”När mår människor som sämst i dagens Sverige?”
Det är Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden, som ställer frågan på sin egen boklansering.
”Småbarnsåren”, hojtar någon. Moula nickar sorgset. I sin nya bok, ”Det goda”, erbjuder han dock en rolig ”skiss av hur livet skulle kunna gestalta sig” i stället, i hans postliberala samhällsutopi.
Det börjar med den fiktive bebisen Tage, vars båda föräldrar stannar hemma under hans första månad i livet (alltså blott två veckor mer än dagens modell). Sedan återvänder pappan till arbetet, får vi veta i en bisats. Den äldre generationen träder då delvis in, som avlastning åt ”Tages mamma”.
Detta låter inte direkt utopiskt. Däremot bekant. Såhär brukar det bli när det gemensamma goda ska prioriteras. I praktiken får kvinnan stanna hemma med den där meningen med livet. Och värmen i gemenskapen faller det på hennes lott att generera.
Detta kan ha ett värde. Men också ett pris: att hon drunknar i andra röster än sin egen. För goda relationer kräver lyhördhet, parering, jämkning och en lång mental lista på andras behov.
Kan det inte räcka med hur autonomin, i synnerhet unga kvinnors, redan hotas av sociala medier? Jag tycker att Moula har helt rätt i att kräva reglering och ibland förbud. Man skulle kunna dra fruktbara paralleller till den liberala nykterhetsrörelsen, som ville begränsa tillgången till alkohol för att slaveriet under flaskan omöjliggör det goda, autonoma livet. Precis som dopaminkickarna kan göra i dag.
Man undrar om han någonsin träffat en folkpartist.
Men detta missar Moula, eftersom vi liberaler enligt honom inte ens kan förmås att hålla med om att ett liv i missbruk objektivt sett är dåligt.
Man undrar om han någonsin träffat en folkpartist.
Moula glider mellan att kritisera nyliberaler och liberaler i den bredare bemärkelsen. Men om vi bortser från de förra och fokuserar på de senare så har liberalers ärkefiende aldrig varit förbud, utan oinskränkt makt. Därför drar jag öronen åt mig när Moula vill göra upp med ”1700- och 1800-talets ideologiska reflexer”, samtidigt som han omfamnar vår ”postliberala era”.
För vilka reflexer är det vi ska strunta i egentligen? De som begränsar maktmissbruk genom grundlagar, maktdelning, yttrande- och tryckfrihet? De som skyddar minoriteter från majoritetens tyranni? De som ger oss rätten till privatliv och religionsfrihet – så att individen kan slå sig fri, om hon vill, från skrået, släkten och församlingen?
Nu vet vi hur postliberal politik ser ut i praktiken, även om den hittills mest fått genomslag inom högern.
Det vedertagna begreppet för alla de här reflexerna, i kombination med folkstyre via valda representanter, är liberal demokrati. En ordning som fortfarande tedde sig rätt populär kring 2020, när Moula först började torgföra sin postliberalism. Denna kunde då framstå som uppfriskande konträr. Eller i alla fall teoretisk, på tryggt avstånd från statens våldsmonopol.
I dag är läget ett helt annat. Nu vet vi hur postliberal politik ser ut i praktiken, även om den hittills mest fått genomslag inom högern. Och då är den inte längre abstrakt, utan maskerad och med blod på sina händer, som ICE-polisen i USA. Den vars dödsskjutningar, övervåld och integritetskränkande övervakning tycks stå över lagen.
Vi vet också att de mest kända postliberala teoretikerna, som statsvetaren Patrick Deneen vid det katolska universitetet Notre Dame, numera skriver böcker som heter ”Regime change” (2023) och vägrar fördöma politiskt våld som vid stormningen av Kapitolium. Vi vet att postliberalismen utgör en av vicepresident JD Vances viktigaste inspirationskällor. Och att postliberaler vallfärdar till Viktor Orbáns illiberala demokrati i Ungern (Politico 6/8 2023).
Jag tror inte att Moula sympatiserar med något av detta. Men att inte ens nämna denna verklighet i en bok om postliberalismen år 2026 är märkligt. I synnerhet givet att författaren åtminstone delvis tycks dela just Deneens besynnerliga kombination av Aristoteles dygdeideal som mål, men med Machiavellis maktrealism som medel.
Politiker ska inte vara så rädda, säger han på boklanseringen.
”Det går fort”, skriver aristotelikern Moula. ”Men någon gång kommer förändringen att gå mot något bättre, och då blir snabbheten en dygd”. Sedan erbjuds läsaren en så rosig beskrivning av Machiavellis ”Fursten” att man kan tro att det rör sig om vilken trevlig liten politisk manual som helst. Inte en handbok för den mest hänsynslösa maktgalning.
Likt Deneen vill Moula också stärka den exekutiva makten, på bekostnad av remissinstanser, lagråd och domstolar. Politiker ska inte vara så rädda, säger han på boklanseringen.
Själv tycker jag att rädda är just vad politiker ska vara. För den makt de fått och sin impuls att missbruka den. Vissa liberaler, som Judith Shklar, menar rentav att rädslan är liberalismens grund. Och viljan att bestämma över sig själv ett svar på rädslan för att annars behöva leva i någon annans våld.
Vilket för oss tillbaka till frågan om småbarnsåren. För tänk om anledningen till att just denna tid gör så många olyckliga är att människor mår bäst när de får bestämma över sig själva? Och sämst när de – som många småbarnsföräldrar nog kan uppleva det – är kuvade av en nyckfull, konservativ tyrann?
Läs mer:
Susanne Nyström: Om Romina Pourmokhtari vill få slut på ”tramset” kan hon inte bjuda på öppet mål
Isobel Hadley-Kamptz: Var fjärde 15-åring läser knackigt – varför tillåts detta fortsätta?
