Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Söndagkvällens partiledardebatt i SVT blev något mildare och något mer civiliserad än senast – men frågan är väl om det blev någon debatt över huvud taget?
Vad är en debatt förresten?
Enligt Wikipedia är det ”en strukturerad diskussion där deltagare med motsatta åsikter argumenterar för sin sak för att övertyga andra”.
Jag växte upp i en tid då politiska debatter nästan alltid var, eller blev, ideologiska. På gott och ont, kanske, men de var alltid spännande att följa. Inte sällan var det dessutom mycket underhållande, tuffa diskussioner, mycket skratt också.
Under söndagens partiledardebatt kunde jag knappt skönja ett enda ideologiskt argument. De visade sig kanske i sakfrågorna i stället? Nja, knappast. Varför finns det en sådan utbredd rädsla för att prata om sitt partis ideologi? För att de kanske helt saknar en?
Vad har de svenska partierna för visioner om samhället och framtiden? Är kapitalismen det enda tänkbara framtida ekonomiska systemet? Hur synkar till exempel hållbarhet (som alla pratar om) med kapitalism?
Högst bud vinner kanske flest röster. Är det så partierna resonerar?
Det första jag antecknade, tio minuter in i programmet, var: ”Är vi på en politisk auktion? Bud, motbud och överbud haglar”.
Högst bud vinner kanske flest röster. Är det så partierna resonerar?
Är inte detta samtidigt en grav, grov politisk underskattning av oss väljare? Eller är det bara den typen av simpel retorik som den stora massan begriper? ”Säger ni tio så säger vi tjugo.” ”Säger ni sänk så säger vi höj.”
Die dummen Schweden.
Och hur fri blir en debatt egentligen där SVT:s redaktion (jag antar att det sker i visst samråd med partierna) redan flera dagar i förväg bestämmer vilka frågor som ska debatteras?
Partiledarna uppträder som inlästa robotar, rabblar siffror och i förväg inövad retorik. Den intellektuella nivån är låg, väldigt låg!
DN:s politiske kommentator Tomas Ramberg menade i en krönika förra veckan att Magdalena Andersson i sitt förstamajtal gjorde den ekonomiska politiken till en fråga om kompetens snarare än om skilda ideologiska synsätt.
Exakt.
Den ideologibefriade debatten gör politiken enkom till en fråga om vem som bäst förvaltar systemet – en kompetens. Hur mycket skiljer det egentligen, i grunden, mellan partierna?
Vi ska förvara det i urberget är det tänkt. 500 meter ner jorden. I 100 000 år!! Jojo. Det är inget pyttelitet åtagande
När energipolitiken skulle diskuteras i söndags, och framför allt byggandet av ny kärnkraft, blev detta allt tydligare. I stort råder konsensus.
Den kanske viktigaste frågan när det gäller kärnkraften ville inte ens Miljöpartiets Amanda Lind ta i sin mun: nämligen riskerna med kärnkraften – och i synnerhet slutförvaringen av det använda kärnbränslet.
Varför inte en enda fråga på det?
Vi ska förvara det i urberget är det tänkt. 500 meter ner i jorden. I 100 000 år! Jojo. Det är inget pyttelitet åtagande.
Amanda Lind nämnde inte ens den 26 april och 40-årsdagen av katastrofen i Tjernobyl. Det gjorde ingen annan heller. Och slutförvaringen, som sagt: Hysch, hysch, hysch.
Har Jimmie Åkesson någonsin fått den frågan? Har ni hört Magdalena Andersson prata om hur den frågan ska lösas
Och när immigrationen skulle diskuteras var det precis som vanligt. En av de mest komplexa frågorna undvek man nogsamt: nämligen de stigande demografiska försörjningskvoterna, det vill säga det obestridliga faktum att allt fler äldre (och barn) ska försörjas av allt färre.
Tveklöst behöver Sverige (liksom andra europeiska länder) en kraftigt ökad arbetskraftsinvandring för att klara av detta. Samtidigt intensifieras till exempel utvisningarna av människor som både har fast arbete, betalar skatt och pratar svenska.
Har Jimmie Åkesson någonsin fått den frågan, hur det går ihop? Har ni hört Magdalena Andersson prata om hur den frågan ska lösas – med en socialdemokratisk immigrationspolitik som numera tangerar SD:s?
Hur mår egentligen den politiska journalistiken i Sverige? För inbäddad? För bekväm? Många obesvarade frågor.
Fler krönikor och andra texter av Johan Croneman
