Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det verkar finnas en samsyn i den pågående teaterdebatten: alla är överens om att någonting känns fel, men oense om vad det egentligen är.
Jonas Gardell efterlyser starkare berättelser, dramatik och känslor (Expressen, 27/4). Odin Romanus beskriver en samtidsteater där grepp och koncept ibland känns viktigare än människorna på scen (DN, 10/5). Erik Holmström försvarar experimentlustan men pekar samtidigt på hur institutionernas produktionsformer riskerar att stelna till färdiga processer långt innan repetitionerna ens börjat (Expressen, 14/5).
Och ärligt talat: alla som går mycket på teater vet exakt vad de menar.
Föreställningar som är så självupptagna, tomma eller ogenomtänkta att två timmar känns som två år
För det finns mycket halvdan teater i Sverige just nu. Föreställningar som är så självupptagna, tomma eller ogenomtänkta att två timmar känns som två år. Att se dålig teater kan kännas som ett övergrepp på ens livstid. Men samma sak gäller helt konventionell dramatik. Problemet är inte formen i sig.
Jag har sett traditionella föreställningar som varit fullständigt livsförändrande och andra som känts som en lång kommunal personalutbildning. Jag har sett experimentell scenkonst som öppnat upp verkligheten och andra som fått mig att längta tills allt tar slut. Både det klassiska berättandet och den upplösta samtidsteatern kan vara geniala. Båda kan vara outhärdliga.
Därför tror jag att debatten ibland fastnar i smakpositionering när den egentliga frågan är en annan.
För problemet är egentligen inte att svensk teater experimenterar för mycket. Problemet är att väldigt mycket teater i dag produceras under villkor som gör oss räddare för att misslyckas.
Jag har hört en producent beskriva det de konstnärliga teamen följer med som smutstvätt: något som ska tvättas, torkas, strykas och vikas innan det möter publiken
Det Erik Holmström beskriver om institutionsteatrarnas produktionsapparat är träffande. Föreställningar planeras långt innan skådespelarna ens kommit in i rummet. Estetik, koncept och lösningar måste ofta vara formulerade långt i förväg för att maskineriet ska fungera. Jag har hört en producent beskriva det de konstnärliga teamen följer med som smutstvätt: något som ska tvättas, torkas, strykas och vikas innan det möter publiken.
Institutionerna hanterar stora budgetar och stora risker — men levande konst fungerar inte så.
När allting skyddas för hårt från risken att gå fel uppstår något märkligt livlöst. Föreställningar där allt fungerar men där ingenting egentligen står på spel. Ljuset är vackert. Skådespelarna är skickliga. Tempot fungerar. Scenografin är genomarbetad. Ingenting riskerar att bli pinsamt, för stort, för mycket eller för konstigt. Föreställningen har skyddats så hårt från risken att misslyckas att den heller aldrig blir riktigt farlig eller nödvändig.
Och detta gäller inte bara institutionernas realism. Det gäller också det experimentella uttrycket. En videokamera på scen är inte automatiskt intressant. En upplöst dramaturgi är inte automatiskt modig. Också samtidsteatern stelnar till poser, grepp och kulturella signaler som reproduceras utan verklig nödvändighet.
Men jag tror fortfarande att experimentlustan måste försvaras. Inte för att allt experimentellt är bra, utan för att möjligheten att misslyckas är själva förutsättningen för att något verkligt levande ska kunna uppstå.
Jag ser personligen hellre ett verkligt fiasko som försökte nå någonting omöjligt än ännu en välproducerad helt okej föreställning som försvinner ur kroppen innan man hunnit ut ur salongen. Ett fiasko antyder åtminstone vilja. Någon försökte nå något som kanske inte gick att kontrollera fullt ut.
Teatern behöver bli en plats där rädslan för misslyckandet inte får styra. Där repetitionerna inte bara handlar om att genomföra en redan färdig idé utan om att upptäcka någonting man ännu inte riktigt förstår. Där det fortfarande finns möjlighet att gå vilse.
När en föreställning är skyddad från att misslyckas är den också skyddad från möjligheten att bli verkligt stor.
Läs mer:
Kristina Lindquist: Förlåt men vilket år är det, Jonas Gardell?
Leif Zern: Befinner vi oss i ett undantagstillstånd eller en slutstation?
Stina Ekblad: Om Jonas Gardell kallas föråldrad – vad är då jag?
Odin Romanus: Vi vill ha kärlek, blod och tårar – inte kiss i tårtor
Få mer kultur med våra nyhetsbrev
• Intro – håll koll på det senaste i musikvärlden.
• På scen – håll koll på teater, dans och ståupp.
• DN Kultur – det bästa från Kulturredaktionen.
Här kan du registrera dig för att få dina favoriter av DN:s olika nyhetsbrev.