Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Joanna Górecka
”Öst. En ätkrönika”
Natur & Kultur, 228 sidor
Jag läser alltid Joanna Górecka i Göteborgs-Posten. Dels för att hon skriver skarpt och svängigt, dels för att jag oftast lär mig något jag inte visste att jag ville veta. ”Öst. En ätkrönika” gjorde jag därför en markering vid, när jag bläddrade igenom Svensk Bokhandels höstkatalog i somras.
Apropå säsongskataloger. På poesimässan nyligen, alltså den lilla roliga bokmässan på Tranströmerbiblioteket som bara består av poeter och poesiförlag, hamnade jag framför Ellerströms bokbord. Det slog mig att Anna Axfors nya roman, som annonserades i Svensk Bokhandel i våras, ännu inte kommit ut. Vad hände med den? ”Den är inte riktigt färdig, men den kommer”, svarade Ellerströms förlagschef Marie Pettersson. Tänk om fler bokförlag kunde agera så. Det är ju i praktiken ingen stor sak om en bok kommer ut senare än väntat, men är den tryckt så är den. Jag vet inte vilka som har arbetat med Góreckas manus, men någon borde ha satt ner foten. Sagt stopp, vänta, texten är inte riktigt färdig.
För så här är det: nästan allt som berättas i ”Öst. En ätkrönika” är intressant, drabbande och komplext. Gorécka som föddes i Kraków 1992 och några år senare kom till Sverige, har mycket att säga om mat, kultur, arv och identitet. Om ätandet som gemenskap, tröst och tradition. Men också det omvända, där ätandet förknippas med tvång och späkning. Om synen på andra kulturers matvanor och blindheten inför de egna. Om vad krig och svält gör med synen på mat. Och slutligen, i bokens sista del som heter ”Ät ät ät”, en hjärtskärande amningsdagbok med spalter av klockslag dygnet igenom som rullas ut sida efter sida.
Men något har hänt med Góreckas annars så stilsäkra språk. Det är som om hon spottar ut textbitar lite hipp som happ. Som om hon inte vågar stanna och andas i prosan. ”Öst” är vare sig krönika, roman eller diktsamling, snarare ett hastigt sladdande däremellan. En text heter ”Spottlibretto” och innehåller följande stycke: ”En gång bar de hur som helst in fel barn till mamma, nån ynklig liten grabb. Fadäsen upptäcktes vid blöjbyte, mamma fick panik, hade ju fött en flicka, vände upp och ner på världen. En sjuksköterska ryckte på axlarna, rotade fram rätt barn. Tror vi, men näsan tyder på det.”
Den typen av bråddjupa fall mitt i en pratig utsaga kan vara svindlande i en korthuggen krönika, här slarvas den bara bort. Det är frustrerande. Glöden finns ju, läs följande rader och begrunda:
i sju generationer
har vi skrivits in och ut ur kartan
utplånats och återuppstått
och du bor i Ikealand och vet inte vem Reymont är
tvi tvi
sju generationer det är mormorsmormorsmormor
I jämförelse med Sverige är Polen ett kulturland att ödmjuka sig inför. Władysław Reymont tilldelades Nobelpriset 1924 och har bland annat varit en stor inspiratör för den i Ikealandet så älskade Vilhelm Moberg. Tvi tvi alltså, men tyvärr inte så mycket mer än så.
Jag litar blint på Góreckas relation till potatispasta med strösocker. Jag tror att hon vet varför hennes släktingar återanvänder tepåsar till förbannelse och majonnäs ingår i varje ”högtidssallad”. Men den här formen fungerar inte. Poesin blir för slapp, prosan andtruten och krönikan saknar dagstidningens ramar. Jag kommer att tänka på Sara Gordans berättelse om vägen fram till vad som efter många år blev den täta romanen ”Natten”. Hon säger: ”Jag hade försökt skriva boken som dikter, prosadikter, till och med försökt dansa den” (Selma Stories 28/3 -22). Till slut hittade hon rätt avstånd och romanen kunde skrivas.
Nå, Górecka är ung och jag hoppas att hon vänder tillbaka till sitt starka material och växer in i författarrollen. ”Bröd och Mjölk”, ”Inkokt ruda”, ”Pölsan”, med flera; det finns många lyckade exempel på romaner där maten står i centrum. Frågan är om det verkligen är romanförfattare Górecka vill vara? Oavsett vilket behöver hon vässa sina verktyg.
Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur