Gräset växer högt i byn Osova i västra Ukraina. Hundlokorna blommar. Hettan dallrar i luften.
Under våra fötter ligger – kanske – stoftet efter Gabriel Itkes-Sznaps släktingar. Hans morfars tre systrar och deras mamma. Rokhel, Glikl, Sonya, Breindl.
Det kan också hända att de ligger begravda i något skogsområde i närheten. Gabriels källforskning tyder i varje fall på att en massgrav borde finnas här.
Åttioåriga Sofia, som bor i närheten, vet genast vad vi frågar efter. Det är hon som visar oss platsen. En gräsplätt i utkanten av byn, nära en hög pil bredvid den övervuxna judiska gravgården.
Redan på 1960-talet talade Sofias svärmor om för henne att man inte får gräva där. Då var hon nygift och hade precis flyttat till Osova. Nu är hon kring åttio och bor ett stenkast härifrån, i ett vitmålat trähus med himmelsblå fönsterkarmar.
Sofia är klädd i huckle och blommig klänning. Vänlig, men litet skeptisk. Ryssland gör ju hela tiden fruktansvärda illgärningar i Ukraina. Varför kommer vi hit för att tala om judarna?
– Visar de inte på er tv hur många ukrainare som dör vid fronten? Hur våra krigsfångar ser ut när de släpps? frågar hon.
– Ja, säger jag. Det var väl för tre veckor sedan som de senaste kom hem?
– Men ni kommer hit och vill gräva upp gamla saker.
Byn ligger i ett historiskt område, Volynien. I dag en del av nordvästra Ukraina. Före andra världskriget tillhörde området Polen, en smältdegel där det talades polska, jiddisch och ukrainska.
Ur denna smältdegel sipprade en ådra till Sverige. Därför finns Gabriel Itkes-Sznap. Han är född i Stockholm år 1985, litteraturkritiker i DN, doktor i estetik vid Södertörns högskola och poet. Uppvuxen i Solna.
Att han över huvud taget existerar är bara en slump. Hans förfäder borde inte ha överlevt.
Morfar Hersz Itkes var från Osova. Mormor Hela Cukierman var stadsflicka från fattigkvarteren i Lublin.
Farfar Josef, som dog innan Gabriel föddes, kom från Drohobycz (i dag Drohobytj). Han hade författaren Bruno Schulz som teckningslärare i skolan. Schulz sköts av tyskarna i ghettot 1942.
Farmor Anna Sznaps födelseplats var Lviv, en stad hon aldrig återvände till. Och som hon alltid bar med sig.
– Min farmors verkliga hemstad var inte Warszawa som hon bodde i efter kriget. Eller Stockholm där hon dog. Det var Lviv. Jag tror inte att någon av dem uppfattade det som att de var från Ukraina, området var ju polskt, säger Gabriel.
Då hette staden Lwow och hade den tredje största judiska befolkningen i Polen. Den så gott som förintades av tyskarna under andra världskriget. Bara under de första dagarna av tysk ockupation i början av juli 1941 dödades cirka 4 000 judar i pogromer.
Lynchningarna uppmuntrades av tyskarna. Ukrainska nationalister samt polska och ukrainska civila deltog. En ukrainsk folkmilis som grundades av OUN (Ukrainska nationalistorganisationen) var drivande när judarna jagades längs gatorna.
Fakta.OUN, UPA och judarna i Ukraina
OUN (Organisationen för ukrainska nationalister) grundades år 1929 medan västra Ukraina var en del av Polen. Dess mål var att skapa en ukrainsk nationalstat och en av metoderna var politiska mord. Ledaren för den radikala vingen OUN (B) var Stepan Bandera. Dess militära gren, UPA (Ukrainska upprorsarmén), grundades år 1942.
När tyskarna invaderade Ukraina 1941 ingick två specialtränade ukrainska bataljoner i Wehrmacht, Roland och Nachtigall. Den sistnämnda leddes av Roman Sjuchevytj. Nachtigall-bataljonen deltog i massmord på judiska byar utanför Vinnytsia sommaren 1941. Många befäl och soldater i dessa bataljoner blev senare medlemmar i UPA.
I Lviv deltog OUN-ledda miliser i pogromerna mot judar sommaren 1941. OUN och UPA deltog i massakrer på både judar och polacker mellan 1941 och 1943.
Över 98 procent av Volyniens judar massakrerades. Provinshuvudstaden Rivne, hundra kilometer söder om Osova, var en knutpunkt. Här dödades 17 500 judar på tre dagar. Den 17–19 november 1941 fördes de till tallskogen Sosenki fyra kilometer öster om centrum, tvingades ställa sig på kanten till färdigt grävda schakt och sköts.
Folkmordet på judar kallas Förintelsen. Ett ord som Gabriel egentligen ogillar. Han tycker att det låter ”för sirligt”.
– Det låter nästan lite fint. Utrotning är ett lämpligare ord.
Upp till tre miljoner judar mördades längs östfronten i Ukraina och Belarus. På fackspråk kallas det här massmordet ”Holocaust by bullets”. Det är en översättning av den franska titeln ”La Shoah par Balles”, en bok av Patrick Debois som kom ut 2007.
Tekniken att i stor skala gasa ihjäl människor testade nazisterna i Polen. De valde med omsorg ut en ort för ändamålet, Belzec. Byn, som hade goda järnvägsförbindelser, låg mellan två stora judiska centrum: Lviv där Gabriels farmor bodde, och Lublin som var mormors hemstad. Där öppnades det första tyska förintelselägret i början av 1942.
Judarna gasades till en början ihjäl i träbaracker. Tyskarna använde sig av kolmonoxid, som de pumpade in i gaskamrarna med hjälp av stora dieselmaskiner.
– Auschwitz är symbolen för Förintelsen, men Belzec säger ännu mer om vad det handlar om, anser Gabriel. 450 000 människor mördades på 9 månader. Två personer överlevde. Två!
Före andra världskriget hade Ukraina en av de största judiska minoriteterna i Europa. De flesta judar bodde i städer och hade yrken som skräddare, hantverkare och köpmän. Därför är Gabriels morfars by Osova (på polska Osowa) speciell. Den grundades enligt tsardekret som en så kallad judisk jordbrukskoloni på 1800-talet.
– Endast judar fick bo där. Och till en början fick de inte resa därifrån, planen var att invånarna skulle bruka jorden. Kan du tänka dig – judiska bönder! säger Gabriel.
Jorden visade sig emellertid vara av dålig kvalitet. Många av invånarna i Osova kom i stället att försörja sig som gårdfarihandlare. Gabriels morfar Hersz Itkes var en from ung man och assistent till rabbinen. Han översatte heliga texter från hebreiska till jiddisch, innan han bytte bana och blev socialist.
När tyskarna kom till Volynien hade Gabriels morfar Hersz Itkes lämnat Osova och anslutit sig till polska bataljonen i Röda armén. Det räddade hans liv. Mamman och systrarna gick under.
I Lublin lyckades Gabriels mormor, Hela Cukierman, fly staden strax innan gettot inrättades. Tillsammans med en väninna vandrade hon österut. De unga kvinnorna gömde sig på dagen och gick på natten. Tills de hittade sovjetiska partisaner.
Under tiden blev Helas mamma och större delen av hennes tolv syskon mördade. Antingen i Lublins getto eller i förintelselägret i Belzec.
Även farmor Anna Sznap lyckades fly gettot i Lviv. Hennes mamma och syster blev kvar där och gick under, men hon smugglades ut med falska papper och tog sig till grannstaden Velyki Mosty. Där gömde hon sig i ett skjul tillsammans med en prostituerad. Kvinnan tog emot tyska soldater i gömstället.
Efter kriget träffades Hersz och Hela i den polska staden Walbrzych. De blev ett par och bildade familj. År 1968 skulle de alla tvingas fly på nytt, undan en antisemitisk våg i Polen. Tusentals judar flyttade till Sverige, bland dem Hersz, Hela, Anna och deras barn. Vid det laget var Anna redan änka.
Mormor lärde mig att älska såpoperan ’Glamour’
Mormor, morfar och farmor blev en viktig del av Gabriels uppväxt.
– De besökte oss hela tiden. Vi sov ofta över hos dem. Plockade blåbär, bakade mycket söta efterrätter och såg på dåliga tv-serier tillsammans. Mormor lärde mig att älska såpoperan ”Glamour”.
Gabriels första hemspråk var polska. Både farmor och mormor talade en urban stadspolska, medan morfar bröt på jiddisch. Uppvuxen i en liten by hade han lärt sig polska senare i livet.
Om sin mördade familj sade han aldrig ett ord.
– De var väldigt närvarande för oss barnbarn. Men ärligt talat vet jag inte hur väl jag egentligen kände dem.
Gabriel Itkes-Sznap och jag råkar bo i Berlin samtidigt. Jag stöter ihop med honom på Katolische Akademie i februari 2025, på ett föredrag av Göran Rosenberg. Då har han redan satt i gång sitt projekt: Att åka till Ukraina och ta reda på vad som hände hans släkt.
Det ska bli en bok. Men han behöver hjälp.
På ett fik i saluhallen i Kreuzberg börjar vi planera vår resa. Gabriel kan det judiska arvet i Ukraina, jag kan landet och språket.
Jag blir hans dörr till det ukrainska samhället. Och han blir min dörr till ett Ukraina som har varit mig förborgat. Ett land som inte går att föreställa sig utan sin stora judiska minoritet, utan polska språket och jiddisch.
Det land Ukraina var före andra världskriget. Som är borta.
Efter kriget gjorde Sovjetunionen och Polen ett folkutbyte. Ukrainare på polska sidan av den nya gränsen flyttade till den ukrainska sidan, det vill säga till Sovjetunionen. Polacker flyttade till polska sidan. Det vill säga de polacker som fanns kvar, efter att minst 90 000 hade massakrerats av UPA. (Som en hämnd mördade polska partisaner cirka 10 000 ukrainare.)
Polens gränser före och efter andra världskriget
Men den grupp som effektivast mördades var judarna. Bara en spillra fanns kvar. De flesta lämnade landet och flyttade till Israel, USA eller Sverige.
Volynien blev monoetniskt och enspråkigt. Ett nytt och konstgjort tillstånd i denna del av Europa.
En tidig julimorgon 2025 plockar Gabriel upp mig i Tempelhof i Berlin. Vi kör mot Rivne. Första delen av bilresan går genom Polen, ett land där Gabriel är som hemma. Han kan språket och känner sig bekväm i kulturen, uppvuxen som han är i sin polsk-judiska släkt.
När vi har kommit över gränsen till Ukraina säger jag att han ska testa med att tala polska. Det fungerar bra – i västra Ukraina är polska gångbart. Ändå är Gabriel försiktig. Jag märker att där det går väljer han ofta att tala engelska, trots att många ukrainare förstår polska bättre.
Men han vill inte sticka ut. En svensk som talar engelska är normalt, en polsktalande svensk avviker.
Längs vägen mot Osova är höskörden redan i full gång. Vid åkerkanterna står selade hästar framför räfsan. Vägen blir gradvis sämre, när vi är cirka tio kilometer från byn är vi tvungna att krypa fram. Ibland är hjulspåren så djupa att vi måste köra av vägen och fortsätta på fältet.
Senare i byn visar det sig föga överraskande att vi har fått en punka. Eftersom vi är i Ukraina löser sig saken på fem minuter. Däcket repareras hjälpligt av en bybo så vi klarar tillbakafärden till Rivne.
Osova har varit isolerat under större delen av Sovjettiden. Fortfarande är det mycket fattigt.
– När mina barnbarn från Kiev var här ville de gräva upp massgraven, för att se om det går att hitta något guld. Det förbjöd jag dem, säger Sofia där hon står vid gräsplätten.
Jag måste anstränga mig för att översätta åt Gabriel i neutral ton. Den här sortens detaljer ger jag honom senare. Om han reagerar på vad hon säger kanske hon slutar berätta.
Men Sofia ser att jag är illa berörd. Hon frågar mig vad jag egentligen säger till Gabriel.
– Vad är det för språk ni talar? Kanske ni säger något elakt om mig. Jag förstår ju inte.
Det är första gången jag möts av misstänksamhet i Ukraina. Vanligtvis är ukrainare lätta att ha att göra med. Men i det här projektet får jag hela tiden anstränga mig för att skapa förtroende.
På stadsarkivet i Rivne måste jag insistera länge för att vi över huvud taget ska bli insläppta. När jag talar om vårt ärende säger den unga arkivarien:
– Itkes? Det är ju ett judiskt namn.
– Precis. Hans morfar levde här.
– Men vi har ju inget med det att göra! Judarna hade sina egna arkiv. Här finns bara de kristna församlingarna.
Några månader senare samma höst besöker vi stadsarkivet i Lviv. Vi blir vänligt mottagna och Gabriel sitter där i två dagar. Han hittar några roliga detaljer, till exempel att farmors föräldrar Hersz och Helena Chuwen har röstat i kommunalvalet på 1930-talet.
Men ingenting om deras död. Det var visserligen väntat.
– Jag vet att många uppgifter har försvunnit. Det är som det är, säger han.
Gabriel kallar det att ”vila i att det oftast inte finns några svar”. Men jag märker att han inte vilar. Han letar och letar, ibland blir det napp. Sin farmors fars dödsattest hittar han senare i ett digitalt arkiv. Hersz Chuwen svalt ihjäl, dog på gatan och ska ha begravts i Lviv.
Var vet ingen. Gravplatsen finns inte mer.
När vi gör intervjuer behöver jag inte översätta vissa saker – via polskan förstår Gabriel många ukrainska ord. Men han är nöjd med att ha mig som tolk, en slags sköld mellan honom själv och det han forskar i.
Då vi kör de långa sträckorna mellan Berlin och Lublin, Lviv och Osova diskuterar vi identitet. Judiskhet och finlandssvenskhet. Intrasslade historier där språk och kulturer levt parallellt under skiftande imperier. Resultatet är inte rätlinjigt och logiskt, och därför ofta obegripligt för majoriteter. Finlandssvenskar och judar har helt olika öden som minoriteter, men att alltid vara tvungen att förklara sin existens har vi gemensamt.
Lviv hade omkring hundra synagogor före andra världskriget. De flesta är förstörda, på några undantag när. Ett sådant är Jacob Glanzer shul i centrala Lviv, byggd i slutet av 1800-talet i nybarockstil. Under sovjettiden fungerade den som idrottshall. Nu renoveras den ståtliga stenbyggnaden och ska bli ett kulturcentrum.
Arbetet ser ut att framskrida långsamt. Byggnaden är full av bråte.
– Folk lämnar landet. Både judar och icke-judar. Det börjar bli ett problem för oss att få ihop till en minjan när vi ska be, säger Oleksandr Nazar, som leder renoveringsarbetet av synagogan.
En minjan betyder tio vuxna personer. Så många behövs för att man ska kunna utföra de judiska religiösa ritualerna. Fast Oleksandr säger att det inte är så noga i praktiken.
– Fördelen med att vara få är att det är bra för säkerheten. För den som vill sätta i gång med pogromer är vi svåra att hitta.
Ukrainarna blir angripna under förevändning att de är nazister. Det är ju vanvettigt
Den judiska nationalsporten galghumor är något som även Gabriel behärskar. Alldeles särskilt sätts hans förmåga på prov under det här projektet. För Ukraina är inte ett land som någonsin har gått till botten med sin egen skuld när det gäller folkmordet på judarna. Det var tyskarna som utförde det, men med benägen hjälp av ukrainare, inte minst av partisanorganisationen UPA. En organisation som är hjälteförklarad i Ukraina och som president Zelenskyj nyligen döpte ett arméförband efter.
Nu kämpar Ukraina för sin existens. Gabriel vet att han måste förhålla sig till det.
– Jag förstår det såklart. Ukrainarna blir angripna under förevändning att de är nazister. Det är ju vanvettigt. Och så kommer jag dragande med den här gamla historien om judarna.
Under våra resor uppstår många situationer där jag känner hur det skaver.
Sofias kommentar vid massgraven: Man kan ju inte veta säkert att det är judar som ligger där. Kanske är det helt andra personer?
Terrormuseet i Lviv, som beskriver antisemitismen som ett polskt fenomen, trots att den är historiskt dokumenterad i bägge länderna.
En ung kommunal tjänsteman i Kostopil, som säger att det var konstigt hur de rika judarna kunde gå med på att leva så eländigt som i Osova. Just detta upprepande av en urgammal antisemitisk stereotyp får Gabriel att reagera.
– Judarna i Osova var fattiga gårdfarihandlare. Men tydligen samtidigt rika eftersom de var judar?
Själv är jag inte förvånad. I de flesta postsovjetiska länder är människorna upptagna av att bygga sin egen identitet. En egen historia, helst ärorik. Judarna passar aldrig in där. Och ens egna brott mot judarna passar synnerligen illa.
Det finns en slentrianmässig antisemitism, inte aggressiv eller öppen, utan förströdd och omedveten. Den diskuteras aldrig. Självkritik är ingenting utmärkande för folk som har levt i diktaturer och som ofta sett sin egen kultur och sitt språk förtryckas. De är själva offer, och offer behöver inte syssla med introspektion.
I februari 2026 får jag ett överraskande meddelande av Gabriel.
– De ska bygga ett monument! Och de har planterat tujor! Vi måste åka!
Byn Osova ska alltså resa ett monument över de mördade judarna. Gabriel ska skriva texten och vi är inbjudna att närvara på invigningen. Processen kom i gång efter att vi besökte byn och Gabriel varit i kontakt med en ukrainsk-judisk organisation, som dokumenterar judiska massgravar i Ukraina.
Det är Gabriel som betalar för monumentet, motsvarande ungefär 5 000 kronor. Något han betraktar som en pipa snus.
– Ett litet monument till judarna som mördades här. Det är ingen stridsförklaring och inget hjältedåd. Jag vet inte vad det åstadkommer.
Men, säger han, det känns ”bra och rimligt”.
En iskall aprildag kör vi än en gång vägen från Rivne till Osova. Några kilometer före byn upprepar sig scenen från i fjol och Gabriel kör rakt ner i ett potthål. Smällen är ordentlig, snart blinkar varningslamporna rött så vi måste stanna.
En stor pöl av olja har brett ut sig under bilen. Byäldsten kört ifatt oss, ringer prompt efter bärgningsbil och kör oss sista biten.
Hela byn inklusive en lång rad skolbarn står uppradade och väntar på oss. Minnesmärket är en enkel svart stentavla där Davidsstjärnan har ristats in. En text författad av Gabriel på ukrainska, hebreiska och engelska. ”Till minne av Osovas judar som mördades här under Förintelsen 1941–1944, och vilkas sista viloplats detta är.”
Gabriel kallar texten ”sin mest begripliga dikt”.
Den judiska begravningsplatsen, ifjol övervuxen, är uppstädad. Gräset har klippts kort så att gravstenarna syns tydligt. Sofia står längst fram i folksamlingen och vinkar till oss, hon är stolt över att känna hedersgästerna. Vi går fram och omfamnar henne.
En kvinna – byns pensionerade folkskollärare – kommer fram till mig. Hon säger mycket bestämt:
– Folk här hjälpte judarna! Det var många här som gömde judar, de riskerade sina egna liv.
För säkerhets skull upprepar hon frasen flera gånger. Jag har inte ens ställt någon fråga om saken.
Invigningstalet som ska hållas har Gabriel fått läsa på förhand. Därför har han hunnit förbereda sig mentalt på att det strängt taget inte är ett tal till judarna som mördades i den här byn år 1941, utan ett tal om dagens krig. Ukrainarna jämförs med judarna. Judarna mördades under andra världskriget, nu är det ukrainarnas tur att bli massakrerade. Dessutom inleds talet med hälsningen ”Ära till Ukraina” (Slava Ukraini), som användes av UPA – en organisation som var med om att mörda judar.
Gabriel vill hålla sig i bakgrunden, men jag viskar strängt till honom att han måste säga något. Byborna förväntar sig det. Han samlar sig, går fram och tackar byn Osova för att detta monument har rests. Jag översätter till ukrainska.
Vinden är iskall, solen stark och klar.
Precis innan vi ska gå kommer Sofia fram till oss med ett ärende av praktisk natur.
– Ni borde hägna in monumentet. Korna betar ju här. De kommer att fälla stenen om ni inte bygger ett staket.
Sedan kommer byäldsten och sveper i väg med oss på lunch.
Tillbaka i Berlin träffas Gabriel och jag på vårt fik i Kreuzberg. Han har fortfarande dubbla känslor.
– Det här med att likställa utrotningen av judarna med Rysslands krig mot Ukraina … den parallellen fungerar inte. Och det är klart, att avtäcka ett monument till sin mördade familj och så inleds det hela med en hälsning ursprungligen använd av människor som hatade judar … Min morfar hade kanske inte varit stormförtjust.
Ändå är han egentligen inte besviken.
– Jag är kanske ändå mer … intresserad. Fascinerad. Är det rätt ord? Fascinerad av alla aspekter. Av hur människan är. Man gör stora moraliska postulat. Men i själva verket är allting mycket mer intrasslat.
Dessutom, säger Gabriel, är han tacksam mot Osovaborna.
– De tillät monumentet trots kriget. De slåss för sin överlevnad, män från byn har stupat vid fronten. Ändå gick de med på det här. Och nu står stenen där. Jag talade med min mamma och hon sade: Det som sades under ceremonin kommer att försvinna, men stenen är där.
Det handlar ju bara om att slå fast vad som verkligen har hänt. Att återföra lite sanning, säger Gabriel.
– Även om Sofia hade rätt. Den står förstås bara där tills korna kommer och river ner skiten.
Fakta.Gabriel Itkes-Sznap
Gabriel Itkes-Sznap är född 1985. Han debuterade som poet 2015 med diktsamlingen ”Tolvfingertal” (Albert Bonniers förlag), som nominerades till Borås tidnings debutantpris. Sedan dess har han bland annat gett ut ”Himlen till munnen tången till hjärtat” (2021) och ”Predikaren” (2024).
Han är också verksam som översättare och som litteraturkritiker i Dagens Nyheter. I december sätter han upp Predikaren som föreställning på scenen Benhuset i Stockholm.