Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Biografi
Steve Mason
”Failure is always an option. Glorious adventures on The Beta Band front line and other tales”
Putman Publishing, 320 sidor
Nyckelordet i titeln på Steve Masons självbiografi ”Failure is always an option” är ”option” – berättelsen handlar mycket om val. Det handlar om vad som kunde ha blivit – och vad som faktiskt blev – med hans poporkester The Beta Band. Och hur mycket som berodde på egna beslut, snarare än på otur eller yttre omständigheter.
Det finns nämligen misslyckanden och misslyckanden, och så finns det The Beta Bands självbetitlade debutalbum.
1999 hade The Beta Band, tre år efter att de bildats i en sunkig lägenhet i London, släppt tre ep-skivor med popmusik som var öppen för nästan allt. Basisten och art directorn John Macleans spretiga omslagscollage speglade tydligt bandets vision. De plockade ut allt de älskade från de gångna femtio årens musikhistoria och från Londons klubbar, och satte ihop allt till färgglada explosioner: soulblås från Stax sextiotal, dubreggae från King Tubbys sjuttiotal, hiphopbeats inspirerade av DJ Premier, lo-fi-idealism, skev folkrock, kaotisk jazzig triphop och de ljuvligaste små popmelodierna.
Efter att konservatism präglat andra halvan av nittiotalet ville The Beta Band få brittisk popmusik att lyfta blicken och upptäcka allt det vackra i världen – i stället för att fastna i nationalistiskt navelskåderi: ”No more Union Jacks, no more fucking Britpop. This was music as it should be”, som Mason kärnfullt sammanfattar det i biografin.
De mest intressanta delarna av självbiografin handlar om hur de här känslorna, tillsammans med omvärldens orimligt höga förväntningar och en växande paranoia, ledde till ett karriärmässigt självskadebeteende
Han längtade tillbaka till den öppensinnade eklekticism som präglat brittisk populärmusik under decenniets första år. Allt det som skygglappsbefriade centrala verk som Primal Screams ”Screamadelica”, och Massive Attacks ”Blue lines”, lagt grunden för, skulle nå sin naturliga fulländning i The Beta Band. Alla var överens om det. Kritikerna älskade The Beta Band och fanskaran växte snabbt. Bandets genombrottshit ”Dry the rain” blev snart ett obligatoriskt ljudspår för världens samlade musikläggare av tv-reportage.
Det fanns bara ett problem. Steve Mason, The Beta Bands svårt deprimerade sångare, chefsideolog och låtskrivare, hatade hajpen. Han avskydde tanken på att bli berömd. ”I just wanna be left alone / and never bothered ever again” som han sjunger i ”Round the bend” på debuten.
De mest intressanta delarna av självbiografin handlar om hur de här känslorna, tillsammans med omvärldens orimligt höga förväntningar och en växande paranoia, ledde till ett karriärmässigt självskadebeteende.
Debutalbumet ”The Beta Band”, som släpptes i juni 1999, inleds med ett ytterst bristfälligt rapförsök, fortsätter med en brusig Elvisimitation och om det mot förmodan skulle finnas några lyssnare kvar skräms de snart i väg av en tjutande theremin och planlöst gitarrplockande. I boken berättar Mason att hans depressioner ofta tog sig uttryck i att han slog sönder instrument och vinylskivor. När man lyssnar på debutskivan ”The Beta Band” känns det också som att han fysiskt vill krossa bandets framtid.
En del kritiker fortsatte att slentrianhylla albumet – de föregående ep-skivorna var ju så briljanta – men Mason själv visste bättre. Skivan hade knappt släppts innan han helt dömde ut den i New Musical Express. Än i dag hävdar han att i bästa fall 60 procent av låtarna hade kunnat bli okej, om han bara lagt mer tid på dem. Och mått bättre.
Hur stor del av självsabotaget som var djup depression kontra medveten motståndshandling, och hur mycket av allt som är en efterhandskonstruktion, kan man säkert diskutera
Att bandet släppte en utmärkt uppföljare (”Hot shots II”) verkade inte spela någon roll. Skadan var redan skedd.
Hur stor del av självsabotaget som var djup depression kontra medveten motståndshandling, och hur mycket av allt som är en efterhandskonstruktion, kan man säkert diskutera, men det finns något uppfriskande i att läsa Masons både roliga och sorgliga tankar om ära och berömmelse – och om vad han inte var, eller är, beredd att offra för att få uppleva det.
Till slut fick hans ursprungliga vision också fäste. Allt det Steve Mason stod för kom så småningom att manifesteras, dels i en otroligt fin solokarriär, dels i att hela den spretiga nutida brittiska indiepoppen – från Black Country, New Road och caroline till Black Midi-medlemmarnas soloalbum – känns sprungen ur samma öppensinnade gränslöshet.
Steve Masons olika musikprojekt
The Beta Band
Spretig och kaotisk folkpopgrupp som släppte tre extremt hajpade ep-skivor innan det självbetitlade debutalbumet släpptes 1999. Följde upp med ”Hot Shots II” och ”Heroes to zeros” innan bandet splittrades. Gruppen återförenades förra året.
King Biscuit Time
Ett soloprojekt under och efter The Beta Band som var ännu mer rytmdrivet och släppte en av 00-talets bästa popsinglar: ”I walk the earth”. Projektet lades ned i princip samtidigt som debutalbumet släpptes.
Black Affair
Masons kärlek till 80-talets synthpop, electro, hiphop och den tidiga amerikanska technon och housen fick sitt utlopp på Black Affairs enda album ”Pleasure pressure point” (2008).
Steve Mason
Med ”Boys outside” (2009) inleddes en solokarriär där Mason smält samman alla sina tidigare projekt till en något mindre kaotisk blandning av folkpop, reggae, triphop och allt mer politiska texter.
Lyssna på en spellista med Steve Masons bästa låtar här
Läs mer om böcker och mer om musik
