”Så! Tydliga och obestridliga franska visum har klistrats in i våra pass. Om två dagar lämnar vi Turkiet.”
Lev Trotskij skriver dessa rader i sin dagbok den 15 juli 1933 under rubriken ”Farväl till Prinkipo”. I fyra år har han levt i exil på denna ö efter att ha landsförvisats av Stalin. Han skriver att det är en ö av stillhet och glömska, ”en utmärkt plats för den som arbetar med pennan, särskilt under höst och vinter när ön blir öde och morkullorna uppenbarar sig i parken.” Här finns inga avbrott eller distraktioner, inga teatrar eller biografer. Bilar är förbjudna. Nyheter om världen kommer bara efter långa fördröjningar. Han frågar sig om det finns många sådana platser i världen.
När jag och min turkiska fru tillfälligt bosätter oss på Büyükada – Prinkipos nuvarande namn – i väntan på spanskt visum är det svårt att inte tänka på Trotskijs exil. Vintern har precis börjat släppa sitt grepp om ön utanför Istanbul. Morkullorna syns inte längre i parken.
Trotskij var långt ifrån den första att hamna här ofrivilligt. Från tidig bysantinsk tid och genom århundradena därefter har dessa så kallade Prinsöarna tjänat som en plats dit makten fört dem som behövt förpassas från historiens centrum till dess utkanter. Oönskade prinsar, patriarker och störtade kejsare har här en gång vandrat samma branta backar och blickat ut över samma horisont.
Vår egen exil beror inte på att vi har drivits bort. Vi har bara aldrig släppts in. Mitt svenska medborgarskap och vårt äktenskap är inte tillräckligt för att kunna flytta till Sverige. Efter drygt ett år av processer, ansökningar och överklagningar har min fru fått slutgiltigt avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd. Ännu ett år har passerat av att inte kunna börja vårt liv tillsammans på riktigt.
”Det är fritt för alla människor att skicka in en ny ansökan”, sade Ulf Kristersson nyligen apropå de tonåringar som utvisats strax efter att de blivit myndiga. Det låter generöst och enkelt. De tonåringar som har fått sina liv omkullkastade och kastats ut i ovisshet har rätt att ansöka på nytt. Det är sant. Ingenting stoppar dem. Ingenting stoppar oss heller.
Men varje ny ansökan innebär att börja om från början utanför landets gränser i en process med en handläggningstid på 18 månader. En process som påminner om ett spel vars regler endast ena spelaren känner till och där varje bristande formulering, varje saknat dokument följs av ett nytt avslag och ytterligare fördröjning. Ett spel där reglerna förblir dunkla ända tills man brutit mot dem och där straffet alltid är att börja om. Ett spel där spelplanen ständigt ändras och varje felaktigt drag innebär att man inte förlorar poäng utan månader och år av sitt liv.
Vi drömmer om att kunna samla våra böcker i en gemensam bokhylla. Om att skaffa barn innan vi är för gamla. Om att ha ett hem att kalla vårt eget. Vad är liv utan tid?
Vi har våra rättigheter, men de väger lätt mot myndigheternas övertag i tid. För Migrationsverket kvittar det om en ansökan tar två veckor eller två år att behandla. Tid utgör ingen kostnad för dem. Men för oss är tid det mest dyrbara som finns. Vi har inte råd att sätta den på spel igen och vänta på en tillåtelse som kanske aldrig kommer. Vi drömmer om att inte längre behöva leva ur en resväska. Vi drömmer om att kunna samla våra böcker i en gemensam bokhylla. Om att skaffa barn innan vi är för gamla. Om att ha ett hem att kalla vårt eget. Vad är liv utan tid?
I artikeln ”Stolen time” (2018) menar Shahram Khosravi, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet, att den som utvisas från ett land inte bara fördrivs spatialt utan också temporalt. Den utvisades morgondag tillhör plötsligt en annan plats; visionen av en framtid får ett abrupt slut. De år som har lagts ner på att etablera ett liv, stifta bekantskaper, bli förälskad, bygga en familj och en karriär rycks undan. I en handvändning raseras allt. Tiden stjäls, rövas bort i ett svep. Den utvisade skickas tillbaka till ruta ett.
För oss är ruta ett så långt vi kunnat komma. Sedan vi träffades för snart tre år sedan har vi levt tillsammans där vi har kunnat. Månader i sträck i Ukraina, Japan och Turkiet. Men inte i Sverige. Enligt EU-direktivet om rörelsefrihet inom unionen har vi rätt att bosätta oss i vilket som helst av medlemsländerna – förutom just mitt födelseland. Som EU-medborgare får jag flytta vart jag vill, och min fru har rätt att följa med. Men den fria rörligheten förutsätter att man faktiskt rör sig, flyttar från det land där man är medborgare. Annars gäller de nationella migrationslagarna.
Det innebär att vi finner oss i en sits där vi är mer välkomna i bokstavligen alla andra EU-länder än i Sverige. För att inte förlora mer tid bestämmer vi oss för att välja en plats i Europa där vi redan har rätt att bo. Valet faller på Spanien, där vi anar en glimt av värme och hopp.
Men i förberedelserna inför flytten påminns vi återigen om rättigheternas ihålighet. Det spanska konsulatet i Istanbul ska enligt EU-direktivet utfärda visum kostnadsfritt och skyndsamt till min fru. Det låter generöst och enkelt. Men när konsulatet gör sig onåbart och ansökan omöjliggörs – vad gör man då? Vi beger oss dit på vinst och förlust. Utanför konsulatets murar stöter vi på människor med erfarenheter som speglar våra. En georgisk man har mejlat 17 gånger utan svar. En sydamerikansk kvinna har försökt ringa konsulatets fyra telefonnummer varje dag i en vecka. De har sina rättigheter. Ingen påstår motsatsen. Men var syns dessa rättigheter i praktiken?
Till skillnad från en vanlig mur stoppar gummimuren dig inte – den låter dig studsa tillbaka utan att någonsin få fäste
Mellan rättigheterna och verkligheten finns en gummimur. Det italienska begreppet il muro di gomma myntades efter den så kallade Usticamassakern den 27 juni 1980. Ett passagerarflygplan exploderade under oklara omständigheter över Tyrrenska havet och störtade utanför ön Ustica. De journalister som undersökte händelsen och sökte svar från myndigheterna möttes inte av avslag utan av tystnad, motsägelser och utdragna dröjsmål. Till skillnad från en vanlig mur stoppar gummimuren dig inte – den låter dig studsa tillbaka utan att någonsin få fäste.
För dem som söker sig till Sverige eller Europa utgör gummimuren ett påtagligt och svårforcerat hinder som ingen låtsas om. Det står dem fritt att ansöka. De har sina rättigheter. Men den som inte har ett överskott av tid sållas bort. Den som inte är enträgen i sina kontaktförsök får aldrig chansen att lämna in sin ansökan. Den som inte är insatt nog i lagarna för att hitta rätt information eller för att överklaga ett avslagsbeslut kommer aldrig att lyckas.
Simone Weil hävdar i ”Att slå rot” (1949) att människans behov av rötter är både det mest grundläggande och det mest förbisedda behovet. Hon menar också att ett för stort fokus på rättigheter riskerar att dölja människans faktiska behov. Det räcker inte att konstatera att en rättighet existerar. Det är först genom motsvarande plikter hos människor och myndigheter gentemot rättighetsinnehavaren som rättigheterna blir mer än bara tomma ord. En rättighet i sig själv betyder ingenting. Rättigheten att ansöka säger ingenting om de kostnader den sökande tvingas bära: pengar, tid, sömnlösa nätter och en stress som långsamt nöter ner både värdighet och framtidstro.
I våra försök att komma in på konsulatet för att lämna in vår ansökan stoppas vi, som i en fabel, av tre vakter
I våra försök att komma in på konsulatet för att lämna in vår ansökan stoppas vi, som i en fabel, av tre vakter. Tre vakter som i turordning öppnar luckan i den förstärkta dörr som håller människor ute. Tre vakter som bjuder motstånd på varsitt sätt, hävdar att det visum vi vill åt inte existerar, att de rättigheter vi åberopar inte gäller, att vi gör bäst i att vända om. Först efter tre mödosamma diskussioner beviljas jag ensam – min fru måste vänta utanför, rättigheter till trots – en audiens med visumhandläggaren och släpps in på området. Därefter går det fort. Handläggaren är tillmötesgående. En vecka senare får vi vårt godkännande. Ett tydligt och obestridligt spanskt visum klistras in i min frus pass.
De sista dagarna på ön innan vår avfärd till Barcelona förlöper i stillhet. När jag en gryning promenerar mot färjan in till Istanbul passerar jag en gammal labrador liggande på trottoaren. Den reser sig sömnigt och leder mig plikttroget hela vägen till hamnen två kilometer bort. Halvvägs dit, nere vid vattnet, ligger det hus där Trotskij tillbringade sin sista tid på ön, där han sannolikt skrev ”Farväl till Prinkipo”. Nu återstår bara ruiner. Fastigheten är omgiven av buskage, stängsel och taggtråd.
I texten återkommer han till havet, som han beskriver sig som mer förtrogen med än med ön själv. ”Man glömmer aldrig, inte ens för en minut, att Prinkipo är en ö – havet är direkt utanför fönstret, och det går inte att gömma sig från det var man än befinner sig på ön”, skriver han. Efter en utläggning om sin relation till Marmarasjön och fisketurerna med greken Charalambos avslutar han med orden: ”På gott och ont är kapitlet Prinkipo avslutat”. Sedan följde kortare perioder i Frankrike och Norge innan han gick sitt slutliga öde till mötes i Mexiko, mördad av en katalansk stalinist.
För mig och min fru är det inte bara vistelsen på Prinkipo som lider mot sitt slut. På gott och ont tar vi farväl av drömmen om ett liv i Sverige.
Läs mer:
Thomas Wedérus: Därför kan vi ändå lita på den bedrägliga månen
