Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Lena Cronqvist”
Värmlands museum, Karlstad. Visas t o m 17/1 2027
Lille ”Linus” på köksgolvet, målad 1970, grimaserar helt glatt. ”Två flickor i rött” från 1999 täpper till glasbehållarna med sina instängda föräldrar och ser underfundigt nöjda ut – inte alls djävulskt hämndlystna.
Så här sorglösa har jag aldrig upplevt Lena Cronqvists målningar tidigare. Värmland museums vita träväggar, stora fönster mot Klarälven och de ljusa luftiga rummen lättar verkligen upp stämningen. Ångesten lurar bakom hörnet men humorn tar över.
Redan 2010 köpte Värmlands museum skulpturen ”Hand i hand” som nu står i spegeldammen framför museets äldre del, ritad av Cyrillus Johansson. En mer kongenial placering får man leta efter. Verket har blivit lite av ett signum för museet och sammanfattar fint Cronqvist dubbelhet. Är barnen på väg ner i djupet? Eller bara förnöjsamt strosande vid stranden?
När Lena Cronqvist avled för ett år sedan var planerna på en retrospektiv redan i full gång. Själv hann hon inte delta som planerat men initialt diskuterades leken som tema. Åtskilliga grimaserande, koncentrerade eller fnissiga flickor möter oss följaktligen både på väggarna och bland de många bronsskulpturerna.
Vi får följa konstnärens liv kronologiskt från debuten i mitten på 1960-talet till de sista årens svartvita målningar i akryl och tempera. Hon kunde knappast se då men fortsatte ändå att skapa. Bland de över 150 verken finns även etsningar, akvatinter och vävar; tidiga oljemålningar av resor till varma stränder, sjukhusvistelser, borgerlig familjetristess och barnakrav.
Lena Cronqvist växte upp i Karlstad. Nog är det extra kittlande att verk som ”Middag med räkor” och ”Middag med jordgubbar” från 1974 utspelar sig bara ett stenkast från museet.
Enligt den fina katalogen ställde Lena Cronqvist undan duken och började på en ny om hon inte blev nöjd. Det ratade kunde hon sedan fortsätta med senare. Känns något bekant så kan man redan ha sett en variant i en serie men med andra detaljer och förskjutningar.
I hennes verk finns många konsthistoriska referenser men allt är inte nödvändigt att förstås. Med associationer åt olika håll blir bilderna mångfacetterade och det stämmer verkligen att hon gjorde det privata allmänt.
I motiven tittar det undermedvetna fram ur vrårna: ambivalensen till föräldrarna, frustrationen över det vardagsgrå och den allvarliga leken där allt kan hända.
Värmlands museum serverar Lena Cronqvist i helfigur. Att fånga ett så omfattande konstnärskap i två salar utan att det känns rumphugget är beundransvärt. På en gång pedagogiskt och lustfyllt.
Läs mer: Lena Cronqvist vände aldrig bort blicken från smärtan
Läs mer om konst på dn.se
