Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Dramathriller
”A talent for murder”
Regi: Anton Corbijn. Manus: Joanna Murray-Smith. I rollerna: Helen Mirren, Alden Ehrenreich, Olivia Cooke. Längd: 1 tim 46 min (från 15 år), språk: engelska. Biopremiär.
En ung redaktör går ängsligt upp för infarten till en ensligt belägen modernistisk villa i italienska Schweiz. Han har en blombukett i handen och rustar sig för att konfrontera en ökänt misantropisk och alkoholiserad författare med skrivkramp. Den förre redaktören har inte hörts av sedan han åkte hit för att få henne att skriva på ett kontrakt. Var det honom man såg, driven från vettet, mellan två väktare på Zürichs tågstation?
Ljuset är jämngrått, villans linjer vågräta, stabila och kompakta: motsatsen till allt spetsigt, brant, krusidulligt och dramatisk vi förväntar oss av alper och alkoholister. Det är som om huset vilar i en egen klimatzon, skapad av sin ägare, thrillermästaren Patricia Highsmith.
Det är snyggt tänkt och gjort. Fotografen och musikvideoregissören Anton Corbijn vet hur man skapar stämningar. Ibland, som i den gripande debutfilmen ”Control”, om Joy Divisions Ian Curtis, lyckas han även skapa människor. Det är det sämre med här.
Dörren öppnas, motvilligt och där står Helen Mirren. Hon har ansträngt sig för att se så gräslig och nedgången ut som möjligt. Nästan skrämmande porträttlik den verkliga Highsmith. Sånär som på det alltför synliga lilla ögonlyftet som förtar illusionen, hur skickligt Mirren sedan än förkroppsligar den lungsjuka, cigarettrökande, svavelosande men också flickaktigt busiga författaren. Highsmith visste allt om skönhet och valde tidigt att istället bli odjuret.
Det är inte så lyckat. Filmen bygger på en teaterpjäs – ”Switzerland” av Joanna Murray-Smith som också skrivit filmmanus – så illusionen lever farligt nog som det är. Corbijn lyckas heller aldrig helt få bort teaterdammet från dramat trots all fuktig höstatmosfär. Något står i vägen mellan publik och berättelse. Poserna blir tomma.
Den inledande komiken, när redaktören aldrig är helt säker på om Highsmith tänker förgifta eller skära halsen av honom, bleknar snart och ersätts av ett både tillkrånglat och förutsägbart drama. Den som någon gång får liv i det hela är Alden Ehrenreich i rollen som den nervösa men påstridiga redaktören. Han som är där för att inspirera den isolerade författaren att skriva en femte roman om Tom Ripley, den gåtfulla antihjälten och mördarstrebern som gjort henne världsberömd.
När romanen så småningom börjar växa fram emellan dem och iscensätts som film får Ehrenreich också rollen som Ripley själv. Den är tråkigare, inte på grund av Ehrenreich utan på att storyn som de kokar ihop är ett mischmasch av ytliga detaljer från bättre Ripleyfilmer (Rom, vespor, patriciervåningar). Men utan den inre skuggvärld, det isande tomrum som Highsmith är så bra på att skriva fram och som då och då även har fastnat på film.
”Mina böcker handlar inte om mord utan om kärlek”, säger Highsmith tidigt i filmen, men någon kärlek ser man tyvärr inte skymten av i Corbijns film. Överklassflickan som Ripley erövrar i den diktade historien – spelad av rådjursögda Olivia Cooke (lysande som tuff agent i ”Slow horses”) – blir aldrig mer än just ett rådjur, ett byte. Och morden, vapnen, metoderna, glamouriseras på ett sätt som är främmande för Highsmith. Ripley är ingen lustmördare utan en ständigt ångestriden klättrare som är tvungen att fortsätta mörda för att hålla fasaden uppe. Här verkar det snarare som om de har skrivit en Agatha Christie-roman, fast utan mordgåta, eftersom vi, i Highsmiths anda, hela tiden följer mördaren.
Och då blir det ju inte mycket kvar.
Se mer: Tre oförglömliga Tom Ripley-gestaltningar. Alain Delon i ”Het sol” (”Plein soleil”), Dennis Hopper i ”Den amerikanske vännen”, Matt Damon i ”The talented mr Ripley”.
Läs fler film- och tv-recensioner i DN