Försäsongen 2026 har varit den tuffaste någonsin.
Det säger en rad vinteridrottare som DN har varit i kontakt med.
Vi talar inte om testvärden, pendlande resultat eller skador – utan om hur den globala uppvärmningen har påverkat hela skid- och snowboardvärlden.
För de landslag som inte har pengar att åka till vintern på andra sidan jordklotet har träningsplaner kastats om och modifierats.
Det gäller bland annat Sveriges alpina herrar.
Ett glaciärläger i Italien i somras blev minst sagt speciellt.
– Vi kom ner men fick bara några dagar. Sen smälte all snö bort så då åkte man på en glaciäris som i princip är svart, berättar veteranen Kristoffer Jakobsen.
– Man kan få hyfsad träning men det är ju extremt utmanande och det är också mycket pengar som försvinner. Fabrikörerna är kanske inte helt glada när man förstör tio par skidor på ett läger.
Slalomträningen fick flytta inomhus, till specialhallar i Norge, Belgien och Tyskland.
Det ger förvisso många repetitioner i backen, säger tränaren Fredrik Sars.
– Men det blir ganska monotont att vara därinne. Det tar bort mycket av det som annars är skidåkning … att få vara ute, väder och vind. Därinne är det grått, och eko.
Fakta.Varför är glaciärisen svart?
Kryokonit kallas det mörka stoff av partiklar som förekommer ovanpå glaciärer och inlandsis.
Fint damm eller sot transporteras med vinden från skogsbränder, tätorter, kolkraftverk och andra utsläpp i atmosfären – och blandas med så kallade isalger efter att det landat.
Den mörka ytan minskar isens förmåga att reflektera solljus. Det innebär att isen absorberar mer värme än vad den annars skulle göra, och smälter snabbare.
Källa: Green Fi och Glaciereduction.
Snowboardlandslagets förbundskapten Niklas Mattsson var en gång med om att ta grenarna slopestyle och big air in i OS. Nu sitter han i ett konferensrum på den årliga upptaktsträffen för Svenska skidförbundet och är orolig.
– I det långa loppet funderar jag på: Var kommer vi hamna med snowboard? Kommer vi att börja tävla på plast? Är det där vi kommer sluta? säger han.
Även snowboardlandslaget har med blotta ögat kunnat se hur glaciärerna i Europa smälter och krymper år för år.
För att slippa jaga snö under försäsongen har svensk snowboard och freeskiing sedan 2020 en träningsanläggning i Kläppen där de tränar hopp och trick med landning i en 48 meter lång airbag (luftkudde).
Plasthoppet byggdes av klimatskäl för att ”flytta hem träningen”, säger Mattsson.
Samtidigt finns även här en risk för att träningen blir för olik själva kärnan i sporten – och när det väl närmar sig säsong är det numera inte säkert att det går att hitta ”riktig” träning.
– Det vi pratar om nu är att ”Europa blir vad det blir”, men att det i och med det kommer bli ett större tryck på Nordkalotten, säger Niklas Mattsson.
– Nu kommer alla europeiska lag upp för att träna i norra Sverige och Finland, men även här gick vi ju ganska bra bet i Ruka (Finland) i fjol. Det blev nästan mer jordåkning än snöåkning.
Diskussionen om klimatförändringar och snöbrist inom vintersporterna är knappast ny.
– Det är lite som en isbjörn som ser sitt isflak smälta, sade den franska skidskytteikonen Martin Fourcade redan häromåret – och från det internationella skid- och snowboardförbundet Fis rapporteras att 25 världscuptävlingar inom olika sporter fick ställas in förra säsongen.
2023 undertecknade 500 vinteridrottare ett klimatupprop till Fis med kravet på en förskjuten tävlingssäsong.
Ändå drar alpinskidåkarna fortfarande igång världscupen i oktober varje år, traditionsenligt på Rettenbach-glaciären i österrikiska Sölden.
Det har förklarats som en ”kickoff” för branschen och med argumentet att det skulle vara svårt att konkurrera om intresse från de stora tv-bolagen om tävlingar i stället fortsatte in på vårkanten.
Men den tidiga säsongsstarten pressar landslag att slita på redan smältande glaciärer – eller att flyga till träning på södra halvan av jordklotet.
– Jag tycker att det är en bra idé att skjuta på säsongen, säger svenska slalomstjärnan Anna Swenn-Larsson.
Det är snart 16 år sedan hon debuterade i världscupen.
– Man blir ju orolig för framtiden för sporten, hur den ska överleva.
Även kollegan Kristoffer Jakobsen tycker att världscupen startar för tidigt, både i storslalom (i oktober) och slalom (mitten på november).
Flyttar man bara säsongen något, och fortsätter i Skandinavien in i april, skulle det gynna alla, tror svensken.
Om man nu inte gör om hela konceptet, fortsätter han i nästa andetag:
– Det finns mycket vinter fortfarande. Man måste bara hitta den.
– Världscupen är i princip en Europatour känns det som. Så det beror ju på åt vilket håll man vill gå. Kanske kan man lägga race i Nya Zeeland när de har vinter. Eftersom alla ändå är där och tränar! Och då kanske Fis på något sätt kan ge stöd så att alla har möjligheten att åka dit.
Anna Swenn-Larsson är inte främmande för tanken.
Borde ni ha världscuptävlingar i Argentina och Nya Zeeland?
– Det känns ju som att det nästan är dit man får lov att ta det. Om man inte vill åka inomhus.
Att vara vinteridrottare på hög nivå är att vara en miljöbov.
Det går inte att hymla med, konstaterade svenska alpinskidåkare i en DN-artikel redan 2018.
Det svenska alpinlandslaget var ett av de första landslagen i Sverige att sätta upp ett klimatmål. Landslaget skulle halvera sina utsläpp till 2022 (ett mål man inte nådde).
Sedan dess har medvetenheten om klimathotet ökat inom alla idrotter.
– Vi ser ju i Europa hur alla glaciärer smälter, säger snowboardtalangen Novalie Engholm.
– Det är heller inte kul när man vet att man själv är en bidragande faktor, eftersom man ”måste” resa.
Längdstjärnan Maja Dahlqvist fyller i:
– Man kan få lite klimatångest ibland. Man är inte Guds bästa på att göra någonting åt problemet.
Inom längdskidor och skidskytte har tv-tittare vant sig vid att se åkarna göra upp på en sträng av sparad snö och konstsnö, inte sällan utslängd i leriga landskap.
Den nya verkligheten har öppnat en ny dörr på glänt.
Stjärnorna tränar (och tävlar) redan på rullskidor under barmarkssäsong. Varför inte kasta in mer prestigefyllda rullskidlopp i tävlingskalendern?
Inom längdskidåkningen finns ett förslag från Italien om att införa rullskidor i världscupen.
Skidskyttet har testat konceptet – dock utanför världscupschemat – de två senaste åren.
Stortävlingen Loop One Festival i München har blivit en publikfest på hösten och ett nytt flaggskepp för det internationella skidskytteförbundet (IBU).
Är det framtidens skidskytte?
– Jag tror att vi måste vara öppna och se att sporten kan vara annorlunda, säger Sveriges tyske huvudtränare i skidskytte, Johannes Lukas.
– Jag har själv varit lite skeptisk till rullskidskyttetävlingar. Man tycker att det ska vara traditionellt – snö, i skogen … Men när jag frågar mina kompisar som varit på plats vad de tycker om rullskidor säger de flesta att det inte spelar någon roll för dem om vi åker skidor eller inte. Spänningen, kampen, energin och den där osäkerheten fram till sista skottet … den finns ju där oavsett.
Rullskidskyttetävlingen mitt i stan ökar intresset för sporten, tror Lukas. Att ta konceptet in på världscupprogrammet är han däremot mer tveksam till.
Det är förstås omöjligt att sia om vad som händer i framtiden – men:
– Även om klimatförändringarna fortsätter som de gör är fördelen med skidskytte att vi har så korta slingor, och att (proceduren kring) sparad snö blir bättre och bättre för varje år, säger tränaren.
– Det är ändå skidskytte vi håller på med, tillägger svenska toppnamnet Elvira Öberg.
– Men jag förstår att frågan väcks.
Än så länge finns heller inga planer på världscuplopp på asfalt, säger IBU:s kommunikationschef Christian Winkler till bayerska public service-kanalen BR24.
Kanske lugnar det den tyska talangen Julia Tannheimer.
Hon säger nämligen i samma artikel:
– Om vi börjar med rullskidlopp på vintern så slutar jag.
I längdvärldscupen går skeptiska stjärnor inte lika säkert.
Det italienska vintersportförbundet Fisi tror att rullskidtävlingar både skulle möta klimathotet, och ge sporten mer uppmärksamhet.
I sitt förslag till det internationella skidförbundet Fis nämns redan nästa säsong, 2027–28, som en möjlighet.
– Det låter som en väldigt dum idé, säger dock den svenske OS-åkaren Edvin Anger.
– Det är ju två helt olika sporter. Det är bara att kolla på skidskyttet. De gör det väldigt bra när de samlar eliten i München, det blir stort, men det har ingenting med världscupen att göra – för det är en helt annan sak.
Fis skriver i ett mötesprotokoll att ”frågan kräver ytterligare analys”, men enligt Anger ska ett rullskidlopp vara just ett showlopp – inget annat.
Samtidigt har klimatutmaningarna knappast undgått längdstjärnorna.
Emma Ribom berättar om hur livet som skidåkare har förändrats:
– Det är mycket mer konstsnö i dag. Det blir de här korta konstsnöslingorna som vi ibland tävlar på och framför allt tränar på … Utan sparad snö och snökanoner hade ju vintern inte varit speciellt lång.
När hon var liten brukade hon åka skidor på natursnö i Norrbotten redan i oktober.
– Men så ser det inte ut nu.












