– Käre herr Kadyrov, säger det ryska utrikesministeriets slagfärdiga talesperson Maria Zacharova, och riktar sig rakt till tv-kamerorna och Tjetjeniens ökände diktator.
Därefter bjuder hon in Yle-journalisten Erkka Mikkonen att besöka Tjetjenien för att ta reda på om det finns homosexuella i Tjetjenien eller inte.
Mikkonen har precis ställt en fråga om hur det ryska utrikesministeriet ställer sig till förföljelsen av homosexuella i Tjetjenien, efter rapporter om kidnappningar och mord.
”Ditt favorittema”, säger Zacharova.
– Nu finns bara en sak kvar att göra: packa dina väskor. Du är väl inte rädd? säger Zacharova menande, och spänner blicken i Mikkonen.
Klippet från ryska utrikesministeriets presskonferens 2017 finns på Youtube och har setts nästan två miljoner gånger.
Det blev en vändpunkt för Mikkonen. Tills dess hade han inte talat offentligt om sin egen sexuella identitet eller att han levde med en man. Han hade inte velat kategoriseras.
Nu gav han Zacharova motstånd och envisades. Någon propagandaresa tänkte han förstås inte åka på.
När han gick ut ur salen bultade hans hjärta hårt, och meddelanden från oroliga vänner och partnern Fjodor trillade snart in i telefonen. Klippet spreds som en löpeld.
– Nu blev jag starkt stämplad som homo. I den situationen började jag fundera på varför jag velat dölja saken, och förstod att det gör mig svagare. Jag insåg att min identitet är en tillgång, och inte något jag behöver dölja eller skämmas för, säger Mikkonen.
Det var också den insikten som fick honom att börja fundera på att skriva en bok. Och nio år senare, i vintras, utkom boken Homona Putinin Venäjällä (Homo i Putins Ryssland).
– Så på sitt sätt kan jag tacka Zacharova för att det blev en bok. Händelsen skapade en motreaktion som fick mig att vilja kämpa.
När Erkka Mikkonen första gången flyttade till Ryssland för att bo där permanent år 2009 upplevde han stämningen som fri. I Finland hade han studerat ryska språket och kulturen, och hade också varit utbytesstuderande i S:t Petersburg och Moskva.
– S:t Petersburg kändes som en jättestor stad där allt var möjligt, och nya äventyr väntar vilken sekund som helst. Det var befriande, och det kändes lätt att lära känna nya människor, säger Mikkonen, som vuxit upp i Kouvola.
I S:t Petersburg fanns gayklubbar och regnbågsaktivister. Samtidigt var homosexualitet något som de flesta valde att hålla för sig själva och inom den privata sfären.
– Inställningen till regnbågspersoner var snarast likgiltig. Det var inget man pratade om, på gott och på ont.
Genom en dejtingsajt träffade han en stilig ung man, Fjodor, som han senare skulle gifta sig med i Finland.
Men tills vidare njöt de av friheten, kulturen och varandra i S:t Petersburg. Fjodors familj välkomnade den nya partnern – något som inte var en självklarhet.
Men stämningen skulle snart förändras.
Parlamentsvalet i slutet av 2011 ledde till stora protester och anklagelser om valfusk, och presidentvalet där Vladimir Putin skulle väljas till sin tredje period stod för dörren.
I S:t Petersburg, som varit en frisinnad kulturhuvudstad, stiftades år 2012 en lag som förbjöd ”homosexuell propaganda” riktad till minderåriga. Året efter togs den i bruk i hela Ryssland.
– Tidigare hade Putin sökt stöd hos de liberala i städerna, men när de nu protesterade övergav han dem och sökte stöd hos mer religiösa och konservativa grupper utanför städerna.
I den strävan kunde man dra nytta av den homofobi som redan fanns, och traditionella familjevärden betonades allt mer.
– Jag ser det som ett helt strategiskt verktyg. Homofobin kunde utnyttjas för att stärka Putins och Kremls makt, det var ett medvetet val, säger Mikkonen.
Trots det gick livet sin gilla gång, det fanns fortfarande träffpunkter och gaybarer.
Mikkonen flyttade till Moskva för att börja arbeta som journalist för Yle, och Fjodor följde med. De flyttade in i sitt första gemensamma hem, en lägenhet i ett höghus från Stalintiden där väggarna pryddes av tjocka rosenmönstrade tapeter med glitter och kackerlackor höll till under kylskåpet.
Men Mikkonen var full av iver över det nya jobbet och den nya staden.
På helgerna dansade de på Cherti party, homodiskot som ordnades i Moskva där alla fick vara sig själva.
Till en början användes den nya lagen sparsamt men slumpmässigt. Men i samband med protesterna och maktskiftet i Ukraina 2014 och den ryska annekteringen av Krimhalvön skärptes retoriken ytterligare.
– Systemet bygger på att man ger enskilda slumpmässiga domar som håller folk på tårna och skapar en atmosfär av rädsla. Det gäller också för andra frågor och annan lagstiftning.
Budskapet var klart.
– Det var kanske det mest oroande. Att lagen gav ett budskap om att homos inte är jämlika människor, att de är farliga och att barn måste skyddas från dem. Den var också en signal till extrema grupper och säkerhetsmyndigheter att homos är människor som man kan och bör bestraffa.
Efter ett par år som Yles utsände i Sydamerika återvände Mikkonen till Moskva år 2019, nu som Yles korrespondent. Det var inte bara HBTQ-personers rättigheter som hade blivit sämre, utan också allt annat som rörde mänskliga rättigheter, rättsstat och demokrati.
Men Mikkonen var inte rädd för egen del, säger han.
– Jag tänkte att min status som utländsk journalist skyddar mig, och också min man. Alla ryssar lever under samma godtycke, jag var ändå privilegierad.
Han utgår från att han varit övervakad, men noterade aldrig att någon skulle ha varit i deras hem.
Däremot låg en hög takplattor en dag prydligt i en rad på golvet på redaktionen i Moskva, som ligger i utrikesministeriets byggnad där också utrikeskorrespondentens bostad ligger.
”Måste ha fallit”, löd svaret när man hörde sig för hos ministeriet.
– Det hängde säkert ihop med en kommande renovering, och att man velat ta bort gammal avlyssningsteknik som funnits i taket, gissar Mikkonen.
När Ryssland inledde sitt anfallskrig mot Ukraina i februari 2022 och censurlagarna skärptes blev läget kärvare också för journalister och aktivister.
För Fjodor fanns fler orsaker att frukta, och någon vecka efter krigsstart var han ute ur landet och på väg till Finland.
Mikkonen själv hade några månader kvar av sin korrespondentperiod.
På segerdagen, den 9 maj 2022, lämnade han slutligen landet mot en fond av militaristiskt firande och avgav sin sista rapport från tåget mot väst. Hans journalistvisum hade inte längre förnyats.
De sista månaderna hade varit tunga och att hålla isär arbete och privatliv gick inte längre.
– Efter anfallskriget har medborgarsamhället strypts fullständigt. Det finns fortfarande aktivister men de måste verka under jorden. Sexuella minoriteter har tvingats tillbaka i skåpet och transpersoners ställning är jättedålig.
År 2022 klubbades en lag som förbjöd all ”homopropaganda”, inte enbart upplysning riktad till minderåriga. I slutet av 2023 slog Rysslands högsta domstol fast att ”den internationella HBTQ-rörelsen” är en extremrörelse och förbjöd den i hela landet.
Det omfattar i praktiken vilken regnbågsaktivist som helst.
De flesta av Mikkonens ryska vänner har vid det här laget lämnat landet. Själv tänker han inte återvända, åtminstone inte som turist.
– Jag vill inte ge systemet något stöd.
Hur det blir i framtiden får man se. Just nu känns det bra att vara i Finland.
– Men säkert kommer jag någon gång att återvända till Ryssland.
Efter 15 år utomlands upplever Mikkonen att Finland förändrats till ett mycket mer öppet och tolerant samhälle.
– Men jag ville skriva min bok också för att visa hur statsmakten kan ta homofobin som sitt redskap, och hur snabbt man kan bygga upp bilden av en ideologisk fiende. Det kan ske var som helst, se bara på hur Trump lyft transfobin som ett slagträ.
Läs mer:
Ny rapport: Unga mer negativa till hbt-personer än till andra minoritetsgrupper
