Att komma hem ska vara en opera och redan under förtexterna hörs influenserna från Puccinis ”Tosca”. Björn J:son Lindhs ledmotiv ackompanjerar en massaker av renar och sätter stämningen direkt i ”Jägarna”.
I scenen därpå rullar Rolf Lassgårds rollfigur, kriminalassistent Erik Backström, tankfullt fram genom fjällandskapet i sin Ford Granada. Han har kostymen på och anländer till kyrkan lagom till att lillebror Leif (Lennart Jähkel) framför en sakral hymn på pappas begravning, sannolikt med kommunens bästa tenorröst.
Sedan blir det som det blir: vapenbrott, våldtäkt och bymentalitet. Spänningen trappas upp tills den operaartade katastrofen är oundviklig, precis som i ”Tosca”.
Nej, Kjell Sundvalls hemvändarfilm från 1996 var inget inbjudande vykort från Norrbotten. Men ”Jägarna” satte onekligen regionen på filmkartan.
Den hade premiär tio år efter Sundvalls föregående långfilm, ”I lagens namn”, som baserades på Leif GW Perssons roman ”Samhällsbärarna”. Det var en historia om Stockholms undre värld och maktmissbruk inom poliskåren, en stiliserad noir där stadens asfalt blänkte lika snyggt som Sven Wollters backslick i rollen som Bo Jarnebring (kriminalinspektören hade fått en makeover efter sin sportiga look i 1983 års ”Mannen från Mallorca”).
Den här gången hade Sundvall vänt hemåt, det vill säga norrut, till öppna landskap. Och visst är det vackert i Norrbotten, inklusive flugfiske i älven och vandring på myren, men filmens persongalleri kan få vem som helst att vända vid länsgränsen. Toxiska män vid vatten, jakttorn och vägkrogar. Namn som Leif, Tomme, Stig, Håkan och Eilert.
Berättelsen om tjuvjakt inspirerades av den så kallade Kalixhärvan på 1980-talet och själva inspelningen ägde rum i Älvsbyn, där Sundvall har sina rötter.
Men vid första anblick liknar filmen alltså inte ett självklart försök att bli profet i sin egen hembygd, utan påminner snarare om en nidbild. Många i Norrbotten tog ändå filmen till sitt hjärta vid premiären. Frågan är: varför då?
Kanske för att Norrbotten, med några få undantag, har varit terra incognita i svensk filmhistoria. ”Jägarna” gav ordentlig skjuts åt Filmpool Nord, som etablerades under samma tid. Sedan dess har den regionala filmfonden lockat många produktioner till norra Sverige, ibland med ond bråd död i bildskön naturmiljö där solen aldrig går ner.
”Jägarna” bröt ny mark både genom geografi och genretillhörighet. Jan Troells true crime-dramatiserade ”Il Capitano” (1991), om morden i västerbottniska Åmsele 1988, var trots allt något annat. Sundvalls succé har fler likheter med västernfilm och han hade säkert bra koll på Sam Peckinpah, regissören som under 1960- och 70-talet både uppdaterade genren och placerade den i samtiden.
Den nya sheriffen, hemvändaren Erik, gör sig impopulär genom att ställa för många frågor om dödade renar. Spåren leder snart fram till Leifs gäng, i vad som alltmer liknar en patriarkal röta och anti-samisk konspiration. Samerna själva förekommer visserligen mest i förbifarten, men repliker som ”samerna kompenseras alltid med några bidrag” har inte åldrats alls. Och maktmissbruk inom poliskåren, visar det sig, finns inte bara i Fjollträsk.
”Jägarna” är fortfarande en medryckande thriller och brödradramat gestaltas av två högoktaniga skådespelare. Har någon någonsin varit lika obehagligt övertygande i skärningspunkten mellan vansinne och ursinne som Lennart Jähkel?
Samtidigt är det den grymt bjärta lokalfärgen som är grejen. Sundvalls egen inställning har väl varit den enda rimliga: ”Ska man inte få göra film om saker som ger en negativ bild? Det är ju konstens uppgift att ta upp kontroversiella och obehagliga saker så att det blir en debatt.”
Det finns beröringspunkter mellan ”Jägarna” och JD Vances ”Hillbilly elegy”, som också handlar om destruktiva livsmönster, sunkiga män och bidragsfusk. Den amerikanske vicepresidentens bästsäljare från 2016 om uppväxtmiljön i Appalacherna har kritiserats för att vara en föraktfull fördomskatalog.
I en svensk kontext kan man fråga sig om machoporträtten i ”Jägarna” var profetiska eller parodiska. Sedan dess har den självtillräckliga men osäkra mannen från Norrbotten i alla fall spridit sig till tv-serier som ”Pistvakt” (med bland andra Lennart Jähkel) och ”Leif & Billy”. På senare år har musikduon Hooja blivit ett lokalpatriotiskt fenomen genom att vara ett plojband fast seriöst. Deras framtoning påminner om en norrbottnisk identitetspolitik som är självmedvetet lekfull och stolt på samma gång.
Eller har männen i Norrbotten alltid varit som i ”Jägarna”? Om än i genomsnitt inte lika kriminella eller våldsamma förstås.
Kanske är filmen lätt att ta till sitt hjärta just för att den inte är insmickrande. Kärleken, till hembygden och människorna, lyser motsägelsefullt nog igenom ändå.
Under premiärkvällen på hemmaplan 1996 fick filmen idel lovord från traktens jägare, enligt Sundvall själv. Eller som regissören berättade för Aftonbladet: ”En kom med en femlitersdunk hembränt på morgonen efteråt också. Och fem liter hembränt i Älvsbyn är som fem plus i Aftonbladet. Eller bättre.”
”Jägarna”
Thriller om en polis som återvänder till hembygden i Norrbotten efter många år i Stockholm. När han börjar utreda en tjuvjakthärva avslöjas en tystnadskultur och lojaliteter som sätter både utredningen och honom själv i fara. Filmen blev en av 1990-talets största svenska biosuccéer och vann två Guldbaggar, bland annat för bästa regi. Fick en uppföljare 2011 med titeln ”Jägarna 2” samt en tv-serie som sändes i två säsonger 2018 respektive 2021.
Regi: Kjell Sundvall
Manus: Kjell Sundvall, Björn Carlström
I rollerna: Rolf Lassgård, Lennart Jähkel, Jarmo Mäkinen, Helena Bergström, Tomas Norström m. fl.
Finns att strömma på TV4, SF Anytime, Cineasterna m fl.
Läs fler texter om filmåret 1996: ”Breaking the waves” (12/6), ”Fargo” (19/6), ”Den engelska patienten” (26/6), ”Independence day” (3/7), ”Crash” (10/7), ”Pusher” (17/7), ”Trainspotting” (24/7).
