Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Att motverka antisemitism är ett stort ansvar. När Benjamin Netanyahu tystar kritiken med att påstå att Israel representerar alla judar och att kritik mot Israel därför är antisemitisk, leder det till att antisemitism reduceras till en politisk uppfattning. Det är mycket allvarligt och dessutom felaktigt: kritik mot Israel bland judar har alltid funnits och ökar nu snabbt. Nästan hälften av unga amerikanska judar anser faktiskt att den bästa lösningen på konflikten är att ersätta den judiska staten med en enda demokratisk stat (JVRC, 2026). De är alltså antisionister men inte antisemiter.
Medvetenheten måste vara, och är enligt min 50-åriga erfarenhet, i allmänhet hög. Men bland alla tiotusentals personer som passerat hade det varit förvånande om inte några missats
Naturligtvis kan människor med antisemitisk agenda dras till den antirasistiska rörelsen och solidaritetsrörelser för Palestina. Medvetenheten måste vara, och är enligt min 50-åriga erfarenhet, i allmänhet hög. Men bland alla tiotusentals personer som passerat hade det varit förvånande om inte några missats.
När det gäller Segerstedtinstitutets forskning uppvisar tyvärr föreståndaren Christer Mattsson uppenbara brister i sitt vetenskapliga förhållningssätt (DN 23/6).
Redan på grundnivå lär sig studenter skillnaden mellan kvalitativ och kvantitativ forskning. Forskaren Mirjam Katzin formulerar detta mycket väl i en av institutets rapporter och skriver att hennes kvalitativa undersökning inte kan ge ”statistiskt säkra svar på hur fördelningen av olika åsikter och upplevelser ser ut i populationen i stort”, vilket innebär att resultaten inte är ”generaliserbara för den judiska befolkningen i Sverige som helhet”.
Även i kvantitativa studier är det svårt att få ett representativt urval eftersom ingen vet antalet judar i Sverige utanför församlingarna och dessa sällan nås av forskarna. Men trots att Katzins delstudie visar en stor variation av uppfattningar drar Segerstedtinstitutet i sin sammanfattning svepande och generaliserande slutsatser om ”judar i Sverige”.
Att Mattsson försvarar detta är ovetenskapligt och riskerar att uppmuntra en fördomsfull syn på judar som en homogen grå massa.
Ändamålet helgar inte medlen. Forskning och vetenskap är inte att söka bekräftelse på sin uppfattning utan att resonera klokt kring svagheter i sina studier och om olika tänkbara förklaringar till sina fynd, inklusive alla avvikelser. Så gör Brå i rapporten (2025) om judiska församlingars erfarenheter av antisemitism efter 7 oktober: ”Urvalet om 21 intervjupersoner medför att resultaten måste tolkas med viss försiktighet, och att de sannolikt inte kan generaliseras till samtliga judiska församlingar och organisationer. Det är också möjligt att en del av de personer som intervjuats har särskilt starka erfarenheter av utsatthet, eller ett stort engagemang i frågan, vilket kan ha påverkat hur utsattheten framställts i intervjuerna.”
Den lägsta förekomsten av antisemitism finns bland människor som sympatiserar med V och MP, partier med många anhängare inom den antirasistiska rörelsen
Till sist: samtidigt som Mattsson riktar fokus på den antirasistiska rörelsen så släpper Levande historia en rapport som motsäger hans tes. Den lägsta förekomsten av antisemitism finns bland människor som sympatiserar med V och MP, partier med många anhängare inom den antirasistiska rörelsen. Muslimer har en högre benägenhet till antisemitiska attityder men det finns också ”en tydligt högre benägenhet att hysa antisemitiska föreställningar bland dem som sympatiserar med Sverigedemokraterna” eller har högerauktoritära och konspiratoriska värderingar.
Om vi på allvar vill nå framgång i det viktiga arbetet att motarbeta antisemitism och rasism behöver vi kunna hålla flera tankar i huvudet: vi behöver vara tydliga med ord och begrepp, vara noggranna i vår forskning och rikta våra krafter åt rätt håll.
Henry Ascher
Barnläkare, professor i folkhälsovetenskap
Svar direkt från Christer Mattsson:
Henry Ascher undviker med god precision de argument jag framför och i stället för att bemöta dem, argumenterar han mot något som jag varken påstått eller diskuterat.
Varje enskild studie och datakälla har givetvis sina begränsningar och brister, men sammantaget pekar befintliga data mer eller mindre entydigt mot att antisemitismen har ökat.
I mitt förra svar (23/6) hänvisade jag till en rad studier om antisemitism som påvisar hur antisemitismen ökat i västvärlden efter den sjunde oktober 2023 och hur judar upplever den. Varje enskild studie och datakälla har givetvis sina begränsningar och brister, men sammantaget pekar befintliga data mer eller mindre entydigt mot att antisemitismen har ökat.
Med denna insikt kan Ascher fortsätta att välja att marginalisera antisemitismens utbredning eller bortse från dess koppling till Israel. Det är dock mycket enkelt att kritisera Israel utan att bli antisemitisk: genom att undvika att använda antisemitiska symboler, språkbruk och troper i sin kritik av landet. Den återkommande oförmågan att undvika antisemitism i kritik av Israel står i centrum för vår forskning på Segerstedtinstitutet, ett fokus vi delar med ett stort antal andra forskare inom fältet runtom i världen.
När Ascher, i strid med mer eller mindre hela det internationella forskarsamhälle som studerar antisemitism, kommer fram till att det inte är något större problem med den ökade antisemitismen, bortser han från verkligheten.
Hans ärende är att skydda en rörelse – den antirasistiska och propalestinska – som bevisligen har återkommande problem med antisemitism
Det gör han eftersom hans ärende varken är vetenskapen eller omsorgen om judars väl och ve eller, för den delen, demokratins skydd av minoritetsgrupper. Hans ärende är att skydda en rörelse – den antirasistiska och propalestinska – som bevisligen har återkommande problem med antisemitism. Jag förstår den reaktionen. Den är vanlig hos den som är engagerad i en rörelse eller en fråga.
Nu förhåller det sig emellertid så här enkelt: En skola som säger sig inte ha problem med mobbning är en skola man ska akta sig för. För den är mer mån om sitt rykte än om sina elever. Däremot är en skola som kan berätta vad den gör åt problemet med mobbning en del av lösningen. Samma sak gäller för den antirasistiska rörelsen: antingen tillstår man att man har problem med antisemitism och kan på så sätt bli en del av lösningen. Eller så hävdar man att man inte har problem – och då är man del av problemet.
Christer Mattsson
Föreståndare för Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet
Läs mer:
Christer Mattsson: Antirasister tar sig rätten att slå fast hur judar ska vara
Henry Ascher: Christer Mattssons luddigheter är en kränkning av många judar i Sverige
Christer Mattsson: Jag har förtjänat min rätt att uttala mig om den antirasistiska rörelsen