Fakta i frågan: Stämmer det att invandrare bär upp välfärden?

Svaret beror på vilket perspektiv man anlägger. Den ena frågan handlar om bemanningen av välfärden. Den andra om finansieringen av välfärden. Två olika frågor – med två delvis olika svar.

När det gäller bemanningen är svaret på frågan om invandringen bär upp välfärden ett tydligt ja.

Utan utrikesfödd personal skulle stora delar av äldreomsorgen få svårt att bemanna sina scheman. Även i förskolan, sjukvården och andra välfärdsyrken har arbetskraft från andra länder blivit en central del av personalförsörjningen.

En stor – och växande – andel av dem som arbetar i välfärden är utrikesfödda. Utvecklingen har varit särskilt tydlig inom äldreomsorgen och förskolan. Där har andelen mer än fördubblats på 20 år, en betydligt större ökning än på arbetsmarknaden i övrigt.

Utvecklingen har skett samtidigt som välfärden har stora rekryteringsproblem.

Den svenska arbetsmarknaden präglas av en paradox: Sverige har hög arbetslöshet och samtidigt många lediga jobb. Just välfärden sticker ut, med särskilt stor personalbrist. Sektorn har under lång tid haft svårt att rekrytera i den takt som efterfrågan kräver – trots att behoven har varit kända och växande.

Det pekar på ett grundproblem: välfärden lockar inte tillräckligt många – antingen för att de inte vill eller inte kan arbeta där.

Rekryteringsproblemen verkar inte spegla en sämre arbetsmiljö. Enkätdata från en representativ enkätundersökning visar att anställda i välfärden överlag upplever sina arbeten som meningsfulla och att den genomsnittliga arbetstillfredsställelsen är ungefär i nivå med arbetsmarknaden i stort. Samtidigt finns skillnader mellan olika verksamheter – omsorgen sticker exempelvis ut med lägre nöjdhet – och sjukskrivningarna är höga. Det tyder på att arbetsmiljön spelar roll, men också att andra faktorer påverkar hur attraktiva välfärdsyrkena är.

En förklaring som ofta lyfts fram i forskningen är de ekonomiska incitamenten. Lönerna i välfärdssektorn är i genomsnitt betydligt lägre än lönerna i övriga samhället – samtidigt som dessa yrken i många fall kräver både lång utbildning och stort ansvar. Inget annat land i EU har så stort gap mellan välfärdslönerna och övriga löner som Sverige. Norge uppvisar dock ungefär samma bild.

Lönegapet gör det svårt för välfärdssektorn att konkurrera om arbetskraft. Och det gör yrkena mindre attraktiva, särskilt för unga som ska välja utbildningsväg.

Utan tidigare flykting- och anhöriginvandring hade välfärdens personalbrist sannolikt varit betydligt större, särskilt inom omsorgen och förskolan.

Även i inflödet av studenter på högskolor och universitet syns utvecklingen tydligt. Andelen utrikesfödda på utbildningar som leder till välfärdsyrken har ökat kraftigt. På sjuksköterskeprogrammet har andelen utrikesfödda exempelvis stigit från 11 till 30 procent på tio år. Det kan jämföras med civilekonomprogrammet, där andelen är 8 procent, och civilingenjörsprogrammet, där den är 12 procent.

Liknande mönster syns även inom andra utbildningsformer. På komvuxutbildningar med inriktning mot vård och omsorg samt barn och fritid är andelen utrikesfödda numera omkring 60 procent.

Den växande utrikesfödda personalgruppen i välfärden beror inte på att Sverige har rekryterat vård- och omsorgspersonal via arbetskraftsinvandring från andra länder. I huvudsak handlar det om personer som kommit av flyktingskäl och senare etablerat sig på arbetsmarknaden.

Bilden är alltså tudelad. Den omfattande flyktinginvandringen till Sverige har tveklöst skapat stora integrationsutmaningar – med segregation, utanförskap och press på välfärdssystemen. Men samma invandring har alltså varit en avgörande del av personalförsörjningen i välfärden.

Ett illustrativt exempel är de ensamkommande män som kom till Sverige 2015. En uppföljning av SCB visar att av de drygt 20 000 personerna arbetar 27,5 procent inom vård, omsorg och socialtjänst – det motsvarar omkring 5 500 personer, att jämföra med att vård- och omsorgsprogrammet i gymnasiet producerar cirka 2 700 examinerade elever per år.

Sedan 2015 har den politiska kursen lagts om mot betydligt mer restriktiv migration, med särskilt fokus på att minska den flyktingrelaterade invandringen och att fler ska utvandra. Om denna övergripande inriktning råder i dag bred politisk enighet i riksdagen.

Politiken har haft effekt: flyktinginvandringen är rekordlåg. Men på sikt innebär det sannolikt att ett av välfärdens viktigaste tillskott av arbetskraft blir mindre. Sektorn kommer i framtiden knappast att behöva färre medarbetare. Snarare tvärtom: en åldrande befolkning och ökade politiska ambitioner pekar mot en fortsatt ökning av efterfrågan på arbetskraft i välfärdssektorn.

Detta betyder inte att svaret måste vara mer migration. Men utvecklingen väcker en följdfråga: om färre ska komma den vägen, hur ska välfärden då få personal?

Högre löner eller riktade studiesubventioner skulle sannolikt göra yrkena mer attraktiva, men också vara kostsamt – genom högre skatter, avgifter eller omprioriteringar av offentliga utgifter. AI-teknik kan underlätta delar av arbetet, men knappast ersätta behovet av människor i omsorg, skola och vård. Då återstår frågan om ambitionerna måste sänkas.

Sammantaget tyder utvecklingen på att invandring har varit viktig för bemanningen i delar av välfärden.

Men det är inte samma sak som att invandringen löser välfärdens finansiering. Flera studier visar att just flyktinginvandringen är en statsfinansiell kostnad, både på kort och lång sikt.

Sådana kalkyler jämför det offentligas intäkter och kostnader för olika grupper. På intäktssidan finns i huvudsak skatter. På kostnadssidan finns bland annat transfereringar (till exempel bidrag) och välfärdstjänster (såsom skola och vård).

Bilden varierar beroende på vilken grupp man studerar. Konjunkturinstitutet publicerade förra året en genomgång av utrikesföddas bidrag till de offentliga finanserna. Myndigheten gjorde bland annat en långsiktig beräkning som försöker uppskatta det samlade offentligfinansiella avtrycket över en persons tid i Sverige.

För övriga utrikesfödda – där bland annat arbetskraftsinvandrare ingår – är det samlade nettobidraget positivt, i genomsnitt omkring 48 000 kronor per person och år. För flyktingar (inklusive anhöriga) är det i stället negativt, cirka 25 000 kronor per person och år.

Sådana beräkningar bör dock tolkas försiktigt. De bygger på antaganden om framtiden och fångar inte alla effekter av invandring på ekonomin – till exempel hur arbetskraft kan påverka tillväxt, produktivitet eller andra gruppers inkomster.

Det grundläggande syftet med flyktingmottagande är att ge skydd till människor som flyr från krig och förföljelse. Det finns alltså inte för att primärt vara statsfinansiellt lönsam, utan av humanitära skäl.

Att flyktinginvandringen i genomsnitt innebär en offentligfinansiell kostnad beror framför allt på bristande arbetsmarknadsintegration. De som kommer till Sverige av flyktingskäl arbetar i lägre grad än inrikesfödda, särskilt under sina första år i landet.

Underskottet uppstår främst på intäktssidan: lägre sysselsättning och lägre inkomster innebär lägre skatteintäkter. Flyktinginvandringen medför visserligen också högre kostnader för försörjningsstöd, arbetslöshetsersättning, rättsväsendet och så vidare. Men dessa kostnader spelar mindre roll för kalkylen än de uteblivna skatteintäkterna.

Så stämmer det att invandrare bär upp välfärden?

Ja – invandrare bär i hög grad upp delar av välfärdens bemanning, särskilt inom förskola och omsorg. Men flyktinginvandringen har inneburit, och innebär, en statsfinansiell kostnad, medan övrig invandring har gått från att ge ett negativt till ett positivt nettobidrag till de offentliga finanserna.

Läs fler Fakta i frågan:

Dränerar vårdapparna den övriga vården på pengar?

Har Sverige blivit en sämre sportnation?

Vilka invandrare integreras snabbast?

Har vårdköerna ökat?

Har borgerliga regeringar haft otur med konjunkturen?

Kommer Sverige att klara en allt äldre befolkning?

Hur stor är asylinvandringen?

Mår unga allt sämre?

Alla Fakta i frågan finns här