Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Stockholmskan är som bekant ingen dialekt – den är klingande rikssvenska – så den är förstås undantagen när landets fulaste lokalspråk ska koras.
Nu kommer någon landsortsbo protestera att det faktiskt på rikssvenska heter räv och räkor, inte rev och rekor. På detta kan jag lugnt svara att ingen huvudstadsbo kallat djuret för rev sedan Jerry Williams tragiska frånfälle.
(Även om kåsörskollegan EKG nyligen konstaterade att hon som purstockholmare uttalade Birger Jarl i gatunamnet som Bijalsgatan. Hon är helt enkelt det bekräftande undantaget.)
Nåväl. Alltför få seriösa mätningar har gjorts i ämnet ”fulaste dialekt”. Kanske är opinionsinstituten rädda att stigmatisera västgötar och Haparandabor. Men när det hålls diverse nätenkäter och fråga-folk-på-stan är det ofta ”skånska” som kommer på tal. Det är lika svepande orättvist som att klanka på ”norrländska”. Ingen kan på fullt allvar tycka att Zlatan Ibrahimovic, Tina Nordström och Måns Zelmerlöw talar likadant?
Men om jag själv skulle utse landets värsta dialekt finns risk att – så kvartsskåning jag är – mina tankar irrar till nordöstra Skåne, trakterna kring Hässleholm. Regionen där alla vokaler i talat språk, kanske också vissa konsonanter, tycks bli till u.
Jag gjorde som alla ansvarstagande svenskar i situationen skulle ha gjort: jag la på i panik.
En gång i journalistjobbet ringde jag till en myndighetsperson på Hässleholms kommun. Jag ville ha tag på en uppgift som tyvärr inte kunde lösas förrän efter helgen. Vi beslöt att jag skulle återkomma.
”Hej då”, sa jag, på rikssvenska. ”Puss på munnen”, sa hon.
Jag hisnade med luren.
Hade hon blivit skvatt galen?
Var det så man avslutade ett samtal i Kristianstads län?
Och framför allt: Hur skulle jag själv bemöta det? Säga ”Ja, puss puss på dig också” till en främmande kommunaltjänsteperson?
Jag gjorde som alla ansvarstagande svenskar i situationen skulle ha gjort: jag la på i panik. Så stirrade jag i väggen en stund. Andades. Rekonstruerade. Hade ett kliande själsligt myggbett av dåligt samvete: Kunde jag inte ha gett henne en artig verbal puss tillbaka nu när hon bemödat sig så?
Så insåg jag. Vad den sympatiska nordostskånskan hade sagt var i själva verket:
”Hörs på måndag.”
Läs mer:
Läs fler kåserier av Helmerson, till exempel om när kåsören första maj-demonstrerade mot sig själv.
Läs EKG:s kåseri om hur man kan uttala Bijalsgatan och Säjstorg.