska avkastningen utan genom en schablonskatt. Det innebär att sparandet under perioder med hög avkastning kan beskattas betydligt lägre än det traditionella kapitalinkomstskattesystemets 30 procent.

Här behöver man skilja på två saker: skatt på kapitalinkomster och skatt på ägande. Kapitalinkomster är till exempel räntor, utdelningar och realisationsvinster vid försäljning av aktier eller bostäder. Skatt på ägande handlar istället om själva innehavet av tillgångar i sig – som fastigheter, förmögenheter, arv och gåvor. Det är framför allt den senare typen av skatter som har minskat kraftigt i Sverige över tid.

Hur kapitalinkomster beskattas är svårt att jämföra mellan länder. Sverige skiljer sig från många andra länder genom att ha separata regler för kapital- och arbetsinkomster, så kallad dual beskattning. I flera länder beskattas inkomster från arbete, räntor, utdelningar och kapitalvinster i stället inom samma system, ofta med olika avdrag och undantag. Dessutom har många länder särskilda skattegynnade pensions- eller sparformer, vilket gör att den faktiska skattebelastningen kan vara klurig att jämföra.

I praktiken blir jämförelserna snabbt en djungel av procentsatser, undantag och specialregler.

Kapitalinkomster beskattas i regel lägre än höga arbetsinkomster. Börsuppgångar och stigande bostadspriser har gjort kapitalägandet allt viktigare för hushållens ekonomi i Sverige. Eftersom aktier, fonder och bostäder är ojämnt fördelade har stigande börskurser och bostadspriser främst gynnat hushåll med större förmögenheter. ISK har förstärkt bilden: under goda börsår blir schablonbeskattningen av realisationsvinster mycket lägre än om de faktiska vinsterna skulle beskattas. Men eftersom ISK schablonbeskattas även när det uppstår realisationsförluster gäller det omvända i sådana situationer, som dock varit ovanliga under senare år.

Utanför ISK och kapitalförsäkringar beskattas kapitalvinster och utdelningar normalt med 30 procent och vinster vid försäljning av bostäder med 22 procent. Det är högt i ett internationellt perspektiv.

Beskattningen av ägare till fåmansföretag (aktiebolag med ett fåtal ägare) har blivit mer förmånlig. De så kallade 3:12-reglerna bestämmer hur stor del av utdelningar och kapitalvinster som får beskattas som kapital (med lägre skattesats) i stället för som arbetsinkomst. Sedan mitten av 2000-talet har utrymmet för detta utökats, samtidigt som skatten på sådana inkomster sänkts från 30 till 20 procent.

Även skatter på egendom är svåra att jämföra mellan länder, men jämförelserna är i regel mindre komplicerade än för kapitalbeskattningen. Sverige tar i dag in mindre skatteintäkter från egendom än många andra länder och andelen har dessutom minskat över tid. I flera andra länder har utvecklingen gått åt motsatt håll. Ett tydligt exempel är fastighetsbeskattningen: medan många länder har höjt skatterna på fastigheter har Sverige gjort det motsatta.

3. Skatt på företagande

Bolagsskatten – skatten på aktiebolagens vinster – var länge 28 procent i Sverige. Sedan 2009 har den sänkts i flera steg: till 22 procent 2013, 21,4 procent 2019 och 20,6 procent sedan 2021.

Utvecklingen följer en internationell trend. Den svenska nivån ligger nära OECD-genomsnittet (23,8 procent). Även år 2000 låg vi kring OECD-genomsnittet.

Att jämföra företagsbeskattning mellan länder är dock mer komplicerat än att bara jämföra procentsatser. Två länder kan ha samma bolagsskatt men ändå beskatta företag olika hårt. Skälet är att reglerna för avskrivningar, ränteavdrag och olika skattelättnader skiljer sig åt.

Därför brukar ekonomer skilja mellan nominella och effektiva skattesatser. Den nominella skattesatsen är den som står i lagen. Den effektiva skattesatsen försöker i stället fånga den verkliga skattebelastningen på en investering. Även med det måttet ligger Sverige nära mitten bland industriländerna.

Det finns dessutom ett andra led i beskattningen. Företagets vinst beskattas först med bolagsskatt. Om vinsten sedan delas ut till ägaren, eller realiseras genom en aktieförsäljning, beskattas den normalt en gång till som utdelning eller kapitalvinst.

Sammantaget är företagsbeskattningen alltså lägre än förr, men inte exceptionellt låg. Sverige har gått från att ha en relativt hög bolagsskatt till att i dag ligga ganska nära mitten i den internationella tabellen.

4. Skatt på konsumtion

Sverige hör till länderna med de högsta konsumtionsskatterna.

Den viktigaste konsumtionsskatten är momsen, eller mervärdesskatten som den egentligen heter. Namnet kommer av att skatten tas ut på det mervärde som skapas i varje led – från producent till grossist och butik. Företagen betalar in momsen till staten, men eftersom skatten normalt läggs på priset är det i praktiken konsumenten som bär kostnaden.

I takt med att framför allt skatterna på arbetsinkomster har sänkts har momsen kommit att svara för en allt högre andel av den offentliga sektorns skatteintäkter.

Samtidigt har flera andra konsumtionsskatter, de så kallade punktskatterna på exempelvis energi, tobak och alkohol, minskat i betydelse. Det beror delvis på att vi använder mindre av sådant som beskattas. Energianvändningen blir effektivare och konsumtionen av vissa varor minskar. Samma mekanismer gäller miljöskatter: Ju bättre de fungerar, desto mindre intäkter ger de.

Sverige har en normalskattesats på 25 procent, vilket är en av de högsta i Europa.

Vid skattereformen 1990–91 var ambitionen en bred och i huvudsak enhetlig moms, något som brukar förordas av ekonomer. Sedan dess har systemet steg för steg blivit mer uppsplittrat. Som bekant sänktes matmomsen i våras från 12 till 6 procent, vilket ska gälla till utgången av 2027 enligt gällande riksdagsbeslut. Restaurangbesök ligger däremot kvar på 12 procent. Även böcker, tidningar och persontransporter beskattas med 6 procent. Ett fåtal varor och tjänster har 0 procent moms, exempelvis receptbelagda läkemedel.

Trots det är momsintäkterna höga i ett internationellt perspektiv. Samtidigt har flera OECD-länder under 2000-talet ökat sitt beroende av moms och andra konsumtionsskatter, samtidigt som skatterna på arbete har sänkts.

Vilka skatter som är mest effektiva är en omstridd fråga. Det finns inget enkelt svar, eftersom olika skatter har olika för- och nackdelar. Många ekonomer brukar framhålla att breda skatter på konsumtion och fastigheter påverkar människors beteende mindre än höga skatter på arbete, sparande och investeringar. Samtidigt väcker sådana skatter ofta politiskt motstånd.

Skattesystem handlar därför inte bara om ekonomi. Ytterst är det en ideologisk fråga: hur stora de gemensamma åtagandena ska vara – och vem som ska betala för dem. Högre skattesatser innebär samtidigt inte alltid högre skatteintäkter, eftersom skatter också kan påverka människors beteenden och därmed minska skattebasen.

Bilden av Sverige som ett extremt undantag har också förändrats på andra sätt än genom skatterna. Den offentliga sektorn är fortfarande stor i ett internationellt perspektiv, men krympte tydligt under 1990-talet och början av 2000-talet. Skillnaden mot andra rika länder har minskat även när man ser till offentliga utgifter och välfärdssystem.

Så är Sverige inte längre ett högskatteland? Jo, det är vi fortfarande. Skattenivån är hög, särskilt på arbete och konsumtion, men Sverige sticker inte längre ut som det extrema undantaget i OECD. Efter decennier av sänkta skatter på arbete, egendom, sparande och företagande har avståndet till andra rika länder krympt. Sverige är fortfarande ett högskatteland – men inte längre skatternas obestridda förlovade land.