I över ett årtionde har forskare varit på jakt efter Leonardo da Vincis arvsmassa. Sedan 2014 har LDVP – Leonardo da Vinci DNA Project – eller jakten på den riktiga da Vinci-koden, som projektet också har kallats, pågått. Nu äntligen kan forskarna kanske vara på väg att lyckas, rapporterar Science med flera.
LDVP är ett internationellt samarbete mellan genetiker, historiker, arkeologer och konservatorer. I en artikel, som dock ännu inte blivit vetenskapligt granskad, påstår sig gruppen ha isolerat dna som kan komma från den gamle mästaren.
Arvsmassan isolerades från ”Det heliga barnet”, en förhållandevis liten teckning i röd krita vars upphovsman är omdiskuterad, men som många konsthistoriker ändå tillskriver Leonardo da Vinci. Genom att försiktigt skrapa ytan med en torr svamp har forskarna hittat dna som var så pass nedbrutet att det mesta tyder på att det är flera hundra år gammalt.
– Det finns en ganska god chans att en del är Leonardos, säger en av artikelförfattarna, Jesse Ausubel vid Rockefeller University i USA, till The Times.
Men att hitta gammalt dna är en sak. Att bevisa att arvsmassan verkligen kommer från Leonardo da Vinci är en helt annan och betydligt tuffare nöt att knäcka.
Ett problem i sammanhanget är att Leonardo da Vinci aldrig fick några biologiska barn. Hans pappa, Ser Piero da Vinci, däremot, vilade inte på hanen och fick minst 23 barn med olika kvinnor. Leonardo hade med andra ord en hel drös med halvsyskon. Det fanns även gott om andra släktingar i hans närhet.
I ett försök att föra projektet framåt har forskarna därför även torkat av ett antal brev skrivna av släktingen Frosini di ser Giovanni da Vinci, brev som knappt någon rört sedan 1400-talet. På så sätt har de lyckats isolera fragment av Y-kromosomen, som förs vidare helt intakt från far till son. Och enligt forskarna stämmer fragmenten från både teckningen och breven överens såtillvida att de kommer från en och samma genetiska linje, E1b1b, som är vanligt förekommande i Toscana, det vill säga samma område där Leonardo da Vinci föddes.
Några hårda bevis för att det är Leonardo da Vincis dna på teckningen handlar det alltså inte om. Inte än så länge, i alla fall. Jakten på da Vinci-koden går nämligen vidare. Bland annat försöker forskarna hitta nu levande släktingar till Leonardos många halvsyskon, ett mödosamt arbete som fört dem hela 21 generationer bakåt i tiden. Därutöver håller de även på med att gräva fram ben tillhörande några av Leonardos manliga släktingar som ligger begravda under en kyrka i Vinci. Det skulle också kunna berätta sanningen om de kvarlevor som finns i Château d´Ámboise i franska Loiredalen, som vissa påstår är Leonardo da Vincis.
Men även om forskarna lyckas få tag på ”den riktiga da Vinci-koden”, vad skulle den i så fall kunna berätta? Med andra ord. Hur stor del av da Vincis geni kan förklaras med hjälp av biologi?
Nästan ingenting alls, menar vissa. Som konsthistorikern och Leonardo da Vinci-experten Domenico Laurenza vid Università degli Studi di Cagliari i Italien, som ser konstnärens geni mer som ett resultat av den gynnsamma kulturella och ekonomiska miljö som fanns i norra Italien vid den här tiden. Medan andra, som genetikern och LDVP-medlemmen David Thaler vid Universität Basel i Schweiz, framhåller Leonardo da Vincis nästan kusliga förmåga att fånga detaljer, vilket skulle kunna bero på ett ovanligt välutvecklat seende. Något hans skisser av de bakåtströmmar som uppstår när forsande vattnen stöter på ett hinder exempelvis visar, saker som är nästintill omöjliga att se med blotta ögat.
– Leonardo såg ”snapshots” av fenomen som de flesta av oss inte uppfattar som åtskilda händelser. Som hur trollsländan växelvis reser fram- och bakvingarna när den flyger. Hans ögon samplade världen i en snabbare hastighet, ungefär som en filmkamera som tar flera bilder varje sekund, säger David Thaler till Science.
Leonardo da Vinci är inte den första historiska person vars dna hamnat i rampljuset på sistone. Förra året var det Adolf Hitlers tur, eller otur, tack vare en blodfläck på ett av hans klädesplagg. Analysen gav dock inte så mycket mer än att Hitler, föga förvånande, hade anlag för ett ”antisocialt beteende” och att han troligtvis led av Kallmanns syndrom och därför (eventuellt) hade en mikropenis.
