Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Utöver sin fixering vid tullar har Trump knappt visat prov på någon grundad ideologi under det decennium han har dominerat amerikansk politik. Han kan ställa sig långt till höger i en fråga och till vänster i en annan, kanske på grund av vem han talade med sist.
Trumps tal om att USA inte längre ska vara ”världspolis” och skicka sin militär till avlägsna länder verkade länge mest baseras på den enkla tanken att krig kostar för mycket.
Och nu har den fredsretoriken dessutom visat sig helt förljugen.
Efter kidnappningen av Venezuelas president Maduro i januari tycks presidenten ha fått smak på snabba, effektiva styrkeuppvisningar. Han har upptäckt kommandoräder och precisionsbombningar som nya sätt att glänsa och visa sin makt.
Majoriteten av amerikanerna, inklusive många republikanska väljare, ville inte att USA skulle anfalla Iran. Det visade mätningar några dagar före anfallet – och om detta liksom operationen i Caracas vore över efter en dag eller två kanske de flesta amerikaner skulle gå vidare och ”glömma” hela saken.
Men nästan inga bedömare tror att ayatolla Khameneis död leder till ett snabbt regimskifte i Iran. Risken är med andra ord stor att kriget drar ut på tiden i veckor, månader eller till och med år. Långdragna krig är alltid impopulära i USA. Se på Vietnam, Afghanistan och Irak.
Trump tycks ha gått in i detta utan att riktigt fundera över vad han vill uppnå, eller hur en ”seger” ser ut.
Många frågar sig när det är tänkt att USA:s bombningar upphör. Är det när samtliga iranska missiler har tillintetgjorts? När Benjamin Netanyahu är nöjd? När resterna av regimen i Teheran skriver under ett avtal som tillmötesgår alla USA:s krav? Eller när ett folkligt uppror leder till regimskifte?
Trump har egentligen inte förklarat sig, kanske inte ens tänkt i sådana termer. Och detta sätter hans partikamrater i en svår sits.
I kongressen ser sig lojala republikaner – med några få undantag – nu tvungna att applådera anfallet. Samtidigt som många av dem står inför omval i november, med väljare som frågar sig varför de inte arbetar för sänkta matpriser i stället för att jubla över kostsamma militära kampanjer.
Vicepresident JD Vance, Trumps tänkte efterträdare, är egentligen starkt emot att USA för krig på andra sidan jordklotet. Han har nu den otacksamma uppgiften att försvara denna attack. Och måste redan fundera på huruvida han kommer att behöva göra det även under valrörelsen 2028.
Men inte heller för Demokraterna är Iran någon enkel fråga. Partiets kongressledamöter kritiserar förstås Trump – återigen med några få undantag. Men precis som i fallet Maduro vill ingen framstå som försvarare av en blodtörstig diktatur.
Därför har demokratiska kongressledamöter hamnat i en kritik av anfallet med närmast byråkratiska argument. De fördömer det mest för att de ”inte har fått någon briefing” av Vita huset och för att kongressen är den instans som enligt konstitutionen har rätt att förklara krig.
Allt detta stämmer, men är ganska osexigt ur väljarnas synvinkel. Även demokratiska väljare vill hellre att deras representanter fokuserar på sådant som hur levnadskostnaderna i USA ska kunna gå ner eller att sjukvården ska fungera bättre.
Det är detta partiet hade tänkt sig att vinna höstens kongressval på. Och nu kommer ännu ett krig och vänder upp och ner på allt. Precis som på 1960-talet när politiken plötsligt bara handlade om Vietnam.
Om kriget blir långvarigt, kanske med ett blodigt iranskt inbördeskrig och med inblandade grannländer, är regionens invånare de som drabbas värst.
Men kriget kan samtidigt få svåröverskådliga politiska följder i USA.
Läs mer:
Iran bekräftar: Ayatolla Khamenei är död
Magaprofiler kritiserar attacken: ”Vidrig och ond”
Karl Dalén: Därför kunde USA inte låta bli att attackera Iran
