Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Ylva Gripfelt
”Man gråter”
Ellerströms, 189 sidor
Att göra slut är en konst, oavsett om man dumpar någon eller blir dumpad. Livet stelnar, tiden stannar. Det kan ta åratal innan den förlamande tidsbubblan spricker upp mot en förändrad verklighet.
När jag läser Ylva Gripfelts nya dikter, som gestaltar den här processen, är det svårt att inte tänka på Ester Bergs diktsamling på samma tema, ”Schlager om sommaren”, som kom ut förra året. Även Gripfelt är bra på att köra in spjut av svindlande upptäckter i läsaren, som detta skarpa snapshot: ”om man kunde skulle man skala denna rustning av gråt/ tills man hittade en tår som var verklig”.
Att tårarna kan vara ett försvar mot just tårar ger en närmast fysisk aha-upplevelse, av samma kitschigt krossande natur som Ester Bergs glansigt plågsamma oneliners.
Däremot är Gripfelts sorgeprocess mindre hjärtskärande, mer eftertänksam, kanske för att det inte är diktjaget som blir lämnat. Tvärtom är det hon som lämnar, i det här fallet sin tjej. Dock görs det under svåra våndor av ånger och ambivalens, en återkommande skräck för att ” … man har gjort något dumt/ man är rädd att man har gjort något/ man inte kan ta tillbaka”.
Men vänta: ”Gjort något dumt”? Är inte det ett väldigt simpelt uttryck? Eller, som boken inleds: ”man är ledsen”. Vadå ledsen? Det finns helt klart många barnsligt onyanserade formuleringar här.
Å andra sidan blir man faktiskt rätt dum av att vara ledsen. Och precis som i debutdiktsamlingen ”Det gudomliga tillståndet”, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris, är banaliteten i nya boken ett medvetet stilgrepp. Gripfelt är inte rädd för klichéer, tvärtom frossar hon i dem, och hon vet hur man pumpar upp ett slitet uttryck till fläskig suggestion. Hon slajsar gärna vackra rispor i den förrädiska enkelheten (”rosorna är utslagna i drottning silvias park”), eller kastar ur sig roliga plumpheter inne i den enfaldiga sorgen (typ kallar snygga tjejer hon får syn på för ”puddingar”).
Gripfelts banalitetsexperiment kommer naturligtvis också med vissa risker, till exempel risken att faktiskt bli banal. Och visst, det finns en del klichéer i boken som bara är just klichéer: en sliten bild som ”kroppens tomma skal” har till exempel svårt att kränga sig ur sitt hölje och bli något annat. Men mestadels är torftigheten pricksäker: ”man går till ica och köper en burk tonfisk/ världens ensammaste mat”.
I något ögonblick lyckas diktjaget tillfälligt ta sig ur bubblan och aktivera blicken på framtiden, som när hon inser att tjejen hon saknar delvis är det förflutnas inbillning: ”det finns inte längre någon där”. Samtidigt vägrar hon landa i någon uppstyrd läkning. Såhär låter det på sista sidan:
”man äger sina tårar när man lägger dom i en skål/ det gör man inte”
Nja, ge det några år, tänker jag. Med tiden är det skitsamma om man äger gråten kontrollerat eller bölar trasigt i slabbig fulsorg, för till slut kommer alla tårar ändå att förångas.
Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur