Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Först trodde jag att svaret var ett skämt.
Det var mediadag med de svenska VM-spelarna och enkätfrågan var vilket lag som skulle vinna VM.
En spelare svarade Sverige. Sedan en till. Och en till. Och så där höll det på.
Det var en kollektiv version av en omtalad intervju Dejan Kulusevski gjorde under Jon Dahl Tomasson-epoken. Sverige skulle bli ett av de bästa lagen i världen, sade Kulusevski. Max Grinndal på TV4 undrade:
”Är du allvarlig när du säger det?”
Kulusevski svarade på halvvolley:
”Så klart jag är. Är du allvarlig som frågar?”
När jag satt i hotellkällaren den där mediadagen häromveckan blev det så uppenbart att dagens VM-spelare är helt annorlunda är de generationer landslagsspelare jag tidigare bevakat.
Med risk för att ni har VM-94-allergi kan man dra upp spelare som Tomas Brolin, Kennet Andersson, Stefan Schwarz.
Eller senare tiders Olof Mellberg, Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg.
Spelare som mötte media med taggarna utåt. Man fick dra ut svaren (även om exempelvis Kennet A ändrades mot slutet av karriären) och det var extremt sällan man hörde snack om att Sverige skulle vinna guld.
Men hatet mot förluster var uppenbart. Det var tjuriga typer som garanterat inte bangade för att smälla på i en närkamp om det behövdes, inte ens på träning.
Dagens VM-spelare har en vänlig attityd och ger ett väluppfostrat intryck. De är välutbildade i sin fotboll och i flesta fall väldigt vältaliga.
De känns som en samling A-barn och är till stor del barn av sin tid. En av de första generationerna svenska skolelever som fick en större vana att tala inför folk.
”Yes we can” var en fras Barack Obama använde på vägen till presidentvalet i USA 2008. Obama kunde sedan vinna valet men så mycket av allt det där andra Obama sade att ”vi:et” kunde göra, alla förändringar, blev det inte så mycket av.
Klyftorna blev kvar i det som nu är Donalds Trumpland.
När svenska spelarna mötte journalisterna med en ja-vi-kan-inställning svarade mediagruppen med förvånande miner. Då kom spelarnas uppföljning:
”Hur skulle jag kunna jag säga något annat?”
Det här är något annat än de svenska idrottare som genom genom åren försynt trott på sig själva men som en gardering lagt till:
”Om inte jag gör det – vem ska då göra det?”
Matcher, cuper och serier. Man skulle sikta mot segrar. Allt annat hade varit konstigt.
Hos spelarna i dagens fotbollslandslag är synen på de egna möjligheterna ett resultat av den uppväxtmiljö de haft i sin fotbollskarriär. Många kom i unga år till klubbar och lag där det fanns en självklar vana vid att vinna. Matcher, cuper och serier. Man skulle sikta mot segrar. Allt annat hade varit konstigt.
Mina tvivel kring årets VM-lag är inte bara att de tillsammans inte ska bli tillräckligt starka för att gå långt.
Utan att det saknas enskilda individer som kan lägga det välartade och välpolerade åt sidan vid behov. Som kan ta ett gult kort för laget vid pressat läge.
Jag är inte ute efter att spelare ska springa runt och sparka ned folk men ibland krävs en hård tackling mot en motståndare eller ett tuffare tonläge mot medspelarna för att bryta ett felaktigt mönster under match.
Förbundskapten Graham Potter har inte fått en enda chans att spela ihop sitt VM-lag så därför är det självklart omöjligt att veta vart Sverige ska ta vägen i VM.
Om det blir förlust i öppningsmatchen mot Tunisien är det bra att jag har en biljett med tidig hemfärd.
Inte blir det lättare av att gruppen med Tunisien, Nederländerna och Japan är vidöppen.
Det enda som känns givet är att om det blir förlust i öppningsmatchen mot Tunisien är det bra att jag har en biljett med tidig hemfärd. Biljetten går att boka om. Hur många gånger som helst.
