Året är 2023. Brittiska The Guardian ska göra ett porträtt av den upphöjda professorn Jason Arday. Han är en omvittnat inspirerande föreläsare med en historia som väckt uppmärksamhet.
Han är svart, han är ung. Hans rastaflätor når till hans midja och hans blick utstrålar ett stoiskt lugn när porträttbilden tas.
Från att han föds i Londons södra arbetsklasskvarter av föräldrar från Ghana har han gjort en personlig och akademisk resa av astronomiska mått. Förenklat går den från en autismdiagnos med omfattande utvecklingsförseningar när det gäller förmågan att tala, skriva och läsa till att han som 37-åring utnämns till den yngste, svarta professorn någonsin vid Cambridge.
– Jag tror på ödet, säger han i artikeln och berättar för reportern att han fått över 200 000 uppmuntrande mejl från hela världen efter att hans liv och karriär uppmärksammats.
Kanske borde varningsklockorna ha ringt redan där? Sommaren 2026 möter han nämligen ett nytt öde – på bara några veckor har han gått från upphöjd och omhuldad till ifrågasatt och fuskanklagad. Och som av en slump är hans biografi ”Great and Unfortunate Things” planerad att ges ut om bara ett par veckor.
Men är berättelsen om hans liv sann? Har han dragit in 5,5 miljoner pund till välgörenhet? Har han sprungit 30 olika maraton på 35 dagar? Sprang han drygt 48 mil på tre dagar? Har han blivit hotad genom att någon lagt ett avhugget grishuvud utanför hans dörr? Och har han varit med i en dokumentärserie som hette Seven Up!, en serie som startade innan han föddes?
Allt ovan har han själv påstått, men inget av det har belagts. Det visar sig också att delar av Jason Ardays forskning ifrågasatts redan 2024, då av den kontroversielle forskaren och doktorn i filosofi, Nathan Cofnas som hävdar att Ardays avhandling från 2015, då han tog sin doktorsexamen i pedagogik vid John Moors university i Liverpool, innehåller över 100 passager som är rena plagiat. Han har även tvingats publicera rättelser i två olika akademiska tidskrifter.
Han har medgett felen i sina tidiga arbeten, och tillskrivit bristerna sin autism och bristfällig handledning under forskarutbildningen. Liverpools universitet, som utrett anklagelserna och friat Arday menar att de fel som begåtts är ”ärliga och rimliga”.
Jason Ardays forskning har haft fokus på hur högre utbildningar kan demokratiseras och bli mer inkluderande för etniska minoriteter och personer med så kallad neurodiversitet, det vill säga personer med diagnoser som adhd, autism och dyslexi.
Hans största kritiker, Nathan Cofnas kallar sig ”rasrealist”. Han har, vid just Cambridge, drivit tesen att i en strikt meritokrati skulle andelen svarta lärare vid Harvard vara i princip 0 procent. Att diskutera biologiska skillnader när det gäller begåvning är dock, sedan andra världskriget, svårt eftersom det påminner alla så starkt om nazism, har han uttalat.
Deras motsatta utgångspunkter har nu gett historien om Arday en ny dimension.
Handlar granskningen av honom om en rasistisk förtalskampanj? Har han använts som en symbol i debatten om mångfald och inkludering inom universitetsvärlden? Har han lyfts fram av välvilja av universitet och medier som gärna vill berätta om klassresor som inspirerar?
Även de som medgett att vissa av anklagelserna mot Jason Arday har substans har varnat för att de kan användas i det som kallas för ”kulturkrig”. Enligt en artikel som nyligen publicerades i The Guardian kan det faktum att Ardays främsta kritiker hyser kontroversiella åsikter om ras ha lett till att Cambridge tagit honom i försvar. De kallar anklagelserna mot honom för en ”avskyvärd smutskastningskampanj för att undergräva hans trovärdighet” och menar att han är världsledande inom sitt forskningsområde – utbildningssociologi.
Nu finns det två läger: de som menar att det inte går att belägga alla Ardays påståenden om hans leverne och att det är legitimt att ifrågasätta honom å ena sida. Å andra sidan anser man att granskningen av honom är oproportionerlig och ovanligt hård för att han är svart.
Biografin kommer hur som helst att ges ut som planerat, om några av uppgifterna om hans bravader har modifierats vill man inte kommentera. New York Times har dock ställt in en planerad intervju med honom inför boklanseringen.
Det kan finnas anledning att fundera över om det hela är en iscensatt pr-kampanj för boken eller om det är en journalistisk, fristående granskning med anledning av att den snart släpps. Hur som helst – uppmärksammad har historien, och därmed boken – i alla fall blivit.
Och i onsdags kväll meddelade dock Jason Arday att han lämnar Cambridge efter att universitetet beslutat att inleda en ny utredning.
Han behöver tid att läka, säger han till The Telegraph.