Izabella Scorupco sitter uppkrupen i en soffa och berättar om när hon som 18-åring bodde en period i New York hemma hos modellagenturernas förmoder, Eileen Ford.
”Det var väldigt strängt med mat. Jag kommer ihåg att ju smalare jag blev, desto gladare blev Eileen Ford”, säger hon.
Resultatet blev ett anorektiskt beteende. Dieten bestod av körsbär och popcorn, hon tappade snabbt i vikt. När Izabella Scorupco landade på flygplatsen i Sverige bröt hennes mamma ihop för att hon var så mager.
Scenen kommer från SVT-dokumentären ”De svenska supermodellerna” om modellernas guldålder på 1990-talet. Mycket handlar om glamouren, bilderna, modet, kändisarna, flärden. Mindre handlar om baksidan.
I dokumentären finns en idé om ett friskt, nästan äppelkindat, sent 1980-tal. Sjukligt smalt blev det först med Kate Moss på 1990-talet, är alla överens om. Och då tog minsann supermodelleran slut, för heroin chic var en estetik som var oförenlig med allt supermodellerna stod för!
Det är en lite snurrig kronologi, inte minst med tanke på att det skiljer tio år på den yngsta och äldsta medverkande supermodellen, och att Kate Moss var delvis samtida med dem. En expert säger att perioden med supersmalheten var anskrämlig. Som att det var en avgränsad period, som att den tog slut.
Ingen kan på riktigt tro att en brittisk tonårsflicka plötsligt bestämde vad världens största modehus, världens mode- och utseendeelit, skulle ha för estetik. Eller att hon uppstod i ett vakuum.
Izabella Scorupcos berättelse om när hennes mamma bröt ihop över hur mager hon var – en magerhet hon menar inte bara var Eileen Fords fel utan ”hela branschen” – utspelar sig på sent 1980-tal.
Och jag känner igen den.
1990 blev 2000 och man fortsatte på samma sätt. Så sent som 2009 yttrade Kate Moss de bevingade orden: ”nothing tastes as good as skinny feels”. De är inpräntade i mångas huvuden, hon har bett om ursäkt, jag behöver inte ägna mer tid åt dem.
2010-talet hade ett annat ideal för kvinnokroppen, upprepas gärna och ofta. Med kroppspositivism och plus size-modeller.
Det är något som skaver i den beskrivningen.
Jag blev scoutad i mitten på 2010-talet, peak kroppspositivism, utanför en One Direction-konsert. Sedan på Ikea. Jag var lång och smal och ett barn. Jag blev smickrad, mina föräldrar oroliga.
Min modellkarriär var kort. Man skulle kunna säga: ej påbörjad. Gott så. Jag hade inte vad som krävdes. Varken i engagemang, looks, eller smalhet. Visst, det kom nya regler, om saker som att man inte fick använda underviktiga modeller i visningarna. Men allt jag minns är att jag gick på castings med andra långa och smala tjejer, som alla kändes som att de var längre och smalare än jag, och nog var det.
Jag minns att jag fick stå i bikini i ett kontorslandskap där det satt vuxna, påklädda människor som mätte mig med måttband: bröst, midja, höfter. Att det kändes förnedrande. Att jag inte var säker på vilka mått man skulle ha, men förstod att mina var fel på sättet de antecknade dem, även om de inte längre fick säga det.
En japansk kvinna och en italiensk man kom och inspekterade oss på agenturen.
Allt handlade om utomlands. Att bli representerad utomlands och att få åka utomlands. Alla vet att det är utomlands det sker. ”Det”, som i framgången och spänningen. Modevärlden. Haute couture. Paris, Milano, New York. Bubblarna London och Tokyo. Precis som på 1990-talet.
I de överfyllda castingrummen viskade vi med varandra om vilka mått som krävdes utomlands, om man ens skulle lyckas boka en enda visning. Jag var för ung, jag fick inte åka ändå. En tjej som var något år äldre än jag var orolig att hon inte skulle få åka till Paris, hennes höfter var en centimeter för breda. Jag lärde mig vilka mått man skulle ha.
En tjej som var något år äldre än jag var orolig att hon inte skulle få åka till Paris, hennes höfter var en centimeter för breda.
På en av de få visningar jag gick var det en tjej som var så tunn att kläderna rasade av henne. Hon hade precis kommit hem från några månader i Tokyo. Där hade hon varje morgon behövt gå till agenturen för att väga och mäta sig. Inte bara bröst, midja, höfter utan också hals, överarm, underarm, lår.
När hennes mamma tog emot henne på flygplatsen var hon så smal att mamman började gråta.
Det finns en historieskrivning om idealen för kvinnokroppen de senaste decennierna som ofta och gärna upprepas, till viss del också i den här dokumentären.
Den lyder ungefär så här: Idealen går i vågor. Det sunt starka 1980-talet följdes av de sjukligt smala 1990- och 2000-talen. Sedan kom det kurviga och kroppspositivistiska 2010-talet, och nu, på 2020-talet är alla återigen sjukligt smala. Heroin chic har blivit ozempic chic och superskinny is back, lyder tidningsrubrikerna.
Jag fattar grejen. Det är tveklöst så att GLP-1-analoger som Ozempic påverkar hur vår tids kändisar ser ut. Exemplen är otaliga. Det är sjukligt smalt nu, ja, det är sant, på jättemånga håll, på alla håll, skådespelare, artister, modeller. Det var fler plus size-modeller under 2010-talet än nu, ja, det är statistiskt sant.
Nu är det värre än någonsin. Men smalheten – smalhetsen – är inte tillbaka.
Minns ni Twiggy? Det var 1960-talet. Det rådande idealet har inte på väldigt länge varit något annat än smalt. För varje år har ordets betydelse förskjutits. Det som på 1990-talet var supersmalt, som fick Bill Clinton att ryta ifrån i ett tal i Vita huset, är bara smalt nu.
Inget annat än smalt har varit i fokus på haute couture-visningarna, även om någon som inte har storlek 34 fått vara med. Kroppspositivismen var i modevärlden inget annat än en subkultur, en alternativ rörelse. Att Kim Kardashian hade stor rumpa i några år betydde inte att det var okej att vara något annat än smal.
Så fort Ozempic blev tillgängligt för kändisarna tog nästan alla det, även de som lovade och svor att de tyckte om kurvor.
Kvinnoidealen har inte svängt upp och ner som vågor. De har bara fortsatt neråt, neråt, neråt.
Läs mer:
Supermodellernas guldår skildras i ny dokumentär: ”Jag skrev dagbok tills jag träffade Pamela Anderson”