Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”När måsarna följer trålaren, är det för att de tror att sardiner ska slängas i havet”.
Vissa citat får vingar, andra får en hel värld att klia sig huvudet. Som den franske fotbollsikonen Eric Cantonas ord vid en presskonferens 1995. Manchester United-stjärnan hade riktat en karatespark mot en motståndarsupporter och skulle nu för första gången uttala sig offentligt om saken. De som väntade sig en avbön och ursäkt fick istället en mystisk oneliner om sjöfåglar och småfisk, sedan lämnade Cantona salen.
Nu sitter han framför ett gäng journalister på en terrass i Cannes för att saluföra dokumentären om sitt liv och sin gärning. Den gamle fotbollsbrutalisten har uppnått mogen ålder, har lämnat fotbollen och ägnar sig mest åt att måla, men hans närvaro är lika intensiv som förut. Han pratar om hur han alltid är sann mot sig själv och aldrig gör något han inte gillar. ”Förutom sådana här saker då”, ler han och med tydlig syftning på karriärens ständiga kamp med pressen. Framför allt då fotograferna.
”Cantona” utgår från överst nämnda mediahappening och försöker lägga den franske bråkmakaren på analyssoffan. Men han är smått motvillig och upphovsmännen Ben Nicholas och David Tryhorn kanske lite för kära i sitt objekt för att kunna ställa någon tydlig diagnos. Klart är dock att han var en man i skriande behov av anger management, en alfahanne med skottsäker självbild. Och en gudabenådad avslutare.
Men den franske tuppen är inte ensam spelare att ta plats på filmduken denna vår och sommar.
I förra veckan kom dokumentären ”Kenny Daglish”, där dokumentaristen Asif Kapadia (”Amy”, ”Senna”) målar upp en träffsäker bild av en ödmjuk bolltrollare som var lika djupt förankrad i staden Liverpool (trots att han är skotte) som sporten han excellerade i. Kapadia skildrar samhället där Dalglish verkade, där järnladyns Margaret Thatchers politik fick staden att huka under en enorm arbetslöshet och påföljande upplopp. Filmaren slår fast att politik och fotboll för evigt kommer att hänga samman.
Den andra Cannes-aktuella dokumentären, ”The match”, är inne på samma sak, men går längre. Mycket längre. Fokus ligger på den ödesmättade semifinalen mellan Argentina och England i VM i Mexiko 1986, men denna intrikata, ambitiösa och rent av optimala fotbollsdokumentär inleds långt tidigare än så. Närmare bestämt 1765 då kommendörkapten Lord Byron (kusin till poeten) lade beslag på Falklandsöarna i kronans namn, och på så sätt kickstartade en månghundraårig konflikt mellan de inblandade länderna.
Det faktum att diktatorn Leopoldo Galtieri försökte återta öarna med vapenmakt bara fyra år före VM i Mexiko gav den omtalade matchen en explosiv, politisk laddning.
Under 90 minuter spinns en imponerande och intrikat väv av alla möjliga aspekter på den företeelse som så tydligt är mer än bara 22 spelare på en gräsplan, som försöker sparka en boll i ett nät. Vi får den historiska, geopolitikiska, religiösa, kolonialistiska, ja till och med den meteorologiska aspekten på matchen. Och sporten. Ursäkta kanske onyktra överord men ”The match” ger oss inte bara historien om en match, den ger oss fotbollens skapelseberättelse. Bjuder dessutom på livsnödvändig trivia, som hur och när fotbollsdomarens gula och röda kort uppfanns (efter en särskilt våldsam kamp mellan just England och Argentina VM 1966).
Det var i matchen 1986 som den tidens största stjärna Diego Maradona gjorde sitt berömda mål med hjälp av ”Guds hand”, något som sitter som en aldrig tömd böld på den engelska fotbollskroppen. Om VAR hade funnits 1986 hade kanske fotbollshistorien sett annorlunda ut, men då hade å andra sidan den här dokumentären inte blivit gjord.
Fotbollen är större än någonsin och ett nytt VM är bara några veckor bort, så filmtrion är vältajmade som en perfekt crosspassning men deras egentliga ärende är sannolikt större än att bara ligga i tiden. Man kan se dem, och andra nutida alster om exempelvis Ronaldinho och Péle, som filmvärldens försök att ta tillbaka fotbollen från den miljardrullande, korrupta bransch den har blivit. Där oljediktaturer dränker sporten med miljardsummor för att putsa på sitt renommé, där övergångssummorna blivit anabola och en lättsmickrad FIFA-boss kan instifta ett nytt ”fredspris”, skräddarsytt för Donald Trump.
De nya dokumentärerna målar tillsammans upp ett panorama över fenomenet fotboll och kan väl också sägas återupprätta dess anseende, kulturella betydelse och sociala sprängkraft. De påminner också, på gott och ont, om alla megalomana alfahannar som språngnickat sig in i idrottshistorien. Inte minst just Eric Cantona, vars ego är så stort, panasch så stram, att han till och med får Zlatan att framstå som en skotträdd bollkalle.
Fransmannen pratar när vi träffas om de många olika preferenser som ryms i hans huvud, att han utforskar så mycket annat än fotboll och lyckas mynta ett citat som är så banalt att det nästan blir till ett stycke livsfilosofi: ”Idag lyssnar jag på Nick Cave, i morgon kanske det blir Pavarotti”.
Läs mer om filmfestivalen i Cannes
