Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Varför har en rad passagerare försvunnit spårlöst ombord på finlandsfärjor genom åren? Det beror på att en seriemördare länge härjat obemärkt på Östersjön. Teorin presenteras åtminstone på fullt allvar i den finländska dokumentärserien ”Finlandsfärjornas försvunna passagerare”, som visas på SVT Play, i vilken journalisten Riku Rantala försöker gå till botten med dessa försvinnanden.
Att de unga männens tragiska livsöden skulle bottna i något så banalt som testosteron, slump och fylla nämns som hastigast, men det är en ”cynisk” tanke, konstaterar dokumentärfilmaren samtidigt som han maniskt sätter upp post it-lappar på en whiteboard. Det skulle lika gärna kunna bero på att det är just unga män som väcker blodtörsten hos seriemördaren, som också råkar vara sexualsadist. Men inte nog med det! Eventuellt finns kvarlevorna efter offren på havsbottnen utanför Åbo. Teamet ska dyka ned och undersöka.
Det är svårt att slita blicken. Att själva granskningen förblir lika innehållslös som dansgolvet på Silja Line under Tidningen Vi:s litteraturkryssning glömmer man nästan bort.
Att nå fram med kvalitetsjournalistik är svårt när den konkurrerar med Tiktok och Netflix. För att ha en chans måste man anpassa sig, vilket till exempel danska ”Den svarta svanen”, som visades på SVT 2024, lyckas med. Estetiken är lika true crime-klyschig som i dokumentären om de försvunna kryssningspassagerarna, fast med skillnaden att granskningen faktiskt bevisar något nytt om det danska samhället. Genom att sätta fast en dold kamera på en affärsjurist med nära band till danska gangstrar blottläggs strukturella kopplingar mellan eliten och den undre världen. Då kvittar det att redaktionen av oklar anledning förlagt sitt kontor till en underjordisk bunker med Star Trek-belysning.
Problemet är att verklighetens komplexa natur inte alltid kan förklaras med hjälp av dramaturgi som kräver tydliga offer och förövare, vändpunkter och upplösningar. Discoverys dokumentär ”Estonia: fyndet som förändrar allt” från 2020, för vilken regissören Henrik Evertsson både vann pris som årets journalist och årets förvillare, är ett paradexempel på när den starka berättelsen kryddas så till den grad att det övergår i ren manipulation.
Likt många andra förvandlades jag till konspirationsteoretiker när jag fick se bilder på ett tidigare okänt hål i vrakets skrov. Plötsligt var det inte längre en trivial felkonstruktion som låg bakom förlisningen. Nej, serien tycks antyda att en rimligare slutsats är att främmande makt ligger bakom detta enorma trauma. Samtidigt undanhålls fakta som pekar på motsatsen till den halsbrytande slutsatsen. Annars hade ju titeln behövt ändras till ”Fyndet som inte förändrar något särskilt”, vilket hade dragit ner tittarsiffrorna.
Att trollbinda publiken med billiga Hollywood-knep överskuggar allt oftare bristen på journalistisk substans. När det går tillräckligt långt – vilket det även gör i ”Finlandsfärjornas försvunna passagerare” – blir journalistiken själv del av det hjärndöda informationsflödet den borde ha som uppgift att bekämpa. När sista avsnittet är slut känner jag mig lika allmänbildad som efter att ha scrollat Instagram i fyra timmar.
Spoiler alert: De kommer fram till absolut ingenting. Den där dykningen utanför Åbo efter passagerarnas kvarlevor då? Den blir tyvärr avblåst eftersom det visar sig att polisen redan varit där och kollat. Tyvärr missade murveln Riku Rantala nyheten, eftersom han var upptagen med att vara programledare för en realityserie i Indonesien när den publicerades.
Läs fler texter av Isak Gröndahl
