Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
DN:s politiske kommentator Tomas Ramberg beskrev träffande Liberalernas direktsända digitala extra landsmöte som ”surrealistiskt” – och hur det sedan snabbt gick från tragedi till fars, med tillägget att det åtminstone blev ”bra tv”.
Jo, kanske, om man nu ville se hur föreningsdemokrati missbrukades i realtid och hur ett tidigare viktigt socialliberalt parti sönderföll i sina beståndsdelar mitt framför ögonen på oss.
Surrealistiskt, farsartat, tragiskt – vad sägs om politisk skräck?!
Fyra timmar direktsänt teknikstrul, man fick med jämna mellanrum ta sig ut i köket för att hyperventilera och pausa. Det hände väl i min radikala ungdom att man tyckte synd om en och annan vettig ung kluven folkpartist – numera har man till och med svårt att sympatisera med de liberaler som absurt nog försöker ärerädda sitt en gång så stolta parti.
Vad finns kvar att rädda?
Simona Mohamsson toppade hela mötesfiaskot med att i ett segeranförande (?) tacka landsmötet för förtroendet
Simona Mohamsson toppade hela mötesfiaskot med att i ett segeranförande (?) tacka landsmötet för förtroendet – ett möte med massivt och rekordartat missförtroende!
Det kanske mest tragikomiska i hela denna soppa var de oppositionella ombudens strid för rätten att avstå från att rösta!! Jo, ni läste rätt. Efter mycket ackorderande fick man till slut rätt att inte rösta – vilket slutade med att 80 ombud avstod från att ge Simona Mohamsson sitt stöd.
Därefter sade Simona Mohamsson att hon skulle fortsätta slåss mot ”orättviser” (exakt så).
Vem som i partiet tog beslutet att låta direktsända landsmötet i SVT är oklart – det låg kanske i linje med liberal öppenhet, men bidrog bara till att övertyga de sista partitrogna om att man nu definitivt nått vägs ände.
Säg hej då till riksdagen.
Det var som sagt inte det han sade som var anmärkningsvärt, utan snarare det faktum att det tog så ruskigt lång tid
Det tog SVT och Mellanösternkommentatorn Samir Abu Eid tre veckor innan man/han vågade ha en enda ”egen” analys och tolkning av USA:s och Israels bombkrig mot Iran.
I ett inlägg publicerat i lördags, den 21 mars, ventilerade Abu Eid den sedan länge etablerade, internationella åsikten att ”Mellanösterns moderna historia visar att USA:s försök till regimskiften aldrig lett till något bra”.
Det var som sagt inte det han sade som var anmärkningsvärt, utan snarare det faktum att det tog så ruskigt lång tid innan han och SVT vågade ha en liten ”egen” take på konflikten.
Redan ett par dagar in i kriget kunde man i till exempel The Times of Israel läsa rubriken ”Why bombing alone has never toppled a regime”, och mycket tidigt släppte man i amerikanska ABC och CBS News fram statsvetaren och bombkrigsexperten Robert Pape (han har studerat varenda bombkampanj sedan det första världskriget) som på samma sätt hävdade att den här typen av ensidigt bombkrig historiskt sett aldrig har lett till något politiskt positivt.
I svenska medier i allmänhet, och på SVT i synnerhet, är skräcken för att ’ta ställning’ i den här typen av politiska händelser
I svenska medier i allmänhet, och på SVT i synnerhet, är skräcken för att ”ta ställning” i den här typen av politiska händelser, som bombkriget i Iran, så stark att man knappt vågar öppna näbben.
Till och med Carl Bildts mycket försiktiga utsaga att bombkriget nog ändå var ett entydigt brott mot folkrätten fick honom svårt cancellerad, särskilt på sociala medier, där han omedelbart anklagades för att hålla de iranska mullorna bakom ryggen. Herre min skapare!
Att hålla två (politiska) tankar i luften samtidigt anses suspekt. Är man inte med så är man emot. Hur målade vi kollektivt in oss i ett så snålt tilltaget hörn?
SVT fortsätter annars att famla efter en egen linje i Mellanösternbevakningen. Jag hittar de mest intressanta analyserna och de bästa experterna på internationella nyhetskanaler. SVT är knappt ens ett komplement längre. Ängsligheten tar kål på dem!
Fler krönikor och andra texter av Johan Croneman
