Det var i början av januari som polisen tog kontakt med fystränaren, som då var anställd i elitklubben, utanför ett gym. Vid den efterföljande husrannsakan hittades en burk med 93 tabletter Oxandrolon. Det är en syntetisk form av testosteron, också känt som anabola steroider, som är populärt bland kroppsbyggare.
Ett urinprov visade också att fystränaren hade anabola steroider i kroppen. Hen står nu åtalad för ringa dopningsbrott, och har sedan det inträffade lämnat sitt jobb i elitklubben.
Om det beror på dopningsbrottet är oklart. DN har sökt klubben i fråga, men inte fått svar.
Att en person som ingått i tränarstaben för ett svenskt elitlag åtalas för dopningsbrott får dock inte något alarm att ljuda hos den nationella antidopningsorganisationen Antidoping Sverige – längre.
– Vi har i alla år haft ett system där vi regelbundet går igenom alla dopingdomar utanför idrotten, i enlighet med dopningslagen i Sverige, för att se om någon av personerna som dömts för doping har någon koppling till svensk idrott, säger Christine Helle, vd på Antidoping Sverige.
– Nu har det blivit väldigt mycket svårare.
Det beror främst på dataskyddslagstiftningen och ny vägledande praxis i Högsta Domstolen efter den så kallade Lexbase-domen.
Det innebär att till exempel polisen eller tullen inte rutinmässigt längre kan lämna ut uppgifter om dopningsdömda. Utan i de dokument som Antidoping Sverige numer får ta del av är alla personuppgifter i regel borttagna.
– Vi har ju stor förståelse för att Sverige så klart måste förhålla sig till EU-beslut, men vi går nu miste om en väldigt bra möjlighet att kolla om någon av de som döms för doping i Sverige utanför idrotten har en koppling till idrotten, säger Christine Helle.
Inom själva idrotten så är det bara aktiva som kan stängas av för att själva ha dopat sig. Så kallade stödpersoner, som tränare och annan personal kopplad till elitidrottslag räknas som, kan stängas av om det kommer fram att de till exempel försett spelare i ett lag med förbjudna preparat.
För att kunna utreda om något sånt hänt måste Antidopning Sverige få kännedom om namnet på dopningsdömda. Det går fortfarande att kontakta domstolarna på egen hand. Men det är ett tidskrävande arbete.
– För de flesta andra så är inte det viktiga vem det är som har begått ett brott, utan vad konklusionen i beslutet är. Men för oss är det ju helt avgörande att kunna se vem personen är och om den också har koppling till idrotten, säger Jessica Wissman, avdelningschef för juridik på Antidoping Sverige.
Ett annat problem är att i många fall med dopningsbrott utanför den organiserade idrotten så begår personen i fråga också ett grövre brott samtidigt, som narkotikabrott. Då kan åklagaren välja att räkna in dopningsbrottet i det grövre brottet. Och då nämns nödvändigtvis inte dopningsbrottet i domen.
– Men det finns med i den så kallade slasken i utredningen, och den får inte vi ta del av, säger Jessica Wissman.
I andra länder, som Danmark, ser det annorlunda ut. Där är den statliga antidopningorganisationen också en myndighet, vilket gör att det lättare går att få information från till exempel polisen.
I Norge håller ny lagstiftning på att tas fram för att underlätta det arbetet.
Antidoping Sverige vill se samma sak här.
– För att vi ska lyckas i antidopingarbete inom idrotten måste vi få mer samarbete med rättsvårdande myndigheter, säger vd:n Christine Helle.
– Vi delar information med polis och tull, men i dagsläget kan de inte dela med oss. Och det är ju en stor nackdel i det svenska antidopingarbetet.
