Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Niklas Edin och hans lag har dominerat världscurlingen i över ett decennium och ingen spelare har vunnit fler mästerskap än den svenske skippern, tre OS-medaljer, sju VM och åtta EM.
Med måndagens missade slutspelschans i den olympiska turneringen noterar han inte sin största motgång i den långa karriären, jag vet att OS-finalförlusten i Pyeongchang 2018 fortfarande svider mest, men den här medaljmissen lär komma strax efter, särskilt på grund av det sätt som den tillkom på. Spelet har varit på ovanligt låg nivå.
För den som tror på siffror och trender var det helt logiskt att Edin nollade i Cortina. Han var fyra i Vancouver, trea i Sotji, tvåa i Pyeongchang och etta i Peking.
Tittar man till hur spelet har sett ut de senaste säsongerna var det heller inte helt oväntat. Edinarna har sjunkit på världsrankningen och skotska Lag Bruce Mouat har tagit över titeln som världsettor. Edins EM-titel före jul ingav förhoppningar om att det skulle kunna bli ännu en OS-framgång, men visade sig vara en tillfällig formtopp.
I den sista Grand Slam-tävlingen före OS förlorade svenskarna alla fem matcherna och förlustraden fortsatte i Cortina, när Sverige föll i de tre inledande omgångarna.
På förhand sade Edin att han skulle vara nöjd med en seger mot de tre topplagen Italien, Storbritannien och Kanada. Det blev ingen och det är väl inte omöjligt att det stora curlingbråket som utbröt mot kanadensarna stal koncentration från spelet och bidrog till att svenskarna tappade den där åttonde ronden, som blev den stora skillnaden.
Niklas Edin grämer sig säkert över medaljmissen, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Finalförlusten 2018 är som sagt den stora motgången och att han fick vinna i Peking fulländade hans karriär.
Det var inte självklart att laget skulle satsa vidare mot Milano Cortina, men de gjorde det för att med Edins egna ord ”kunna få njuta av ett OS” – det vill säga spela med mindre press.
Vad händer nu med laget? Jag frågade ettan Christoffer Sundgren inför OS-turneringen och han svarade att man inte diskuterat det eftersom det skulle ta onödigt fokus från OS-turneringen. Niklas Edin gav ett liknande svar.
Nu finns det tecken på att laget spricker efter vårens VM. Sundgren var tveksam redan efter Peking och även om 40 år inte är överdrivet gammalt för en curlingspelare låter det som att Niklas Edin lite tröttnat på över 200 resdagar per år. Efter förlusten mot Tyskland konstaterade spelaren som i och med matchen blev meste olympiske curlingspelaren genom tiderna att ännu ett OS känns avlägset.
Däremot kan jag se Oskar Eriksson och Rasmus Wranå spela vidare tillsammans med andra lagkamrater. Det kan behövas, för på herrsidan ser det tunt ut med återväxten inom svensk curling.
