Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Pop
Phoebe Bridgers
”Lost Weekend”
(Dead Oceans/Playground)
Ja, det har gått sex år (eoner i den kommersiella musikbranschen) sedan förra albumet, och – åtminstone i vissa kretsar och efter succén med bandet Boygenius – är hon en av de mest lysande kvinnliga stjärnorna. Så visst är det en stor sak att Phoebe Bridgers släpper ett album. Men här känns det också som att management, skivbolag, förlag och pr-byråer har övertänkt nästan precis allt. Skivan har föregåtts av ett slags pop up-turné där strikt mobilförbud gällt, hennes team har modererat onlineforum där fans citerat hennes nya texter och skivbolaget har samlat in personuppgifter och krävt lojalitet för att släppa till förhandslyssning.
Samma nitiska noggrannhet hörs i produktionen. Phoebe Bridgers befinner sig i en maskin som jobbar för att göra henne till Taylor Swifts kommersiella jämlike och till den artist som kan knapra på hennes enorma publik när den mognat på sig. Frågan som dyker upp, när det dessutom visar sig att Jack Antonoff är medproducent – mannen som möblerar 2020-talets ljudvärldar – är om Phoebe Bridgers själv sitter i förarsätet eller om hon åker med. Jag väljer att tänka att hon ändå har kontrollen i denna cirkus, för det finns så mycket som också är konsekvent i hennes korta men intensiva karriär.
Hon är 30 nu men Phoebe Bridgers var bara nyss fyllda 23 när hon debuterade med ”Stranger in the alps”. Albumets själva mittpunkt var ”Motion sickness”, låten om den toxiska relationen med den 20 år äldre Ryan Adams. Det är på alla sätt en fantastisk låt, men dess popularitet är också typisk för vår tid. Den autobiografiska gissningsleken driver trafik och skapar identifikation. På nya ”Lost Weekend” kan den som vill spekulera i textrader som gör mos av den före detta pojkvännens – skådespelaren Paul Mescal – nya flickvän Gracie Abrams, också hon artist.
Swift och Bridgers har mycket gemensamt, utöver Jack Antonoff: Det till synes nakna dagboksskrivandet och berättelserna de bygger kring sina kvinnliga erfarenheter. De är drivna när det gäller att använda konkreta detaljer i texterna och i att odla den tolkningsgemenskap de bygger med sina fans.
Uttrycken skiljer sig däremot åt. Phoebe Bridgers har närmat sig mittfåran från indiehållet och hållit fast vid blandningen av anemiska kärlekssånger och något slags raffinerad lo-fi-estetik. På ”Lost Weekend” tycks hon ha fått obegränsade resurser och studiotimmar, för här finns inte en sekund där det inte pågår något. I bakgrunden anas ofta den akustiska gitarren men dränkt i kaskader av ljud, programmeringar, röster, syntar och dist. På ett plan är det en imponerande ambitiös produktion, på ett annat plan ett slags trolleritrick. Bridgers är inte indie längre, men använder sina resurser till att ljudmaxxa ett indieidiom och ett uttryck som de flesta associerar med autenticitet. Maskinen jobbar för att göra henne till stadiumstjärna med all kredd i behåll. Mainstream men premium.
Det märks också i hur Bridgers och producenterna hela tiden retas med publiken. Hur de bygger upp flera av låtarna till extatiska tillstånd men klipper av just när man börjar ryckas med. Hur de, just när ärligheten börjar brännas, byter riktning och dränker det vackra i en ljudvägg. Som om de vill säga att de hade kunnat skapa en radda raka hittar men medvetet låter bli. Det finaste man kan uppnå en tid då kändisskap går att köpa är bilden av att det uppstått dynamiskt. Och gissningsvis vet Team Bridgers vad som funkar kommersiellt.
Det är omöjligt att sammanfatta den 16 låtar långa skivan, men trots invändningarna är den rik och produktionen kommer säkert härmas av många andra de närmaste åren. Det finns fina textteman om en problematisk avliden pappa, om kärleksrelationer och om tiden som går. Men det är nästan alltid också roligt, Bridgers är en kul textförfattare mitt i det svarta. ”Lost Weekend” kommer säkert slå stort och bli enorm. Men alla behöver ändå chilla lite. Det är faktiskt bara popmusik.
Bästa spår: ”Lost Weekend”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik.
Läs mer:
Phoebe Bridgers orkar vara både uppriktig och fånig
Boygenius lägger ner – på obestämd tid
Gracie Abrams bottnar inte i att vara ”dottern från helvetet”