Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Librarium Futurum 1968–2028”
Marja-Leena Sillanpää
Marabouparken, Sundbyberg. Visas t o m 3/5
Mitt i Marabouparkens stora utställningssal tronar en mäktig installation: ett bibliotek med tre väggar som öppnar upp mot besökaren. Biblioteket rymmer ett vackert bord, stolar och en tänd lampa, en välkomnande gest att ta ut böckerna från hyllplanen och studera dem i lugn och ro.
Men det som först ser ut som böcker är snarast skulpturer, och jag hejdar mig. Marja-Leena Sillanpääs utställning ”Librarium futurum 1968–2028” är byggd på böcker, kartor och andra befintliga material som konstnären använt i sina arbeten under många år.
Böckerna har bearbetats på alla tänkbara sätt och härbärgerar utsökta teckningar, målningar, broderier, textfragment, poesi i kortformat. Ibland har de bokstavligen förvandlats till behållare, med föremål och skulpturala former nedsänkta i hålrum i boksidorna.
En anledning till att konstnären använt böcker och kartor är att de har varit tillgängliga material när ekonomin varit skral. Men det berättas också att hon redan som treåring började rita i marginalerna på böckerna i föräldrahemmet. Utställningstitelns tidsram 1968–2028 talar om att det rör sig om en fortfarande oavslutad process, från de tidiga barnaåren in i framtiden. Över tretusen enskilda arbeten samsas i hyllorna och montrarna här.
Det kan framstå som en högstämd gest. Här finns ett navelskådande pillande med den egna historien och en förtjusning för det dolda och outsagda som brukar aktivera mina varningslampor. Men inom detta övergripande ramverk finns en outsinlig omsorg om det lilla, om detaljerna. Minutiöst och formstarkt gestaltat.
”Från bergfinken till hornugglan, 2004” lyder den handskrivna titeln på en av böckerna, med en delikat liten målning av en fågel intill, ”Årets studier av blodmånen” en annan. Det är svårt att förstå betydelsen av de enskilda delarna i utställningen, men varje del sätter något i rörelse.
Här finns skörhet, sorg och humor. Här finns levande och döda, djur och människor. Och ibland tydliga akter, som framlyftandet av historiska kvinnor som Nelly Sachs och Marie Curie.
Ett bibliotek bär på dubbel logik: det är samtidigt en plats för bevarande och för ständigt nya läsningar. Tätheten och intensiteten i Marja-Leena Sillanpääs verk får mig att tänka på de omöjliga figurerna i Jorge Luis Borges berättelser. Biblioteket i Babel eller Alephen, den märkvärdiga centimeterstora punkt som svävar under en källartrapp och som på en och samma gång visar upp världens alla skeenden.
På utställningens bortre vägg hänger en sammanställning av Sillanpääs kartor. De är vackra. Gamla kartor som styckats upp, fogats samman, förändrats med nya linjer och markeringar, ofta så tungt bemålade att papprena bågnar. ”Sydeuropa och Medelhavet, kommunikationskarta”, läser jag på en av dem.
Sillanpää gör vad konstnärer ofta gör: frigör nya kopplingar och energier. Men hon gör det på ett så väldigt fint sätt. Det är ett ständigt mejslande och modellerande. Med bilden, med materialen, med världen.
Läs mer om konst på dn.se
