Gabriela Cabezón Cámaras kärleksaffär med litteraturen var en hårsmån ifrån att få dödlig utgång.
Som barn slukade hon böcker som godis. Och under en period i tonåren konsumerade hon nya frisyrer i nästan samma takt. Tur det. Gabriela hade nämligen skaffat sig ovanan att läsa medan hon gick – och för att ta sig till skolan var hon tvungen att korsa ett järnvägsspår.
Den blivande författaren är 13 år gammal och har just upptäckt Hermann Hesse när hon med näsan i en av hans böcker plötsligt hör tågvisslan skrika. Järnrälsen skakar under fötterna och Gabriela fryser fast på stället, som en kanin på motorvägen. Men damen bakom henne sträcker sig fram – och lyckas med minsta möjliga marginal få tag i den hästsvans hon precis bett sin mor klippa till.
– Tack! illustrerar Cabezón Cámara och rycker häftigt med armen i luften.
Hon undkom det framrusande tåget, och sitter nu mitt emot mig på förlaget Tranans kontor i Stockholm. Hästsvansen är borta sedan länge. Den har fullgjort sin uppgift. I stället ramas hennes skogsgröna ögon in av en härva gråsvarta lockar.
Gabriela Cabezón Cámara föddes 1968 i San Isidro, en välbärgad förort till Buenos Aires. Men det var mest en slump. Hennes pappa var medlem i en av Argentinas historiskt sett mäktiga fackföreningar och de råkade ha ett sjukhus där. Han, som var butiksbiträde, och hans fru – först textilarbetare sedan hushållerska – var inte San Isidro-folk.
– På den tiden låg fattigdomen i Argentina på endast fyra procent. Att tillhöra arbetarklassen var inte någonting tragiskt, som det är i dag. Vi hade ingen bil, ingen lyx – men vi kunde leva. Jag fick nya kläder varje gång jag fyllde år.
Föräldrarnas viktigaste gåva var dock böckerna. Från början fanns det inga i hemmet, men när det stod klart att Gabriela blivit totalt beroende av dem såg de till att köpa vad de hade råd med av en ambulerande försäljare, som på cykel försåg butiksbiträden, fabriksarbetare och kontorsanställda med litteratur. Dessutom fanns en farmor med några bokhyllor.
– Hon hade kanske 40 böcker. Men jag kände mig som om jag stod i biblioteket i Alexandria!, utbrister Cabezón Cámara och lyser upp vid minnet.
Faka. Gabriela Cabezón Cámara
Född 1968 i San Isidro.
Debuterade 2009 med ”La virgen cabeza” om en argentinsk travesti som efter att hon börjat få visioner av Jungfru Maria börjar dyrkas som ett helgon i ett av Buenos Aires slumområden.
2014 kom kortromanen ”Romance de la negra rubia”, som handlar om en poet som efter att ha tänt eld på sig själv för att inte bli utkastad av polisen från en byggnad blir berömd performancekonstnär.
Sedan utkom ”Las aventuras de la China Iron” (2017). Protagonisten China Iron är hustru till Martín Fierro, huvudpersonen i José Hernández argentinska nationalepos med samma namn. Det springer ur Argentinas tradition av ”gauchopoesi”, inspirerad av boskapsskötarna på Pampas.
”Jag älskar gauchopoesin, säger Gabriela Cabezón Cámara. De använde den åttastaviga versen från de spanska romanserna men tog bort monarkin, tog bort katolicismen, och ersatte det med den franska revolutionens ideal av frihet, jämlikhet och broderskap. Den innehåller de subalternas röst: gauchons röst, i första person plural.”
Utöver hennes fyra regelrätta romaner har hon skrivit noveller och grafiska romaner. Hon är bosatt i Buenos Aires och lever tillsammans med tecknaren Maitena Burundarena.
Hennes första litterära intryck var äventyrsklassiker som Daniel Defoe, Emilio Salgari, och särskilt Mark Twain.
– Jag var ganska gammal när jag förstod att författarnas liv skilde sig från böckerna de skrev. Så jag trodde länge att det att vara en författare var att ha en massa äventyr. Nu vet jag att det i själva verket är ett ganska stillsamt liv. Men jag tycker om det, erkänner hon.
Det tog dock ett tag för hennes liv att stilla sig. Cabezón Cámara debuterade som författare först vid 41 års ålder, och perioden som sträckte sig dit från det att hon som artonåring lämnade föräldrahemmet var minst sagt stormig – både för henne själv och för hennes land. Under de åren tampades Argentina med hyperinflation. Vissa månader kunde priserna stiga uppemot tusen procent.
– Det var galet. Säg att du kom överens med din arbetsgivare om en lön på tjugotusen. Din hyra ligger på tiotusen, så du har så du klarar dig. Men nästa månad höjs hyran till hundratusen!
– Varje gång du fick din lön var du tvungen att springa för att köpa ris. Priserna höjdes samma dag. Inte lönen. Jag tror att jag överlevde bara för att jag var så ung. Man fick nöja sig med ris.
För att klara sig hade Gabriela en uppsjö av mer eller mindre tillfälliga arbeten. Hon sålde bilförsäkringar på gatan, skrev in data åt ett elbolag, lärde sig lite grafisk design från en flickvän, och jobbade på både tryckeri och bageri. Där blev hon emellertid inte långvarig, eftersom hon fick för vana att smuggla ner en sötsak i påsen varje gång det kom in en pensionär med ledsna ögon.
– De sparkade mig och sa att jag kunde bedriva välgörenhet med mina egna pengar i stället för med deras sötsaker, berättar hon och skrattar.
Barndomens författardrömmar bleknade aldrig. Cabezón Cámara skrev hela tiden, men hade svårt att skriva klart. Hon saknade både det självförtroende och den tid som krävdes.
Den historien fick dock ett Hollywoodliknande slut. När hon väl lyckades färdigställa en roman och gick med den till en förläggare blev nämligen scenförändringen såväl omedelbar som total. Hon knäpper med fingrarna för att illustrera.
– Poff! Efter det blev allting enkelt.
Redan med sin första roman blev hon ett namn att räkna med i den argentinska litteraturen. Och hennes fjärde roman, som hon nu åkt till andra sidan jorden för att tala om, har fått flera internationella priser. Men synen på litteraturen som en hierarki att klättra i har hon starka invändningar mot.
– Jag gillar inte idén om kanon. Den får det att verka som om litteraturen var en karriär. Där det finns en vinnare, en tvåa, en trea, och så vidare.
Själv vill hon hellre se den litterära traditionen som ett levande nät, i stil med den djungel som ångar på sidorna i hennes senaste roman.
– Litteraturen är också en del av jordens liv. Som allting annat. Och du kan inte stifta lagar om hur den bör se ut. Som i Peru, när Mario Vargas Llosa fick Nobelpriset; då blev alla beroende av vad just han tyckte om deras böcker. Vi behöver inte den sortens kungafigurer.
Ditt eget land hade ju länge en viss Jorge Luis Borges…
– Han var en fantastisk författare. Och vi har fortfarande en kolonial mentalitet – först när metropolen erkänner dig känns det riktigt bra. Borges åstadkom det. ”Titta, de här vildingarna kan skriva!”
– Men hans oerhörda auktoritet, som inte finns kvar längre, blev problematisk. Han hade vissa åsikter – jag tror inte alla var allvarligt menade, han var väldigt skämtsam av sig – om hur man fick skriva. Han brukade till exempel säga att man inte skulle använda många adjektiv. Varför?
– Förlåt, Jorge, men jag kommer att använda så många adjektiv som jag känner för.
I ”Flickorna i apelsinlunden” gör Cabezón Cámara just det. Den fritt flödande romanen utgår ifrån den sanna historien om en conquistador som föddes som Catalina De Eraujo och växte upp i ett nunnekloster, men flydde och klädde sig som man för att delta i erövringen av Amerika. I en berömd biografi (som kommer från samma tid men kanske inte skrevs av honom själv) berättar han om sitt osannolika liv och sina otaliga brott.
– Han var en riktig motherfucker. En galning. Han gillade att spela kort, och när man spelade om pengar, och drack, så var det förstås vanligt att få höra fula saker. Men så fort de förolämpade honom tog han fram kniven. Han dödade många människor, och hans liv blev hemskare och hemskare för varje steg. Det var som ett jordskred, när en liten sten lossnar och får med sig mer och mer i fallet, säger Cabezón Cámara.
– Boken om hans liv är vansinnig. Den består bara av handling. Inga känslor, ingen reflektion. Korta meningar. Aldrig några bisatser. Endast handlingar. Det är nästan som att han inte har ett medvetande. Inget själv. Han består bara av överlevnadsinstinkt. Och en vilja att spela kort.
Ovanpå denna kärva text har Gabriela Cabezón Cámara byggt sin egen roman. I hennes version förändras conquistadoren av mötet med regnskogens myllrande liv och den påtvingade omsorgen om två guaraníflickor han räddat ur de andra spanjorernas klor.
– Jag stod inte ut med honom som han var! konstaterar hon.
– Den västerländska kulturen förvandlar allting till sig själv. Och dödar det som inte inordnar sig. Den gör allt den möter till en slags spegel – en fruktansvärd spegel. Västerlänningarna tittade på regnskogen och tänkte: ”Bra: virke, kött, guld”. Det är allt de ser.
– Jag försökte föreställa mig hur ett sådant medvetande, som tror att det har rätten att erövra och döda vad som helst, kan förändras. Av djungeln, med alla sina varelser – djungeln som själv är som ett väldigt djur – och av omsorg om andra människor.
Hon har egna erfarenheter av att bli förändrad av regnskogen.
– I djungeln känner man som allra tydligast att man är en liten prick i livets väv på jorden. Det är så levande. Allting förvandlas hela tiden till någonting annat. Om man kissar på marken där kommer pölen 20 minuter senare att vara täckt av fjärilar i alla färger och storlekar.
– Jag hade aldrig i mitt liv förstått den här new age-grejen med att man skulle vara så närvarande. Men i djungeln så förstod jag plötsligt. Där måste man vara absolut närvarande; medveten om var man sätter fötterna, medveten om allt som omger en på den här underbara platsen.
Men när Cabezón Cámara pratar om regnskogen kommer hon också snart in på den ständigt pågående skövlingen. Hon berättar om litiumbrytningen i Salinas Grandes som stjäl urfolkens vatten, oljefrackingen i Vaca Muerta och gifterna från alla odlingar med GMO-soja. Ögonen mörknar.
– Erövringen av Amerika pågår fortfarande. Den har inte tagit slut. Det är alltid urfolkens mark som skövlas först.
Tidigare har det funnits en lag som skyddat regnskogen från anlagda bränder tänkta att skapa mer odlingsutrymme, eftersom den brända marken inte fått användas till något nytt under de första 60 åren efter elden. Den vill Javier Mileis regering ta bort.
– Han håller på att göra hela Argentina till ett gruvbolag. Regeringen förstör industrin, den allmänna sjukvården och utbildningssystemet. De gör oss till råvaruproducenter, inget mer. Och som råvaruproducent är du alltid fattig, och alltid förgiftad.
Regnskogens konstanta krympande och de ekologiska systemens hotande kollaps tynger henne. Och medan hon skrev sin bok om erövringen av Amerika – vilken hon ser som en möjlig startpunkt för utvecklingen som lett till katastrofens rand – blev det nästan för tungt.
– Jag skriver långsamt. Jag stannar i boken i fyra, fem år, och till slut tänkte jag: Jag kan inte vara här längre. Varför ska jag tillföra ännu mer grymhet till den här världen? Jag somnade med den frågan i huvudet en kväll, och vaknade upp med en ny mening i munnen: ”Lika ljuv som grym”. Samma dag dök guaraníflickorna upp. De var ljuset som gjorde boken möjlig. Att bara säga att världen är fruktansvärd är inte tillräckligt komplext. Det lät mig inte utforska andra möjligheter, andra sätt att leva,
– Alla dessa techno motherfuckers vill få oss att tro att det enda vi har att vänta av framtiden är maskiner och apokalyps. Vi behöver andra framtidsbilder.
Läs fler texter av Samuel Levander, till exempel om inflationen i Argentina, och mer av DN:s litteraturbevakning
