Sakprosa
Ingrid Carlberg
”Den osynliga ledamoten. Poeten Anna Maria Lenngren i upplysningens Sverige”
Norstedts, 384 sidor
Med läsning öd ej tiden bort,
vårt kön så föga det behöver;
och skall du läsa, gör det kort,
att såsen ej må fräsa över!
Det är några av den tidiga svenska litteraturens mest kända rader. Men de är också omstridda. Vad är det egentligen de säger?
Dikten ”Några ord till min k. dotter, ifall jag hade någon” är lång, trettiotre verser, och tog upp nästan hela Stockholms Posten den 25 april 1798. Den saknade underskrift som så ofta i den tidens press, men just den här författarens identitet var Stockholms sämst bevarade hemlighet: Anna Maria Lenngren, gift med tidningens redaktör och högt ansedd inom tidens litterära elit.
Tillsammans med bland andra Johan Henric Kellgren, ledamot av den unga Akademien och beundrande skribentkollega på tidningen hade hon sedan länge uppfattats som en röst för upplysning, förnuft och framsteg.
Så vad menade Anna Maria Lenngren? Och vem var hon?
Och det är där någonstans frågetecknen hopar sig. Läst efter bokstaven råder hon alltså sin k. dotter att helst varken läsa eller skriva, utan rätta sig efter vad som anses tillbörligt för sitt kön – närmast motsatsen till det mesta fru Lenngren tidigare ansetts stå för.
Är dikten alltså ren satir? Det ansåg inte samtida läsare, men säkert de flesta i dag. Den bitska raden om såsen talar onekligen också för det – men andra strofer är betydligt mindre fräna i tonen och svåra att tyda ironiskt.
Så vad menade Anna Maria Lenngren? Och vem var hon?
Den frågan är inte heller så lätt att svara på. De flesta namnkunniga författare har lämnat både brev och dagböcker efter sig, men de personliga spåren efter Lenngren är plågsamt få. Maken, som överlevde henne, sparade inget i onödan.
Så när Ingrid Carlberg, själv akademiledamot och erfaren levnadstecknare nu berättar om Anna Maria Lenngrens liv och gärning i en ny bok har hon fått rucka lite på ramarna för den traditionella biografin. Undertiteln i ”Den osynliga ledamoten. Poeten Anna Maria Lenngren i upplysningens Sverige” är helt adekvat: boken handlar minst lika mycket om tiden som om Lenngren själv.
Men om greppet är nödtvunget så är det också oväntat klargörande. Lenngrens dagar sammanfaller nämligen till stor del med Gustav III:s, de som så länge skimrade av ljusa förhoppningar om levande kultur och tankefrihet, men som i några dramatiska vändningar i stället kom att kvävas i repression och censur.
Och det fick direkt återverkan på Anna Maria Lenngrens skrivande.
Hon kom från Uppsala, där pappan var professor vid universitetet och herrnhutare, en starkt jämlikhetssträvande religiös riktning. Anna Maria fick med sig en för tiden radikal syn på kvinnors möjligheter. Hon skrev tidigt i lokala tidningar, senare i Stockholmspressen, och utvecklade efterhand en allt tydligare smak för satir, riktad inte minst uppåt, mot flärd, högfärd och den sorts högreståndskvinnor som bryr sig mer om porslin och inredning än om bildning och litteratur.
Det slog an en tidsanda. Den klara, klassicistiska formen var på modet, och hennes elegant syrliga verskonst uppskattades i både slottsgemaken och den växande medelklassens lägenheter. Dikterna hade ofta dagsverskaraktär med nästan reportagemässigt skarpa iakttagelser av storstadslivet som ibland kan påminna om Bellmans.
Samtidigt levde hon själv paradoxalt nog i allt yttre just så som hon rådde diktens dotter: skydde uppmärksamhet och gömde undan böckerna hemma. När Akademien ville ge henne litterära priser tackade hon nej.
En märklig ställning: högt uppburen av manliga likar, med blygsam kvinnlighet som osynlighetskappa.
Men när ”Några ord till min k. dotter” trycktes 1798 hade även den garderade positionen börjat vackla. Censurens tumskruvar hade dragits åt, satiriker tvingats tygla sig, insändarspalterna blivit alltmer misogyna – och hennes identitet just röjts offentligt.
En skyddande strategi hade spruckit – och det var då hon skrev sin djupt kända, tvetydiga dikt
En skyddande strategi hade spruckit – och det var då hon skrev sin djupt kända, tvetydiga dikt om slitningen mellan begåvning och kvinnoroll.
Hennes syn på kvinnans ställning hade knappast ändrats, däremot visste hon nu, medelålders, mer än de flesta om det pris intellektuella kvinnor kan få betala. Tonen är fortfarande ironisk, noterar Carlberg – men också rätt uppgiven.
Mycket riktigt kom den produktiva Anna Maria Lenngren de följande tio åren att knappt publicera någonting alls.
Med lätt hand tecknar Ingrid Carlberg en spännande bild av ett livfullt författarskap och hur det villkoras av sin samtid. Den skygga Anna Maria Lenngrens personliga konturer blir kanske inte så mycket skarpare, desto tydligare urskiljer man fonden: det kraftfält hon rörde sig i som skrivande kvinna. Ett omtumlande tidevarv där frihetens vindar förbyttes i ett mörkt och bakåtsträvande kulturklimat.
Sorgligt välbekant så här tvåhundra år senare.
Läs fler texter av Lars Linder och andra av DN:s bokrecensioner