Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Fotbolls-VM är slut, utan att jag har fått skriva ett ord om det hela! Men efter stora händelser finns det ju alltid möjligheter att reflektera. Fotbolls-VM har ju påverkat oss alla på något sätt, hur mycket vi än ansträngt oss för att hålla oss utanför allt ståhej.
Mitt VM 1994 var i alla fall VM 2002. Då var jag nämligen intresserad av fotboll, i alla fall under några månader. Mina föräldrar hade köpt en så kallad VM-bibel, med en massa bilder på alla spelare. Den bläddrade jag i under hela sommaren.
Jag minns inte om jag egentligen kollade på några matcher, men jag lade en massa tid på att spela fotbollsdatorspelet Fifa 2002 och att studera fotbolls-bibeln. Så jag lyckades ändå skaffa mig ett antal favoritspelare. De valdes helt godtyckligt. Italiens Paolo Maldini var snygg, USA:s Josh Wolff hette typ varg i efternamn och Brasiliens Juninho Paulista var precis som jag rätt kort.
Jag spelade aldrig fotboll ”på riktigt”. Bara en del klassfotboll som alla andra. Men efter att ha råkat göra självmål en gång på mellanstadiet blev jag offentligt utskälld av klassens mest tävlingsinriktade föräldrar. Så efter denna VM-sommar fanns det ingen anledning att hålla uppe fotbollsintresset.
Och som ung vuxen (man) kunde det ju till och med verka lite tufft att inte gilla fotboll. Som att man var lite mer sofistikerad och framför allt lite feministisk som inte gillar typiska killgrejer. Men nu är jag ju en riktig vuxen. Så med bara några VM-matcher kvar svalde jag min stolthet och bestämde mig för att ”se matchen”.
Jag möter upp ett par kompisar på en krog söder om Stockholm. Jag inser att det är rätt lätt att verka hyfsat haj. Man kan till exempel säga saker som ”Ha, den där skulle jag ha kunnat ta om jag vore yngre” när någon gör en dålig frispark och ”Hur kunde han inte se det?” när domarna viftar offsideflaggan. När jag försökte komma med kommentarer som ”Titta, nästan som Anders Svenssons frispark 2002!” insåg jag dock hur hemskt förlegad jag är.
Jag har också insett att det kan finnas en poäng med att vara fotbollsintresserad när man är småbarnsförälder i ett radhusområde. Då kan man bli en sådan där schysst förälder alla gillar. En sådan där som spelar fotboll med alla barn i grannskapet.
Det visar sig vara lättare sagt än gjort. När en grannpojke, ålder cirka sex år, bad mig att spela med honom insåg jag att jag har en lång väg att gå. Han är betydligt bättre än jag. ”Spela på riktigt! ”, ropade han åt mitt taffliga spel, i tron att jag försökte göra det lätt för honom. Mycket pinsamt! Så någon fotbollspappa blir jag inte denna VM-sommar. Men vänta ni bara, 2030 kommer bli mitt år!
Läs mer:
Flanörens förra kåseri: Därför vågar den här pappan inte se Pippi i ögonen
Flanören-klassikern (2025): Vi åker till tippen. Där är jag helt inkompetent.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.