Det var under Vitus Berings sista expedition i Berings hav år 1741 som den tyske naturforskaren och upptäcktsresanden Georg Wilhelm Steller upptäckte en för människan dittills okänd, havslevande art. Däggdjuret fick namnet Stellers sjöko. Det var ett imponerande djur som kunde bli upp till 8 meter långt och väga kring 10 ton.
Endast 27 år senare, år 1768, förklarades arten utdöd. Anledningen var att de var enkla att jaga och gav rikligt med kött och späck. Något som förstås var mycket eftertraktat bland sjömän.
– På den tiden fanns det ingen föreställning om att en art kunde utrotas. Dåtidens människor trodde att naturen skulle ge och ge i överflöd, för alltid, säger den finska författaren Iida Turpeinen.
Själv upptäckte hon Stellers sjöko vid ett besök på Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors 2016. Hon var nybliven doktorand och närde en dröm om att skriva en avhandling om biologisk mångfald och arters utdöende. Men ämnet hade ingen riktig ingång, så hon gick på en konstutställning på museet för att skingra tankarna. Plötsligt stod hon framför ett enormt skelett.
– Det var stort och klumpigt och jag blev alldeles uppslukad av det. Sedan läste jag på skylten att djuret utrotades 27 år efter dess upptäckt, och att det bara finns ett par kompletta skelett kvar i världen.
När hon lämnade museet malde tankarna i hennes huvud. Hur kunde en art utrotas på så kort tid? Och varför fanns det ett skelett just här, i Helsingfors?
– Jag gick direkt till Nationalbiblioteket och började läsa allt jag kunde hitta om Stellers sjöko. Då visste jag att jag ville skriva om det.
Men det var inte vinkeln till avhandlingen hon hade hittat. Att berätta om Stellers sjöko behövde gestaltning av både människor och natur. Det behövde bli en berättelse om upptäcktsresor och det ironiska i att en vetenskaplig upptäckt kan leda till att själva studieobjektet utrotas. Hon behövde helt enkelt skriva en roman. Det tog sju år.
– Nästan alla personer i min bok utgår från historiska personer. Jag har också försökt skildra 1700-talets havsexpeditioner så troget som möjligt, så det har blivit en hel del research.
Hon nöjde sig inte heller med att ”bara” berätta om Vitus Berings expedition år 1741, även om bara den hade kunnat ge stoff till en hel roman. Besättningen förliste på den ö där Steller upptäckte sjökon och fick leva på vad naturen gav dem under ett halvår, innan de hade konstruerat en ny båt som kunde ta dem hem över havet.
”De levande” spänner i stället över närmare 300 år och skildrar både Beringexpeditionen och de senare personer som på något sätt kommit i kontakt med sjökon, i form av det skelett som nu går att beskåda på Naturhistoriska centralmuseet. Sjökon är den röda tråden, men kanske inte dess huvudperson?
– Den förekommer i romanens alla delar, men för mig kanske romanen mer handlar om …
Arters utdöende?
– Ja, och det är ett ämne som intresserat mig sedan jag var liten och följde med min mamma för att arbeta i ett naturreservat i den finska skärgården. Östersjön är som du säkert vet ett av världens mest förorenade hav och det gjorde starkt intryck på mig redan som barn.
Länge drömde hon om att bli marinbiolog. Men kärleken till litteraturen tog överhand. I dag är hon doktorand och skriver på en avhandling som undersöker hur vetenskapliga resonemang inlemmats i skönlitterära romaner. Något som i högsta grad även gäller ”De levande”.
– Jag älskar vetenskapshistoria, särskilt äldre. Läser man vetenskapliga texter från 1600- och 1700-talen ligger de väldigt nära skönlitterära berättelser. De är oerhört fantasieggande.
”De levande” har ett rikt persongalleri. Men en person lyser klarare än de andra: konstnären Hilda Olson. När jag säger det lyser Iida Turpeinen upp och sträcker armarna i luften.
– Ja! Jag kan nog lugnt säga att jag har förälskat mig i alla mina romanfigurer när jag skrev boken, men Hilda var det något extra med.
Verklighetens Hilda Olson var en begåvad fiskardotter som studerade konst i Helsingfors i slutet av 1850-talet. Där upptäcktes hon av naturvetaren professor Alex von Nordmann som tog henne med på en studieresa till Sydryssland och Krim för att teckna av spindlar och andra djur av vetenskapligt intresse. År 1861 får Olson i uppdrag av professorn att teckna av Stellers sjökos skelett. Just det skelett som Iida Turpeinen betraktade på museet cirka 150 år senare.
– Hon var enormt skicklig, och ovanlig. Vid den här tiden fick kvinnor inte ägna sig åt vetenskap. Hon kunde ägna sig åt detta enbart för att Alex von Nordmann var en progressiv professor.
Att just Hilda Olson har en framträdande roll i romanen är inte så konstigt. När Iida Turpeinen började skriva ”De levande” satte hon upp ett mål: hälften av romanens personer skulle vara kvinnor.
– Jag har läst så många romaner med vetenskapshistorisk inriktning och jag har alltid stört mig på att det knappast förekommer några kvinnor i dem. Så jag bestämde mig för att hitta kvinnor som jag kunde berätta om. Vet man vad man ska leta efter i ett arkiv, så hittar man. Plötsligt vimlade det av kvinnor, säger Iida Turpeinen och skrattar.
Hilda Olsons lysande karriär som vetenskaplig illustratör upphörde när professor von Nordmann gick bort. Hennes illustrationer katalogiserades under professorns namn och glömdes bort. Men i och med ”De levande” har Hilda Olsons namn och illustrationer nu återupptäckts. Både Nationalgalleriet och Naturhistoriska centralmuseet i Helsingfors har ställt ut hennes verk.
– Jag är väldigt stolt över att ha bidragit till att hon nu, nästan 200 år senare, får det erkännande som konstnär som hon förtjänar. Alla experter jag har talat med är överens om att det rör sig om vetenskapliga teckningar och illustrationer i världsklass. Dessutom har det visat sig att hon är den första kvinnliga vetenskapliga illustratören som vi känner till i Norden.
Emottagandet av ”De levande” har varit enormt positivt. Det talas om att det är den bästa debutromanen i Finland någonsin. Nu har översättningsrättigheterna sålts till 28 länder och Iida Turpeinen själv har blivit writer in residence vid Naturhistoriska centralmuseet.
– De erbjöd mig en skrivplats och full tillgång till arkiven. Det är fantastiskt!
När vi talas vid på videolänk tar hon en paus från arkiven där hon just nu gör research för nästa vetenskapshistoriska roman. För det blir en sådan till, berättar hon. Därefter ska hon försöka bli klar med sin avhandling.
Sedan blir hon allvarlig och säger att det finns en sak som romanen har bidragit till som hon har dåligt samvete över: alla besökare som vill komma och titta på Stellers sjöko.
– Många har inte kunnat hejda sig. De har velat känna på skelettet och jag kan på sätt och vis förstå dem. Det är något med det taktila. Men samtidigt är skelettet väldigt skört och det skulle ha gått sönder om alla museibesökare skulle ha petat på det.
Museet har tvingats sätta upp glasskivor runt omkring skelettet som ett skydd. I mindre skala går det att se det som en sorts parallell till Stellers upptäckt av en art som sedan utrotas. När jag säger det, skruvar Iida Turpeinen på sig lite och säger att hon inte vet om hon ska skratta eller gråta:
– Det är absurt att en bok som jag skrivit som ett slags varning om hur vi människor skövlat naturen, i slutändan äventyrar en av de sista resterna av detta djur. Vi verkar inte lära oss av historien, säger hon och suckar.
– Även då vi människor agerar utifrån ömhet, så riskerar vi att äventyra något annat. Det är fascinerande som fenomen, men också rätt dystert.
Eftersom hon nu tillbringar sina dagar på museet händer det att hon återvänder till Stellers sjöko. Men inte längre bara för att titta på det imponerande skelettet bakom glasrutorna.
– Det är bästa stället för mig att tjuvlyssna på människor som har läst min roman. Jag gör det ibland bara för att roa mig när jag tar paus i arbetet med den andra boken.
Iida Turpeinen.
Iida Turpeinen föddes 1987.
Hon debuterade med ”Elolliset” (”De levande”) 2023. Romanen nominerades till Finlandiapriset och tilldelades Helsingin Sanomats pris för året bästa debutroman. Den svenska översättningen är gjord av Janina Orlov och utgiven på Albert Bonniers förlag.
22 april samtalar Iida Turpeinen med Cecilia Düringer på Internationell författarscen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Kvällen innan samtalar Iida Turpeinen i Linköpings bokhandel.
