Projektet kallas dopnings-OS på mediasvenska. The Enhanced Games. De förbättrade spelen.
Personerna bakom projektet är ute på PR-turné. Förra året pratades det om tävlingar 2024. Nu är det 2025 som gäller. Jag tror det när jag ser det.
Det ska vara tillåtet för idrottarna att trycka i sig allt i dopnings-OS. Det ska till och med uppmuntras att idrottarna med vetenskapen och läkemedelskonsten förbättrar sig hur som helst.
Det här är lätt att vifta bort som ett stolleprov. Tänk svenska hockeyhaveriet Crowns.
Eller tro att planerna kommer att spricka likt snacket om en superliga i den europeiska fotbollen.
Det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Det var inte antalet soltimmar som fick ett stort gäng golfspelare att lämna den prestigefyllda och penningstinna USA-touren. Pengar fick de redan rika spelarna att skriva på kontrakt med LIV-touren i Saudiarabien.
Det var inte grönare gräs som fick fotbollsspelare att gå till klubbar i oljeländer.
På samma sätt kommer pengarna att avgöra om planerna någon gång blir verklighet. Och att inte bara föredettingar som simmaren James Magnussen från Australien lockas.
Känns dopnings-OS som freakshow?
Säger bara – wrestling.
Det är inte bara i USA som många människor har tyckt att det varit jätteroligt att i en blandning av skådespeleri och idrott se folk kasta varandra hit och dit. En gång såg 93 000 åskådare Hulk Hogan och André the Giant larva sig och hålla på.
En fördel med dopnings-OS är att man slipper misstankarna om fusk. De tankarna förpestar den vanliga idrotten.
Var Usain Bolt ren? Jag tror men vet inte.
Det som gör att jag trots allt tycker att det finns något spännande med dopnings-OS är den gamla Gunde Svan-frågan.
Var går gränsen?
Hur fort kan en människa springa? Hur högt går det att hoppa? Hur långt kan ett kast bli?
Utan att idrottaren skadar sig under träning.
Det hade varit friskare om den här frågan växt: Hur sjuk är dagens elitidrott?
Den vanliga idrottsrörelsen har naturligtvis reagerat med fasa. Det hade varit friskare om den här frågan växt:
Hur sjuk är dagens elitidrott?
Och till den som tycker att dopnings-OS är ett cyniskt spel som leker med människors hälsa:
Elitidrotten är redan nu uppbyggd på att idrottare ska ta stora risker och trycka sig förbi kroppens gränser. Utebliven mens, benskörhet, mentala problem, svåra skador och dödsfall hindrar inte showen från att fortsätta.
Jag är på inget sätt för att släppa dopning fri. Men jag har länge varit kritisk till antidopningsbyrån Wadas svarta lista som kan förstöra idrottares karriärer. För där saknas en hel del som kan förstöra idrottares kroppar.
Som det är nu kan du trycka i dig läkemedel som bedövar en skadas smärta och får den nyss värkande kroppen att prestera. Ta piller, sprutor eller salvor så sitter golfsvingen som den ska.
Samtidigt kan du åka på ett långt straff om du tar ett läkemedel som inte är bevisat prestationshöjande.
Det sista påstår inte bara jag.
Läkaren Åke Andrén-Sandberg har varit ordförande i Antidoping Sverige och Riksidrottsförbundets dopingkommission. Han har tidigare framfört kritik över hur saker hamnar på Wadas lista och i senaste numret av tidskriften Idrottsmedicin skriver han:
”I vissa fall tycks uppsättandet nästan slumpmässigt eller i vart fall mer beroende på enskilda listkommittémedlemmars personliga tyckande än på vetenskapliga fakta.”
Han skriver också:
”Sammanfattningsvis kan fastslås att bevisen för prestationsökande förmåga för preparaten på Wadas lista är mycket bristfälliga ur vetenskaplig synvinkel.”
Forskningen är dyr och lågprioriterad.
”Detta medför att Wada kan sätta upp också dåligt undersökta substanser på listan eller som i fallet meldonium inte undersökt alls.”
I avslutningen låter det som att Andrén-Sandberg och jag är i samma lag:
”Det kan också ifrågasättas varför vissa inflammationshämmande och smärtstillande medel inte finns på listan.”
Dopningsexperten är också inne på att annat spår.
Samtidigt som vissa preparat har en högst tveksam prestationshöjande effekt är de allt lättare att spåra.
Enligt Åke Andrén-Sandberg ligger dopningslabbens teknik för att hitta förbjudna medel i ”den absoluta framkanten av vad vetenskapen kan prestera”.
Det påminner om den kinesiskan soppan med 23 simmare. De hade lämnat positiva prov som innehöll det förbjudna ämnet Trimetazidin (TMZ) som har diskutabel effekt. Kinas antidopningsbyrå gick på teorin att simmarna fått i sig medlet via mat från hotellköket. Simmarna fick klartecken att tävla i Tokyos OS, några tog guld.
Wada har köpt den kinesiska teorin och det mest märkliga med historien är att den enskilda idrottarens ansvar plötsligt väger betydligt lättare än annars.
Kritiken mot Wada får knappast personerna bakom dopnings-OS att ligga sömnlösa.
Travis Tygart, ledare för den amerikanska antidopningsbyrån Usada, pratade om en mörkläggning och tyckte att Wada sopat uppgifterna under mattan. Representanter från Wada gick till motattack och kallade Tygarts uttalanden för skandalösa.
Nu ska Wada låta en oberoende utredare granska den kinesiska soppan. Det verkar mest vara för att putsa sitt eget rykte.
Så är läget några månader före sommar-OS och kritiken mot Wada får knappast personerna bakom dopnings-OS att ligga sömnlösa på nätterna.