Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Varför är ”Kött” så kuslig?
Kanske för att man aldrig riktigt förstår dess huvudperson, István. Åtminstone förstår jag honom inte. Men så är jag ju också kvinna.
David Szalays roman, som gavs ut och förärades Bookerpriset i fjol och som nu finns i svensk översättning, skildrar en bortkommen ungersk yngling som växer upp till en soldat i Irakkriget, sedan blir privatchaufför åt the one percent i London och sedan – själv blir the one percent. Hur gör han det, hur genomgår han denna fullständiga klassmässiga metamorfos, när han länge helt och hållet verkar sakna agens? Allting som händer honom, händer för att han har ryckt på axlarna och sagt: ”Okej.”
”Kött” är förstås inte den första konstnärliga skildringen av en passiv, känslostum eller hämmad man. Den påminner om ”Främlingen” och ”Stoner” och ”Barry Lyndon”, om denna manstyp som biter ihop, och biter ihop, och biter ihop, och plötsligt sitter i väntrummet på akuten med en bruten hand för att han slagit den genom en dörr. Varför? Fråga inte honom, för det vet han inte själv.
István är ”en människa som verkar sakna inre monolog”, skrev DN:s Rebecka Kärde i sin recension. Trots att boken är en ganska samtidstypisk skildring av alienation skiljer den sig därför från den uppsjö – närmast genre – av romaner om kvinnlig alienation som uppstod under 2010-talet och har följt med in i nuvarande årtionde, av författare som Isabelle Ståhl, Wera von Essen, Amanda Romare, Maria Maunsbach och Tone Schunnesson, för att bara nämna några svenska exempel.
Det är kanske orättvist att klumpa ihop så sinsemellan olika författare, men just sina studier av alienation och avförtrollning har de gemensamt. Däremot saknar deras kvinnliga romanfigurer sällan inre monolog. Tvärtom är det ofta den inre monologen som är romanernas själva kärna och motor, också när det yttre livet tycks stillastående och tomt. Mål och mening må ofta saknas, men gudarna ska veta att de letar djupt i sina hjärtan efter båda två.
Tänk om det, hemska tanke, är så det är att vara man? Eller i alla fall en sorts man?
Utan att bli alltför mycket av en könsmystiker får jag lov att erkänna att i alla fall jag är oupphörligt intresserad av skildringen av István, just för att den är mig så främmande. Just för att jag inte får några svar. I ”Kött” rullar tumbleweeds över sidorna fulla av karg, torftig dialog mellan människor som aldrig får något vettigt ur varandra. Särskilt inte ur István. I bästa fall klämmer han i med ett: ”Visst.”
Det är otäckt att läsa som – inte för att skryta, men – relativt psykologiskt insiktsfull kvinna. För tänk om det, hemska tanke, är så det är att vara man? Eller i alla fall en sorts man?
I veckan skrev Dagens ETC:s Selma Brodrej ett reportage om det nystartade brittiska förlaget Conduit Books, som specialiserar sig på romaner skrivna av män. Förlagets grundare verkar inte ha några manosfäriska tendenser eller hysa något särskilt agg mot kvinnliga författare, utan tycks genuint intresserad av att få unga män att läsa – och skriva. När han påpekar att snart sagt alla de stora författarna i den yngre generationen är kvinnor låter det inte aggressivt. Det låter bara som något som möjligen skulle kunna bidra till läskrisen bland män.
Inte för att män inte kan läsa böcker skrivna av kvinnor. Utan för att män – förlåt, för nu blir det könsmystik igen – har en tendens att lämna kvinnodominerade sfärer bakom sig. Läsa och skriva romaner? En tjejgrej (igen). Varierande former av extremism på internet? Så manligt.
Men så skulle det förstås inte behöva vara. David Szalay visar att romanen ännu kan härbärgera manlig tystnad, manlig sexualitet och manligt våld, också i vår tids feminiserade litteraturvärld. Män skulle kunna läsa den och känna igen sig. Troligare är kanske att kvinnor läser den och tycker sig förstå något om män. Men det kanske inte heller är så dumt?
Läs fler texter av DN:s Greta Schüldt här
Läs mer:
David Szalay: ”Jag vill inte att min bok reduceras till en berättelse om maskulinitet”
