Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Actionmystik
”The end of Oak Street”
Manus och regi: David Robert Mitchell.
I rollerna: Anne Hathaway, Ewan McGregor, Maisy Stella, med flera. Längd: 1 tim 39 min (11 år). Språk: engelska. Biopremiär
Bara några månader efter finalen av den nostalgidrivna Netflix-mastodonten ”Stranger things” (2016–2025) är det dags för ännu ett pojkgäng att cykla igenom en solblekt villaförortsidyll och vidare in i ett genreäventyr insvept i en Spielbergsk snuttefilt.
Lägg därtill ett Stålmannen-täcke, Froot Loops-flingor och Steve Winwoods ”Valerie” på kassettband. Jodå, visst är det åttiotal. Närmare bestämt 1982, får vi till slut veta. Först efter att någon förvirrat frågar vilket år det egentligen är. Även jag undrar vid det laget. Finns det ett specifikt år, en specifik plats, en specifik verklighet? Eller är allt bara en metafiktiv dröm som försöker spela ett spratt på vår tids alltmer retrosuktande publik?
Anne Hathaway och Ewan McGregor är det perfekta paret med bil, hus, vovve och två snälla barn. Ändå knakar det i fogarna. I smyg arbetar hon på en autofiktiv roman som gör upp med medelklassidyllens falska fasad, medan han smygdricker och extraknäcker som pizzabud i väntan på att våga avslöja att han fått sparken från sitt riktiga jobb.
En natt kommer spöregn, flimrande ljussken och ett mystiskt strömavbrott. Snart skymtas märkliga växter, däribland en som inte ska ha existerat på 200 miljoner år, och till sist även livs levande dinosaurier. Alla vägar ut ur området blockeras och ett slags förhistorisk karantän uppstår: en bubbla, i närmast bokstavlig mening, där den skilsmässohotade kärnfamiljen måste hålla ihop för att överleva.
I såväl den utsökta debuten ”The myth of the american sleepover” (2010) som den könssjuka förbannelserysaren ”It follows” (2014) har David Robert Mitchell visat ett intresse för livet bakom villaförortsfasaden, för det som händer i källare och på bakgårdar, i mörka hångellokaler och övergivna parkeringshus.
Givet miljön antar jag först en syrlighet bakom den glättiga ytan, här än mer övertydligt betonat av Michael Giacchinos barnvänliga äventyrsmelodier. Kanske rent av en satir, där de förhistoriska skräcködlornas invasion av åttiotalet får symbolisera nostalgins destruktivitet? Med tiden infinner sig dock en osäkerhet som är ovanlig i den här sortens storfilm. Eller vadå ”storfilm”? ”The end of Oak street” klockar in på strax över en och en halv timme, vilket gör den till rena rama kortisen med dagens storfilmsmått mätt.
Dessutom är den för skruvad. För mycket dinosauriebajs, för mycket dinosauriesex (!), för mycket dinosaurievåld. Trots de ovan nämnda Spielberg-vibbarna rör det sig inte om någon ”Jurassic park” (1993). Nej, ”The end of Oak street” är en spretig genremix. Ibland ter den sig som ett överambitiöst ”Twilight zone”-avsnitt på spräckt budget, andra gånger leder tankarna till producenten JJ Abrams överlevnadsmystiska tv-succé ”Lost” (2004–2010) – och framför allt då dess tilltagande oförmåga att leva upp till den egna premissen.
Mest överraskande är att David Robert Mitchell inte verkar bry sig, som om han knappt tänkt tanken att några twistiga rockärmsess skulle behövas. Jag kan verkligen gilla den attityden. Mer än själva filmen, om jag ska vara ärlig.
Se mer. Sevärda skräcködlor: ”Landet för längesedan” (1988), ”Jurassic park” (1993), ”Godzilla” (2014).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN
