Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Syrran och jag och vår kusin på en skärgårdsbrygga, en sommarkväll för länge sedan. Jag hade fått följa med på nåder, de stora tjejerna skulle snacka killar. Men kanske var de utpratade vid det här laget, eller så var det inte lika kul när jag var med. I vilket fall gick samtalet i stå, och när det gick i stå började vi sjunga.
Jag ser det framför mig som en drönaråkning. Kvällsglitter över fjärden och kobbarna, en ensam eka vid vikens mynning, och där, på andra sidan båthuset, tre (hyfsat) välartade ungdomar som sjunger ”Den blomstertid…” och ”Nu grönskar det…”
I minnet låter det till och med vackert, trots att det omöjligt kan vara sant, eftersom jag var med. (Tro mig, detta är inte koketteri, jag har sedan länge försonats med min nyckfulla tonträff.)
Efter ett tag kom vi inte på några fler sånger och det blev tyst – ett horror vacui för oss socialt nervösa. Men så sade någon ”sjung en sång som börjar på p” – och kvällen tog ny fart.
Falskt förstås, men med ett jäkla engagemang!
Jag vet inte hur det var för de andra, men jag tog med mig idén hem och föreslog den ofta. I min bekantskapskrets blev ”Sjung en sång som börjar på p” ett standardnöje, en förfestfavorit, ett slags Hitster för 90-talet. Och nu, under dessa dagar när livet känns så förbannat allvarligt, vill jag dela med mig av mitt lyckopiller. Så, här är lekens noggrant framfestade regler.
1. En person säger en bokstav, vilken som helst, och det gäller för övriga att först börja sjunga på en sång som a) heter något som börjar på bokstaven, b) vars allra första ord gör det eller c) vars refräng gör det.
2. Om två, eller fler, börjar sjunga ungefär samtidigt vinner den som får med sig de övriga i sången. Det gäller alltså att sjunga med – och att hellre välja medryckande hittar än smarta obskyriteter.
3. Den som tar hem spelet säger en ny bokstav. Och så börjar man om.
Tips: Erfarenheten säger att det är gott med ett glas vin till sången. Blir dessutom som valla för stämbanden.
Den allra första gången leken lektes, därute på Blidö, klämde jag i med ”Personliga Person”. Falskt förstås, men med ett jäkla engagemang. Min kusin tittade bara förundrat på mig: ”Är det där en riktig låt? Det låter som något du har hittat på själv”.
Så, kära läsare, minns ni inget annat av detta kåseri, vill jag att ni minns detta: Herr B har auran av en person som kan improvisera fram ”Personliga Person” på en skärgårdsbrygga, en kväll när solen just gått ned och ingenting av allt som känns tungt just nu ännu har hänt.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Sista gången jag hyllade Hitler
Herr B-klassikern: Är detta historiens roligaste tidningsanka? (2024)
Fler lektips: Föreslår du denna är du ”pinsam” – men detta går alltid hem
